Surisen, sfinxen, saxofonisten och några andra

Det är presidentval i år. Det kan få en att tänka på gamla tiders USA-presidenter, deras personliga egenheter framför allt. Den förste i raden, George Washington, var en kylig person, ej ägnad att väcka sympati. Han log aldrig, delvis på grund av inflammerat tandkött sägs det, delvis på grund av att han var en suris av födsel och ohejdad vana.

Men förvisso en kompetent general och politiker.

Vad har vi sedan? "Sfinxen" Thomas Jefferson. Boren retor. Men realpolitiskt då? Svårt att säga; mannen är en ikon, odödliggjord liksom Washington i Mount Rushmore. Mer sfinx kan man inte bli, mer förgudligad.

Andrew Jackson var en man av folket, med krigsmeriter från 1812 och slaget vid New Orleans. Även en duellerande kaippare, "Old Hickory" kallades han; ordblind. Och hans variant av demokrati, "spoils"-systemet, var höjden av korruption: in med anhängarna på alla tänkbara poster då man vunnit sitt val, ut med förlorarna. Hans installationsfirande i Vita Huset var också lätt skandalartat: hans gäng kom och röjde...

Lincoln: dyrkad av nordstater och historien, hatad av sydstatare. Han var en realpolitiker av samma garn som Bismarck, dock med en något större förmåga att hålla tal; ett bra sätt att hamna bland historiens fina män. Både Bismarck och Lincoln enade sina stater med blod och järn, men Lincoln har fått ryktet som höjden av vettighet, balans och måtta. Nog var sessesion en orimlig princip, unionen hade något slags berättigande - men att implementera detta med vapenmakt? Tja, inget val fanns...

"You can fool some of the people all the time, you can fool some of the people some of the time - but you can't fool all the people all the time." Detta Lincolncitat ska bevisa att han var en fin, sanningssägande politiker; för mig visar det snarast på cynismen, insikten att man som politiker kan ljuga och komma undan med det.

Nåväl: "fiskar lever inte i rent vatten" (Hagakure), och som politiker kan man behöva schackra. Men som livsideal? Hmm...

Teddy Roosevelt. Beslutade att "Vita Huset" skulle heta så även officiellt; detta var hans första ämbetsgärning. En sann chauvinist, ungefär som Lincoln (vapenmakt regerar), men med något älskvärt som gör att man gillar'n på någe sätt...

William Howard Taft var en medelmåtting, borde väl aldrig ha blivit president. Men han styrde landet i en lugn tid så det kvittade. Fet: ägde ett badkar i vilket fyra vuxna personer fick plats.

Woodrow Wilson var en man med koll. Han ansåg att kongressen hade för stor makt, han ville att presidenten skulle ha större makt - och det lyckades han åstadkomma, tack vare första världskriget, som han långt om länge gick med i. Staten expanderade tack vare krigsansträngningen, federal makt ökade. Wilson var nu ingen chauvinist, men väl med i kriget trädde hans överlägsna sida in, han skulle styra och ställa och göra efterkrigsvärlden till ett paradis med sitt Nationernas förbund. Well, hatten av för idealisterna.

Coolidge och Hoover får stå över, jag går direkt på FDR. Han var rätt avskydd i högerkretsar för sitt expansiva ekonomiska program, för sin utökning av statens befogenheter - men där och då var åtgärderna nödvändiga. Som krigsledare hade han en tendens att tro på flygets saliggörande inverkan, arméchefen George Marshall fick lära honom att även markstridskrafter behövdes. Han var beroende av Marshall; det var tänkt att denne skulle få ett fältkommando cirka '43, efter att ha tjänat som arméchef (i praktiken lika med chef för försvarsmakten) ett par år; han ville bort från skrivbordet, men FDR insåg att han inte klarade sig utan denne, tanken på Marshall borta från hans sida gjorde honom sömnlös, så Marshall fick stanna som arméchef och chefsrådgivare.

Truman var avskydd av sin samtid, först på senare tid har han uppvärderats till "near great". Ike Eisenhower var lite lat, lät Nixon göra jobbet; Ike ville stå över partierna. Kennedy var för sin del en medioker president; han lät bland annat upplösa nationella säkerhetsrådet till förmån för ad hoc-kommittér och intuitiva beslut, med hyfsat resultat måhända men ändå lite äventyrligt. Med en sån kris som Kubakrisen behövs ett permanent organ av typen NSC.

Kennedy har lämnat efter sig myten om sig själv, måttstocken för hur en demokratisk president ska se ut, stå, gå och tala. Obama lever litegrann på denna våg. - LBJ var nog "den fulaste president USA haft" sas det i ett Seinfeldavsnitt... En slug inrikespolitiker med brinnande ambition, men väl på presidentposten fattade han inte hur han skulle göra. Han tänkte inte utrikespolitiskt, han begrundade inte internationella problem medan han rakade sig - vilket däremot en Nixon gjorde. Erkännandet av Kina var för sin del ett mästerstycke. Och att kalla kapitulationen i Vietnam för "peace with honour" gav det hela rätt glasyr, alltid lurade det väl någon.

Nixon var annars sant paranoid, och förtjänade att kickas från sin post.

Ford? Hm... Carter? Kunde likt Obama se bra ut i TV, vinna primärval och tala om förnyelse, men i synen på Sovjet var Carter naiv. Det var först efter Afghanistan '79 han lärde sig läxan. Han började upprusta - men för sent. Dags för "The Gipper", "The Great Communicator", vars bästa insikt var att Sovjet var på ytan aggressivt, men innnerst inne en papperstiger, en koloss på lerfötter. Trots krigsretoriken fattade han att detta imperium kunde besegras ekonomiskt, kapprustas ihjäl.

Bush senior? Han uppnådde allt han ville i sin första presidentperiod, så därför behövde han inte vinna valet '92... Clinton för sin del vinner mitt hjärta på grund av att han kunde spela saxofon. De gamla grekerna ansåg ju att en ledare måste ha musiska gåvor, måste kunna sjunga likt en Kimon. En Themistokles å andra sidan saknade det musiska draget och drevs i landsflykt, blev ett avskytt namn trots att han vann slaget vid Salamis och därmed perserkrigen.

Och Bush junior? Han kan ju ha haft dåliga rådgivare, men ansvaret för beslutet att invadera Irak måste till slut falla på honom. Fast åsikten att Bush senior lämnade Irakkriget '91 halvfärdigt fanns där förvisso, och med 9/11 på det och Afghanistaninvasionen därutöver blev det hela tämligen oundvikligt.

Just det: och USA:s engagemang i Mellanöstern går långt tillbaka, till 1950-talet med CIA-inblandning i Mossadecs fall, upprättandet av shahen, stöd till Saudiarabien och så vidare. USA är en stormakt vars agerande följer sina egna lagar. Nu är man insyltade i Mellanöstern värre än förr, landets renommé där borta är usel - men vad ska man göra. Det är ödet - ett öde som säger att man på lång sikt måste dra sig bort från regionen. Samma öde som sa att engelsk överhöghet över USA i längden var ohållbar, den process som gav landet frihet 1783.

En världsdel kan inte härska över en annan. Därför kan inte USA fortsätta att utöva hegemoni över Mellanöstern, så som man gjort i femtio års tid. Allt har en ände, pessimisten får alltid rätt!