Dagsljusbesparing

Enligt min almanacka inför USA imorgon sitt "Daylight Saving Time", medan vi européer får vänta ännu några veckor på vår "Summer Time". Årets onödigaste ritual, en statsdirigerad våldgästning på dygnsrytm, sans och måtta. Jag orkar inte dra alla mina argument mot denna galenskap; det räcker med att säga att det kanske var bra när det kom, under första världskrigets England för att få fabriksarbetare lättare ur sängen den där höstveckan sedan "den besparade timmen" tagits ut - men idag...?

Lägg ner eländet. Vem bryr sig om en aning ljusare på morgonen i november? Det är inte värt allt omak det ställer till med.

En annan sak: varför kör inte TV tyska deckare i repris? Varför inte ha gamla avsnitt av "Tatort", "Den gamle deckarräven" och "Hansi und Creuff" på, säg, eftermiddagarna? Vore det inte skönt att som omväxling få se lite tyska miljöer och tyska ansikten, istället för dessa ständiga jänkefejs under Californiens feta sol. Den fuktigare europeiska luften ger ett helt annat ljus. "Men vi har ju engelska deckare" invänder vän av ordning - men då säger jag engelska deckare är engelska och inte tyska, där ligger problemet...

Nåväl, apropå fetsolen så filmas det ju inte så mycket i Hollywood/LA/Californien numera, nordligare stater och självaste Canada har ryckt fram som filmplejs. Det har varit välgörande för bilddjupet, för fotot och atmosfären, eftersom luften är fuktigare i dessa nejder. Californiens subtropik var kanske bra i filmens barndom, men idag får man bättre bild i nämnda nejder. New York har ju ryckt fram som filmstad på sistone också, och det kan vara ett tecken på samma sak: bort från Hollywood, go east!

Välkommen till detta blogginlägg, en text om allt och inget men med substans. Bloggande är ju för sin del "push-button publishing", och jag är gammal i gården vad gäller "publishing", att ge ut mina texter i olika media. Jag började i tidigt 80-tal med fanzines, tidskrifter i fotostat och stencil, omsorgsfullt layoutade och skrivna av undertecknad, med egna och andras teckningar, utsända inom sf-fandom och mottagna med välvilja. Fick rentav pris som "bästa fanskribent" nåt år, eller om det var näst bästa...

Hur som helst var jag tidigt igång med tidningsutgivning, och vem minns inte titlar som "Den stumme astronautens blues", "Bing" och "Smoltsovrapporten", för att inte nämna "Leo Hard's Fan Magazine", "Åstundande" och "Atom Science Fiction". Jodå, så hette de, "Teutates", "Vetenskap" och "Turbinbil" ej att förglömma...

Denna "Svenssongalax" är på sätt och vis en fortsättning på denna linje, med den skillnaden att läsekretsen är mer spridd nu: den består både av sf-fans och av folk från andra kretsar, som Jüngervurmare, new ageare, bilbyggare och frisimmare. Så nog är det roligt att se tillbaka på en 25-årig karriär som publicist - men tack vare teknikens under och annat måste jag nog säga att den bästa tiden är nu...! Ingen falsk nostalgi, nej "new worlds ahead" är måttot. Eller njut av nuet, ett evigt nu och ett oändligt här.

Ett blogginlägg om diverse var det, och ett mer neutralt ämne att avrunda med skulle sitta bra. Men vad? Jo: jag såg "Garden State" med Zach Braff häromdagen, en hypad film som trots allt levererade. En bitterljuv hemkomst - och en psykisk resa på arméhoj i hemstaden, med gammal vän i sidovagnen och ny på bönpallen. Braff har även skrivit och regisserat filmen, och från och med nu ska jag alltid hylla honom vad han än gör; han kan få svårt att toppa det här, men för den skull behöver han väl inte straffas. Jag menar, han behöver inte dissas om han, säg, gör en "något sämre" nästafilm.

Braff agerar bra i komediserien "Scrubs". I aktuell film, i denna seriösa kontext är han aningen svag, men han vet sina brister och gör sig inte till, han spelar inte över. Han låter sitt nollställda fejs tala. Detta är Bergmanskådespeleri, en reducerad och kontrollerad stil som funkar. Det gråts en del här också, det spelas ut en del men det är okej, det gifter sig med helheten.

I enstaka filmbilder, i scenerier, dialoger och repliker, ja über alles är det här en bra film, en sann film. Jag förstår dem som har den som kult och som ser den om och om igen. Här finns djup - men det framförs inte med bekymrad min, med självmedveten "nu-ska-vi-göra-tung-film"-känsla, utan plats för skratt och småleenden finns också. Ett plus också för att karaktärerna är rätt vanliga, det är inte tillgjort "skruvade karaktärer" som befolkar denna film.

Trots olikheter kommer jag att tänka på "Fyra nyanser av brunt" när jag ser denna film. "Garden State" var nästan lika bra - och det är ett toppbetyg i min bok.