Jag läste "The Hitch-hiker's Guide to the Galaxy" i början av 80-talet, långt innan den blev kult och översattes och allt det där. Jag tänkte:
"Den här kommer att bli kult och översättas och så där. Sanna mina ord."
Skämt åsido: jag läste dem i alla fall då. Syrran hade varit i England och köpt ettan och tvåan, å sen rekommenderade hon dem, å boy var rätt hon hade! Efter Asimov och Tolkien blev Adams den store gurun för mig, han tog platsen i mitt sinne som den store epikern, fantasten och snubben hela dan. Läste nyligen om del ett, den höll ännu. I del två ("The Restaurant at the End of the Universe", 1980) förekom ett rockband vill jag minnas, de upplät en hel planet åt en konsert med kilometerhöga förstärkare. Det tyckte jag var ball.
Sedan har jag inte följt Adamskulten. När man i del två hade fått veta att svaret på universums gåta var "42" fanns det ju inget mer att söka, eller hur?
I genren rymdäventyr med groove, moderna rymdisar, platsar även Jack Vance. "The Killing Machine" är del två i en serie av fem, om en Kirth Gersens hämnd på fem snubbar som dödat hans familj - och här är det alltså hämnd nummer två, på dödsmaskinen Kokor Hekkus. Elegant fantasy i rymddräkt, hopp från planet till planet och, ja, äventyr som sagt. Originalet kom 1964.
"Asimov är ingen författare, han är på sin höjd en hyfsad kasör". Sa ungefär John-Henri Holmberg. Det är sant att Asimov tappade nerv och miljö i sina senare texter; "Stiftelsen", "Världar i krig" och "Dömd planet" var helgjutna på sina premisser, gedigna uppvisningar i miljö och intrig och en gnutta personteckning, men efter det tycks doktorn i stort sett ha övergått till faktaskriverier. Och när han återvände till fictiongebitet var det mest ryktet om storhet han levde på, texterna i sig var lite blodfattiga. Inte så att hans noveller och enstaka romaner ("Själva gudarna", 1973) var dåliga, men det var med en tendens åt kåsörsprosa, fadd fictionstil.
Och i novellsamlingarna var mellansnacken mest läsvärda, det var det JHH syftade på - så även i "Främling i paradiset", där snack om luncher med förläggaren Judy Lynn Del Rey intresserar mer än stories om robotlagar, kommunikation med svarta hål och triage. Nåväl, här finns också en story om en tidsresenär som träffar Hugo Gernsback och ger honom idén till Amazing Stories; ett bra kåseri-cum-novell, den räddar samlingen. Ungefär som Gibsons "The Gernsback Continuum", en liknande "rekursiv" novell", ger guldkant åt hans "Burning Chrome" (se "sf man minns" här på bloggen, långt ner i scrollen).
Asimovs text är så torr och avskalad att den nästan blir konceptuell litteratur. Ungefär som "Frostens barn" av Lindbohm: bara idéer, intrigrapsodi och dialog, inget annat - inga miljöer, ingen undertext, ingen klangbotten, nej tomma intet. "Asimovs språk är rent och klart" hette det en gång i tiden, och det ligger något i det. Rapportprosa som subtil njutning.
Originalet till "Främling i paradiset" hette "The Bicentennial Man" och kom 1976. Jag läste förlaget Plus' svenska utgåva, översatt av Gunnar Gällmo.
Harry Harrisons "Bill, the Galactic Hero" (1965) är enligt Terry Pratchett den roligaste sf-roman som skrivits...
Jaså du?
Jag menar, snacka går ju.
Det är något slags parodi på krigs-sf. Mest är det väl bara Harrisons tivoli som drar igång igen. I den ironiska genren gillade jag Lundwalls "Inga hjältar här" ("No Time for Heroes"), samma andas barn, men den här... tja... Sympatisk längd i alla fall, 174 sidor. Att bara parodiera militärväsendet på grund av att där förekommer regler, rutiner och annat som måste till för att det är en krisverksamhet - man agerar i kriser - det är för lättköpt.
Jag är uppväxt på krigsparodier, hudflängningar av militären och allt sånt där, och är rätt immun mot denna harrisonska påökning av bördan. Jag är för den skull inte militarist, det borde "Eld och rörelse" bevisa.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar