En galnings triumf

Jag såg "Star Wars: Klonerna anfaller" igår. Spänning och äventyr och skojiga rymdskepp, men en sak fattades: orkestrar!

Var vad den obligatoriska musikscenen, à la steelbandet i 77-filmen och r'n'b-showen i 83-filmen? Dessa har dröjt sig kvar när man glömt allt annat; de är i min bok Star Wars' "sine qua non", sockret i botten, det där lilla extra som ger helheten mening.

Från sf på film är steget inte långt till sf i bokform. Och då kommer jag osökt att tänka på "Lost Worlds" av Clark Ashton Smith, en sedvanlig novellsamling med sedvanlig språkonani. Men en och annan pärla finns, som "The Maze of Maal Dweb" där en viss Tiglari ska frita sin älskade från en Maal Dwebs våld - men Tiglari kommer dit, till dennes palats, bara för att se sin moatjé bli förstenad efter att ha blickat i "The Mirror of Eternity"; hon förvandlas till staty, får sin skönhet förevigad. Därefter förvandlas Tiglari själv till ett djur, ett krumbent murmeldjur som får rumla omkring i palatsträdgården.

Som sagt, kortnoveller var han bra på Smith. Även prosaskisser, som jag nämnt tidigare. Vad gäller de längre novellerna så finner vi i "Out of Space and Time" till exempel "The Monster of the Prophecy", om en jordman som kommer till en främmande värld - och inte nog med att takten i storyn är seg, texten saknar kapitelindelningar också. 20 sidor utan andningspaus, nåväl, det är inte så mycket som Lovecrafts "The Dream-quest of Unknown Kadatah" med 100 sidor utan kapitelbryt...

Vi går vidare.

Poul Andersons "Time Patrolman" innehåller två långnoveller: titelstoryn samt "Odin the Goth". I själva "Time Patrolman" jagas tidsboven Merau Varagan av tidsagenten Manse Everard; denne residerar i det levantinska Tyros under dess glansdagar, högantiken. Everard jagar runt på stadens gator och hittar ett modernt mynt i en butik, inser att han är skurken på spåren, jagar upp denne och utbrister:

- Merau Varagan, you are under arrest by the Time Patrol!

Strongt. Patrullens uppgift är annars att skydda historien från förändringar, vilket blivit möjligt genom tidsresor. Jämför Silverbergs "Up the Line" och "Lest Darkness Falls", två andra antika tidsrese-sf; den förra behandlades här på bloggen under "sf man minns", långt ner i scrollen.

"Odin the Goth" i Andersons bok inleds med raderna "such is the sorrow of Odin the Goth", det är gamle Oden det rör sig om alltså, Oden den enögde, asakungen och brodern till Vile och Ve. Odens själva namn är på tyska "Wotan" vilket visar på indoeuropeisk släktskap; se sanskrit "vâta", vind, av roten "vâ", blåsa. Oden var således ursprungligen en vindgud, men detta stöds även av folkmytologin där "vilda jakten" sägs gå när det stormar, och ledaren för denna vilda jakt var ingen mindre än Oden. "Den vilde jägaren" kallas han stundom, som i Snoilskys dikt:

Är det den vilde jägarn
som sätter av i sträck?
Ur stugan tittar bonden
med undran och med skräck.
En mörkblå ryttarkappa
som i en blixt han ser,
pistoler, älghudskyller,
en kronans officer.
(ur "Stenbocks kurir")

Walter Benjamin hade en hylla i sitt bibliotek för detta: "böcker skrivna av vansinniga". Hade han levat hade han med tiden kunnat ställa Mervyn Peakes böcker där - för vad är dennes "Titus tronföljaren" annat än glorifierat gorm av en galning? Det är rätt välformulerat gorm må man säga, engelsk bokprosa driven till sin yttersta konsekvens: mycket snack och lite verkstad, barocka krusiduller i lager på lager, påminnande om språkonanin hos C. A. Smith. En sannskyldig galnings triumf, en tegelstenstjock berättelse om allt och inget, med massor av skildring av det slott där bristen på handling utspelas.

Peake var även bildkonstnär, illustrerade till exempel "The Rime of the Ancient Mariner" i vibrerande teckningar, mycket streck för pengarna. Så konstigheten i hans prosa behöver inte linjärt härledas från den sinnessjukdom han led av, man kan även säga som en viss kritiker sa: Titus-böckerna är skrivna av en bildkonstnär på utflykt i språket. Han befinner sig utanför sitt sedvanliga medium, han bryter mot vedertagna lagar om intrig, överblickbarhet och konsekvens - eftersom han helt enkelt inte känner till dem. Han är ett lekande barn, ett förvridet geni glömsk av omvärlden: "I sing for fun"...