Judas Priest: Point of Entry

1.

Spectral gliders drifting in the air,
wheels of wonder floating everywhere;
draped in rainbows gently we ascend...

Detta är en hymn till solara änglar, en lovsång i metall och jetplanssus som inleder sidan B på Judas Priests "Point of Entry" från 1981. Detta är poesi, rocklyrik på hög nivå; en andlig sång med kristaller, gyllene auror och skinande ljusvalv:

Golden haloes radiating higher,
diamond visions softly breathing fire,
sky processions, we are watching you arrive...

Änglar och gudar, himmelska nejder: kanske ville man med denna "Solar Angels" toppa "Metal Gods" från föregående LP:n. I så fall lyckades man.

Annars har vi här sedvanliga partylåtar, sexlåtar och riffglitter, ja även ett reaggeintro som på "Turning Circles" - för dylik stilikon hade ju funkat på "British Steel", varför inte nu också... Tlll skillnad från nyssnämnda LP är denna ('81:an) lite lugnare, lite mer radioanpassad, lite mer USA-tillvänd, och denna ständiga tempoväxling blev ett mönster för mycken av Priests 80-tal: det blev hårdare med "Screaming for Vengeance" och '84:an, och så lite lugnare med "Turbo" från '86, mer radiopoppigt med syntar, och så mer metal igen i '88:an, "Ram It Down". Så vad ska man säga? Det är ändå mixen som är viktigast, nånstans i alla dessa stilbyten lever Priestessensen oförändrad.

2.

Ett subtema på "Point of Entry" är resan, bilåkandet, motorismen. Redan på A1, "Heading Out To The Highway", slås tonen an:

So I'm heading out to the highway,
I got nothing to lose at all,
gonna do it my way,
take a chance before I fall,
a chance before I fall!

Odödlig klassiker, given på alla listor över bilåkarlåtar jämte BTO:s, Springsteens och alla andras åklåtar. Men det slutar inte där för JP:s del, för nästa åklåt på "Point of Entry" är om möjligt ännu bättre: "Desert Plains". Månen har gått upp och en ensam hojåkare glider i natten, fartvinden blåser och motorn dunkar och kroppen värker, men nu gäller det att köra på, man har rytmen i blodet i budskapet klart:

From desert plains I bring you love...

Likt en motorburen messias har man farit ut i öknen för att finna katharsis, fått en uppenbarelse och insett att de sanna profeterna måste komma från öknen, bringande ett budskap till mänskligheten i form av en blomma.

Det åskar bland bergen. Kristallljus på instrumenten leder vägen. Kroppen värker men resan fortsätter, tills man ser målet i fjärran, människan som väntar på en, mänskligheten som åstundar ett budskap från öknens messias, MC-mannen som på ökenslätten funnit vägen, sanningen och livet.

Men det är inte slut därmed med åktemat på "Point of Entry", för på min Remasters-CD ges man bonuslåten "Thunder Road":

Red light, green light,
I'm coming home tonight,
burning the freeway,
out of control...

I've had enough,
dreams can wait,
I'm coming home...

Ett j-la åkande helt enkelt, från stad till stad, plats till plats, men till slut måste man komma hem. Låten pulserar i V8-rytm, går fram som ett expresståg - och så kommer ett stick då allt stannar av, endast ett recitativ med små gitarrblänk långt borta markerar liv - och så drar allt igång igen, med slutrader i "I'm coming home, I'm coming home"... ja det är vackert! Livsglädje, lovsång, rock forever.

En liveupptagning av "Desert Plains" avslutar härligheten, fullbordar restemat.

3.

Generellt är "Point of Entry" lågt rankad bland Priest-album. Det sålde inte så bra när det kom ut, det fanns så mycken annan bra metal ute då; Priest var lite i skuggan av Iron Maiden och Dio-Sabbath gissar jag, dessa turnerade för fulla hus medan Priests "PoE"-tour gick lite knackigt: bara en kväll utsåld på Hammersmith Odeon medan Maiden hade fem till exempel. Och jämfört med "British Steel" samt efterföljaren "Screaming for Vengeance" med det magnifika örnomslaget, ter sig möjligen "Point of Entry" lite blek - men strunt i det, allmänt taget är det en kanonplatta. Man har inte tråkigt en sekund - jo, möjligen efter inledningsriffet till "Don't Go", A-sidans andra låt som drar ner tempot lite. Man skulle ha haft "Hot Rockin" där istället, då hade rytmen upprätthållits.

En del låtar på skivan är skrivna lite med vänster hand, men har sin charm just på grund av detta: det är "throw-aways". In alles är detta en groovy platta som pryder sin plats i varje hem, särskilt remastern med bonusspåret, det där som gör restemat till en röd tråd plattan igenom.