Biografi

För att sticka av mot alla djupa och skarpsinniga inlägg om Jünger på denna blogg, härmed en rak biografi.

Ernst Jünger föddes 1895 som äldste son till en apotekare i Heidelberg, en stad i Rhenlandet. Sedan flyttade man till Hannover i Niedersachsen. Modern var en mörk skönhet med franska anor medan fadern var en stabil biedermeiertysk med materialistisk världsbild. Som barn fick Ernst en gång boken "Der Käferfreund", om att samla skalbaggar, vilket blev en livslång hobby; sedan utökade han vurmen till fjärilar varav en art är döpt efter honom (se Petri/Cederberg i Expressen 16/9 '88).

Vid 18 års ålder rymde Ernst hemifrån för att gå med i franska främlingslegionen, men äventyret blev till intet och efter vissa trubbel kom han hem igen. I "Afrikanische Spiele" från 30-talet skildras allt detta, då med hjälten föryngrad till 16-åring. Det var hur som helst inte så konstigt att Jünger sedan blev arméfrivillig på hösten 1914; många andra blev det, hänförelsen var allmän. En inblick i "den sanne Jünger" får man kanske, när man i en sen dagboksanteckning läser att han helst av allt velat stupa som volontär i detta Schlieffenplansanfall.

Men han överlevde i trotylstormen, och av fadern fick han rådet att anmäla sig som officersaspirant. Han torde ha slutat kriget som löjtnant (premiärlöjtnant, strax över sekundlöjtnant; viktig distinktion!), och i förbifarten sårades han ett antal gånger och fick medaljen Pour le Mérite, en orden med anor från "der alte Fritz" dagar. I den egenutgivna "In Stahlgewittern" från 1920 (strax på svenska) redogörs jargongfritt för det jüngerska kriget, och i "Das Wäldchen 125" och "Feuer und Blut" skildras episoder från samma tid. "Der Kampf als innere Erlebnis" (1922) drar filosofiska växlar på frontupplevelsen, en guldgruva för Jüngerhataren...

Efter kriget läste Jünger filosofi i Leipzig för Hugo Fischer, en figur som lånat vissa drag till den Nigromontanus som dyker upp här och var i fiktionen. Sedan studerades marinbiologi i bland annat Neapel. Men den akademiska banan blev kort, och framgångarna för krigsböckerna gjorde att Jünger kunde bli författare på heltid och flytta till Berlin. Här levde han (som han själv sagt) "i Leviathans buk" i skiftet 20- och 30-tal, blev bekant med Goebbels och en rad andra typer, konservativa anarkister eller preussiska bolsjeviker med Ernst Niekisch i spetsen. Dessa var armélojala extremhögerpipel, inspirerade av både Marx och Nietzsche, men i regel utan antisemitisk färgning. Många blev också inspärrade av nassarna sedan dessa tagit makten, som Niekisch, medan andra övergick till segerlägret utan alltför myckna kval.

Jünger förblev dock Jünger. Han ogillade Hitler och gänget av elitistiska skäl, tyckte de var för simpla plebejer med sitt ölhallsskrålande och judehatande. Själv hade han en romantisk-arkaisk syn på judendomen, ansåg att den borde bli mer judisk, mer traditionell och särartsmässig och mindre sekulär och anpassad; vart än en sådan väg hade lett så inte var det en konventionell åsikt. Jünger avböjde också stilriktigt ett nazistisk riksdagsmandat, vägrade inval i Goebbels "Deutsche Akademie der Dichtung" och förvägrade 1934 radion att citera hans skrifter; svårt att implementera detta sista kanske, men in alles är tendensen klar.

"Münchenskolan tog hem spelet alltför lätt" sa Jünger om nazisternas maktövertagande. Han tycks ha velat en mer intellektuell högerregim, militärt organiserad så klart, kanske i stil med Mussolinis Italien - som ju hade lite avantgardistisk konst att pryda sig med, d'Annunzio och Nietzsche och övrig intelligensia, mer stimulerande än Julius Streicher och gänget. Men som tur var lämnade Jünger den aktiva politiska sfären vid denna tid, bosatte sig vid Bodensjön och senare i Kirchhorst i Sachsen, skrev reseskildringar och inte minst "På marmorklipporna", som kom ut 1939.

Han gick vid denna tid från ett "vita activa" till ett "vita contemplativa" kan man säga - men bara i andanom, för vid krigsutbrottet blev han inkallad i armén igen och var kompanichef i anfallet mot Frankrike. Sedan spenderade han lata dagar i Paris i ockupationsarméns stab, och hade rätt att gå civilklädd vilket möjliggjorde besök hemma hos Braque och Picasso och andra notabiliteter. En resa till östfronten företogs också samtidigt som 6:e armén fångades i Stalingrad, vilket allt sammantaget blev till "Krigsdagboken", på tyska som "Strahlungen". Prolog och epilog utgörs av "Gärten und Strassen" samt "Jahre der Okkupation", om 1940-fälttåget respektive tiden som civil i Kirchhorst fram till 1949.

Efterkrigstidens emblematiska hem blev jägmästarbostället i släkten Stauffenbergs slott i Wilflingen, Oberschwaben, där Jünger levde tills han dog. Första frun Gretha von Jeinesen avled på 60-talet, och Jünger gifte då om sig med en Liselotte Lohrer. I första äktenskapet hade han barnen Ernst, som stupade i Italien 1944, samt Alexander som blev läkare. Jüngers roll i det sakta sig återhämtande Västtyskland blev som ett slags guru, konservativ stöt och sanningssägare. Han blev något av en institution, en som fick rätt många besök av kända och okända - men det fick han så klart ta, han hade ju stiliserat sig själv som augur och orakel, samvetets röst i en stormig tid. Med det ståtliga hemmet och de legendariska böckerna blev han sinnebild för Den Store Författaren, rätt likt Heidenstams och Lagerlöfs roller på sin tid här i Sverige.

Men skaparkraften var det inget fel på: den efterkrigstide Jünger lämnade efter sig verk som "Heliopolis", "Eumeswil" och dagböcker i fem band, liksom udda romaner och kortprosa, särtryck och skogsvandringar. Och på den officiella sidan var han till exempel med i den fransk-tyska försoningsceremonin vid Verdun 1984, och året därefter besökte Mitterand honom i Wilflingen på 90-årsdagen. Jünger åkte också med Helmuth Kohl till Paris i januari 1988 för att fira minnet av det tysk-franska vänskapsfördraget, ingånget 1948.