Ett liv i det blå

Varför sitter dörren alltid på planets vänstra sida?

Det lär ha varit så här: de första piloterna var i regel ryttare, och hästar kliver man upp på från vänster sida. (Av någon anledning; högerhänthet, lättare uppsving på så vis?) Detta bruk följde med till de första flygplanen, man klev upp i dem från vänster sida, med påföljd att man på denna sida monterade fotsteg, handtag och med tiden dörr för att kunna kliva in i kabinen.

Så var det med den saken. Själv brukar jag flyga till mina föräldrar i Övik, men nu går flyget dit lite knackigt, Dashplanen kvaddar och jag vet inte vad. Så man får väl ta tåget då, tids nog går ju Botniabanan ända fram till Arnäsvall. Dessförinnan blir det tåg till Sundsvall och buss resten av vägen.

Som ung var jag flygtokig, läste Pilot och planerade en karriär som stridspilot. Sedan fick jag glasögon och tänkte nu är det kört - men kanske transportpilot går an, kanske kan man få flyga Hercules, där är månde kraven inte så hårda...?

Så kallades jag in i armén och glömde allt flygtrams, armismen blev min ledstjärna. Men en och annan flygbok har man väl läst sen dess, och än behåller denna värld sin fascination. Det är ju så eteriskt och finkulturellt att vara pilot, tänk bara på Saint-Exupéry och Richard Hillary, filosofer i sittbrunnen...

Men de bästa flygböckerna är de rakare memoarerna, som Yeagers och Charles Lambs. Den sistnämnde skrev "War in a Stringbag" (på svenska som "Krig i en nätkasse"), om livet som marinpilot i Royal Navy under VKII. Flög Swordfish, de där dubbeldäckarna som var riktiga bitvargar får man säga, sänkte Bismarck och allt. Lamb var inte med där, men har var med och sänkte italienska flottan vid Taranto 1940, säg vad ni vill men sånt där är spännande.

Han hamnar även i Nordafrika på spionflygningar (frakt av spioner), men störtar och tas till fånga, och detta skapar sin egen episod i boken. En välskriven, omväxlande sak således. Författaren är pugilist och kan bita ifrån sig med båda nävarna; en man med full koll och elegans, en officer och gentleman.

Yeagers memoarer, om livet som Mustangpilot i Europa 1944 och testpilot på Bell X-1, är som sagt en annan höjdare. Miljön kring Rodgers Dry Lake, Murocbasen och californiaöknen är väl fångad, se här filmen "Det rätta virket" som har den i inledningsscenerna. Barägaren "Pancho" Barnes porträtteras med värme, ett rivjärn med hjärtat på rätta stället, en hundans kvinna.

Yeager flög både här och där, chefade divison och flottilj i Västtyskland och Vietnam och slutade som brigadgeneral. Som pilot var han gudabenådad, men som officer var han antagligen blott genomsnittlig. Han går den byråkratiska befordringsgången helt enkelt; gör man inga misstag så skuffas man sakta men säkert uppåt.

En tredje flygmemoar är Ulf Björkmans "Ett liv i det blå", om en som blev stridspilot 1943 och sedan spakade sig igenom Mustang och alla jetplan som kom. Han var därtill en oregerlig typ som ofta fick disciplinstraff, varför karriären gick lite knackigt. Jämför med Yeager, denne strulade aldrig till det och befordrades därför, även om han och Björkman är samma andas barn: födda piloter, snitsiga snajdare. Björkmans bok är bland det bästa jag läst - ja, generellt bland memoarer, inte bara vad gäller flygböcker. Han har en och annan vitsighet att dela med sig av, à la "äktenskapet slutade lyckligt, det vill säga med skilsmässa", "stadens han- och honoratiores", och "overheadapparat = ombudsmannarespirator"...

Förr hörde man flygbuller här i stan, flottiljen F 16. Nu är den nerlagd. Inte mig emot, det kunde bullra ordentligt ibland. Har dock en svag punkt för flygvapnet (se till exempel novellen "Kvartsklippan" i "Eld och rörelse", q v etikett); man är helt enkelt präglad av sina modellbyggardagar med S 31 Spitfire, Viggen och Draken och allt det där. Är barnsligt stolt över att Gripen är en framgång också, såld till många länder, vet inte varför. Jag menar vad rör egentligen detta mig, vad styrker det mig i min själ att en svensk åskvigg dundrar här och där? Det är ett av livets mysterier.

För övrigt, apropå trafikflyg, kan man ju fråga sig varför ett plan aldrig avgår från Gate 1. Det är alltid Gate 22, Gate 11, Gate 7 och annat vardagligt. Varför är det så, nån som vet?