1978 hade Judas Priest varit igång ett bra tag, man hade gett ut intrikata plattor och jobbat hårt, men ingen tog riktigt notis om dem. Men det här året började det vända, poletten var på väg att trilla ner.
Man var skickliga musiker, "very studious musicians" som Geoff Barton sa, och idealet var Led Zeppelin: långa låtar med 48 tempobyten. Men gliporna i bygget syntes, man hade inte dragit åt skruvarna ordentligt - och små fel i musik som vill vara perfekt tenderar att märkas, mer än om man spelar punkigt och rått.
Lustigt nog var detta mitt under punkvågen, och punkare var man inte, hade föga gemensamt med dem. Men en sak lärde man sig från stormen man levde i: spela snabbare, gör kortare låtar.
I slutet av 1978 gav Judas Priest så ut sin "Killing Machine", som går ut hårt redan i öppningsspåret: "Delivering the Goods". Hård tryckrock av bästa märke, stunsigt boggiesväng. Tajt som ett par läderbraller. Nån punk är det inte, därtill är man för skickliga musiker - men det lovar gott för framtiden, främst för att låten är förhållandevis kort.
"Rock Forever" fortsätter segertåget:
When the day is over
I like to ease my mind,
by juicin' up my system
with a beat of the heavy kind.
I smack a bottle open,
I crank the hi-fi high,
I'm in my seventh heaven,
oh I could touch the sky.
Vet inte varför jag citerar det här riktigt, nån epokgörande text är det inte - men ett av många exempel på Rob Halfords låtskrivarförmåga. Ett "throw-away" bland många, lyckad partymusik. Ännu en kort låt detta, ännu en tight fit i boogiekostym. Och ett snyggt solo.
"Evening star" öppnar med akustisk gitarr och poetiska rader:
I've traveled to a distant shore,
I felt I had to go.
An inner voice had called me there,
why I did not know.
I saw the evening star rise up,
shining out to sea,
and now I understand at last what I means,
what it all means!
"Hell Bent for Leather" har både text och musik av gitarristen Glenn Tipton har jag för mig. Det tog lång tid innan jag förstod den, lång tid innan jag hittade fram till JP:s textarkiv på nätet:
Seek him here, seek him on the highway,
never know when he'll appear.
All await, engine's ticking over,
hear the roar as they sense the fear.
Wheels! - a glint of steel and a flash of light.
Screams! - from a streak of fire as he strikes:
Hell bent, hell bent for leather...
Det är snabbrock, speed metal i sin begynnelse. Och så sticket: "There's many who tried to prove that they're faster, but they didn't last and they died as they tried!" Och så Tiptons solo på det, kondenserad version av Joe Walsh' solo i "Hotel California" låter det som. Man flämtar efter andan - och får vila ut med trum-rumlet i "Take On the World", en allsångsdänga som blev modell för framtida storheter som "United" och "Heavy Duty - Defenders of the Faith".
B-sidan på detta vinyl som det yrsprungligen var, inleds av "Burnin' Up", en av de första Halfordlåtarna om (bög)sex. En text med vaga uttryck förvisso, kan diggas av alla och envar, men i ljuset av Halfords outande får de en tydligare profil. Spammig funkrock, skickliga musiker ett måste för en sån här låt - ja för all Priestmusik, de döljer ofta intrikata mönster.
Titellåten är en mer långsam, hotande gatuslugger om en yrkesmördare med omkvädet "I've got a contract on you"... Ja min själ, i vilken ordbok skulle man kolla upp en sån trop när man 17-årig lyssnade på den här första gången...? "Running Wild" är ännu en Tiptonskapelse tror jag, en låt om att partaja på stan, och "Before the Dawn" en lysande ballad om gryningens första grådager. Akustisk gitarr, snudd på falsettsång; han hade spännvidd Halford, från mörk stämma i "Seek him here, seek him on the highway" till "Before the dawn, I hear you wisper, in your sleep, don't let the morning take you". Spännvid i tema också: ballader och rejsrock, tempo och vila.
Allt avslutas med "Evil Fantasies", en tung, långsam tryckare, som ökar tempot mot slutet. In alles visar denna skiva att man lärt sig läxan: skruvarna har dragits åt, stålkonstruktionen står stadigt. Inga långa låtar, högre tempo istället. Inga glipor, inga tveksamheter. Tryckrock och boogiebas, men också variation och infall. En vägvisare mot framtida stordåd som "British Steel", "Point of Entry" och "Screaming for Vengeance". Poletten hade trillat ner!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar