Det ges ut en del Jünger i landet kan jag meddela. Bokförlaget Augusti i Lund har gett ut kortromanen "Sturm" från 1920, om en arketypisk frontsoldat och hans vänner och deras diskussioner. Samma förlag lär ha en utgåva av "In Stahlgewittern" på gång, Jüngers frontmemoarer från 1914-18: sakliga, detaljrika och utan känslopjunk.
Man ska även ha återutgett "Psykonauterna", en jüngersk "vertikalmemoar" à la "Subtile Jagden", men nu på temat droger och rus. Författaren minns sina drogresor, alltifrån den första ölen till laudanum och LSD i sällskap av Hoffmann, drogens upptäckare. Denna gavs först ut av Cavefors men fick då knappt några reaktioner, vilket kan ha berott på förläggarens klammeri med statsmakten; oavsett detta tror jag att konjunkturen är gynnsammare idag för Jüngerreception i det här landet. Boken i sig är som alltid hos aktuell författare uppslagsrik och ger valuta för pengarna. Man kan kallade den en memoar-cum-faktabok-cum-kulturhistoria.
Åter tänker jag på Jüngers särart. Jag har tidigare liknat honom vid Vilhelm Ekelund, en arkaisk vurmare och sträng stilist. En annan svensk han påminner om är Lars Gustafsson: glädjen i att filosofera, detta att inte rygga för komplicerade resonemang och abstrus lärdom, sättet att "röra sig genom den europeiska lärdomens urskogar". Att sedan Gustafsson är mer publiktillvänd och har förstått problematiken i att göra sig själv till litterär figur (se "Herr Gustafsson själv"), hör såklart till; jag sätter inte likhetstecken mellan de tu, visar bara på vissa likheter.
Svenska författare, svensk reception; egentligen har Jünger varit rätt väl emottagen här i landet. Aspenström jämförde t ex Marmorklipporna med 1984 och framhöll Jüngers bok som bättre, eftersom den var konstnärligare. Detta kan man kalla symbolens makt. Det är alltid vanskligt att jämföra, och Orwells bok är nog värd sitt salt - men de friskt flödande formerna i Jüngers fiktion, ger den förvisso ett liv bortom litteraturseminariet och slagordsfabrikerna.
Var det också Aspenström som sa att Jünger var som en Gert Bokpräntare, han hade två intyg: ett på att han var klok och ett på att han var galen... Detta må stå för Jüngers tvivelaktiga natur, en karaktär av att vara omstridd som inte dör i första taget. Man kan säga: även om Jünger levde och inte vore lastgammal så skulle han ändå aldrig få Nobelpriset. Rollen som högerspöke, krigsgubbe och "profet för det annorlunda" är och förblir hans, det går aldrig att tvätta bort.
Han var som han var, han var människa. Och mer konkret: sedan han blev känd som krigshjälte för tyska allmänheten (sårad 14 gånger i kriget) blev han del av etablissemanget, han var sinnebilden för tysk heroism i nedgångens tid. Och detta gouterades även av Hitler och nazisterna; Jünger kom ju att ställa sig emot regimens nihilism och mordpolitik från cirka '41, han var inte öppen motståndsman men hörde till "oppositionslägret" - men samtidigt publicerades hans böcker i Tredje riket, han var fortfarande del av etablissemanget. Publiceringsförbudet kom rätt sent.
En tvivelaktig ställning således. Och det går alltid att hitta belägg för att vissa nazister kände honom och att vissa överklassare såg honom som inbegreppet för Det Bestående, sann heroism och gamla dygder. Därför är det fruktlöst att försöka utmåla honom som den kvietist han senare blev; han övergick (som någon sa) från ett "vita activa" till ett "vita kontemplativa", lät åldern ta ut sin rätt och landade i förbundsrepubliken som blomsterkung, privatman och resenär. Denna lätta transformering (även om kvietismen funnits där tidigare) lät honom fortsätta sitt skribentliv, bli en röst i efterkrigstidens Europa, men den mörka auran gick fördenskull inte att tvätta bort.
Man måste stå för det man sagt, och i Jüngers tidigare böcker finns rader om ljuvheten i att storma fram under blodröda skyar med dragna bajonetter, om nödvändigheten att kunna uthärda smärta och användningen av kyrkor som inskjutningspunkter för artilleriet. Sånt gör en inte till Nobelpriskandidat... Samtidigt var han de facto djur- och naturintresserad från barnsben, och många texter från mellankrigstiden visar samme lugne småborgartyp man vant sig vid från senare år: reseskildringar, "Das Abenteurliche Herz" båda utgåvor och "Sizilischer Briefe an den Mann in Mond", med argument för att såväl ett vetenskapligt synsätt som ett mytologiskt kan försvaras, de ger en stereoskopisk blick över tingen.
Jag känner mig själv lätt småborgerlig dessa dagar, och har inte alls svårt att hitta förebildliga livshållningar hos Jünger. Han gillade katter till exempel, det kan väl ge lite myspoäng? Trädgårdsodling och hembygdspromenader, resor till främmande kulturer, vänskapliga nickar åt vänsterrörelsen...? Nähä. Nå, vem försöker jag omvända. Vissa kommer alltid att hata mannen, ungefär som vissa högerpipel aldrig kommer att säga ett gott ord om Jan Myrdal.
Som slutkläm i denna "plus- och minusbingo", denna summering av svart och vitt hos Jünger, tänker jag nämna skildringen "I de blindas kvarter" i DAH. På slutet sätter sig här författarjaget ner och pratar med en blind, och han frågar sig vad de ska tala om så att samtalet blir jämlikt. Man kan inte prata minnen, inte om saker man sett - men så kommer han på det; man börjar prata om "det oförutsedda"... Jag tycker det är en snygg gest, en human gest och en finurlig grej, allt på en gång.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar