"Marvels upon marvels": detta var vad medeltidens riddarromaner urartade i. Det säger Michael Moorcock i studien "Wizardry and Wild Romance" (1988).
Det är de så kallade Amadisromanerna det gäller, de första fantasyromanerna om man så vill. De var en utgrening på trädet som bestod av Eschenbachs Graalsstory, Tristan och Isolde, Mabinogion och andra innebördsrika verk, riddarlegender med en ideell kärna. Så kom flotta epiker och äventyrssugna swashbucklers och skrev fler berättelser om riddare, med element tagna från de gamla goda verken men nu berövade sin innebörd: det var äventyr för äventyrets skull och "marvels upon marvels", såsom jakt på skatter, besök på förtrollade öar, möten med trollpackor och kamp mot odjur.
Amadisromanerna florerade på 14-1500-talet, och i och med "Don Quijote" fick de sig en knäck, den sorglige riddaren med rakfat som hjälm hade förläst sig på just Amadisromaner. Att dessa stories (döpta efter verket "Amadis de Gaul") även inspirerade conquistadorerna i deras jakt på sagostäder i nya världen hör också till saken. Dessa fann förvisso sina Cuzco, Tenochtitlan och Teotihuacan, men auran kring dessa händelseförlopp är så mörk att vi inte har mer att hämta där, vi som vill drömma oss bort i sublima världar.
Så var hamnar vi? Fantasylitteraturen levde förvisso vidare, moderna verk skrivna med medeltidsepos som förebild. Moorcock skildrar genrens framväxt i sin bok, men han gör sig som antytts ingen illusion om deras beständighet: det är bara äventyr, "marvels upon marvels". Det hindrar inte att det kan finnas en hel del innebörd i dem ändå, som i Tolkiens verk. Nog bör man se dem som de romaner de är; man ska undvika att jämställa dem med arkaiska legender à la Mabinogion, Conte de Graal osv, men för den skull behöver man inte slänga ut barnet med badvattnet. Det finns ingen lag som säger att all 1900-talsprosa måste vara degenrerad.
Man kan hitta ett och annat även i föregivet ytliga fantasyromaner - ja, även i den cyniske Moorcocks egna texter! Han har utmålat sig själv som luttrad hackwriter, only in for the money med sina Eternal Champion-serier, men ibland finner även en blind höna ett korn. von Bek i "The War Hound and the World's Pain" finner ju sin Graal och ser även en skymt av himlen på slutet, överfalls av en känsla av förståelse. Och protagonisten i "The Dream of Earl Aubec" kommer till ett slott vid världens ände, och möter där en kvinna som manar honom att fortsätta ut i Kaos för att lägga nya länder under kunskapens spira; låt Ordning emanera ut mot kosmos ändar, från sanningens urkälla som är det Ena. Och i "The Sailor on the Seas of Fate" sitter några hjältar strandsatta och försöker förgäves finna vägen till Tanelorn, sanningens pleroma - tills någon kommer på att de måste söka sanningen inom sig. Och vips står den skimrande staden för deras blickar.
Se där vilka esoteriska växlar man kan dra på en föregivet nihilistisk författare. Men författaren vet inte alltid vad han skriver; i skapandets högvarv befinner han sig i trans, onåbar för sina vardagliga fixa idéer. "When I am open I am the Artist, when I am closed I am Brion Gysin" sa denne poet.
- - -
En författare kan hävda att han avser det ena och det andra med sin text. Men som forskare får man inte fastna i denna fälla. Sådan där intentionell kritik är ingen kritik alls. Det är fel att fokusera på författarens intentioner per se. Konstnären har inte facit. Istället måste man se texten i sig. Och Moorcocks texter i sig, granskade här och där, säger mig att där finns esoteriska spånor. Som jag försökt visa ovan.
Men sedan då, nu när den tunga filosofiska biten är avklarad, vad återstår? Jo, så klart den kära stofilen "lästipsaren", bokmalen som bor i en smatt i Babylons bibliotek och bara läser och läser, och är såå lycklig... Ja, vad har han att säga? Han säger att romanen "The Sleeping Sorceress" i Elricserien är rätt rivig (boken även känd som "The Vanishing Tower"), samt "The Weird of the White Wolf" och "The Bane of the Black Sword" med noveller om samme Elric har sina poänger. Samt Erekosëromanen "The Eternal Champion", Corumboken "The Bull and the Spear", andra trilogin, och första Corumtrilogins "The Knight of the Swords".
Här finns förvisso mycket. Kanske är mycket bara välformulerat snömos, "middlebrow"-prosa med hyfsad miljöskildring, hyfsade intriger och hyfsade porträtt. Ja kanske - men utöver det råder här och där en skön stämning, ett tideljus faller över tingen och en känsla av äkta äventyr infinner sig. Moorcock skojar inte bara bort sitt värv, han tar det på allvar: här råder "die Gefühle, im Ernstfall zu stehen" som tysken säger. Om detta allvar sedan bara är påklistrat är en annan femma; kanske är "Dancers"-trilogin ärligare härvid, där tas ju inget på allvar medan jorden går under, tra-la-la...
Moorcocks fantasy är som Amadisromanerna, med en liten gnutta Don Quijote: det är riktiga äventyr, men med en omisskännlig ironisk touch här och var. Och så finns här ju en hel del annat som gör dem värda sitt salt: rapp och elegant stil, behändigt format (inga tegelstenar) och förekomsten av roliga cross-overs à la Marvel. Och inte minst idén om Multiversums parallella världar: oändliga möjligheter, oändliga drömmar. Allting finns i Multiversum, i Guds minne går inget förlorat!
Relaterat
Carlos Castaneda
Ohlmarks
0 kommentarer:
Skicka en kommentar