Malvor och Filomena

På 50-talet fick de amerikanska bilarna mindre hjul, man gick från 15-tumsdäck till 14-tums. Därmed fick bilarna ett smäckrare utseende; de gamla däcken hade använts sedan 30-talet.

En Chevrolet '57 med precis dessa 14-tumsdäck, plus lackerad i vitt och rött, körde längs en motorväg kantad av sjöar, skogsdungar och fält. Vid ratten satt en man vid namn Malvor, som sa:

- I djupet förborgas de fasta formerna.

- Sant, sa Filomena, hans kvinnliga dual. Under vattenytan kan man skymta pelare och kolonner från svunna kungariken.

Malvor tog in på en avfart och hamnade vad det led i en suburban nejd: betongkolosser, ödetomter och parkeringsplatser. Vägen kantades av allehanda vägskyltar, så många att de förlorade mening; de blev simulacra, självrefererande tecken, en hypervärld. Eller förmådde man läsa in saker även i dessa, var inte allt synligt bildskrift som Saarikoski sa?

Filomena sjöng:

Låt oss dansa ut bland Tritonias grottor,
höra ljuva klockors psalmodier ljuda,
gunga på flodernas kristallevåg och
träda in i ett dunkelt kloster, en
gotisk kyrka där ljuset skiner inifrån...

Malvor kontrade med att stämma upp en sång, en invecklad sång som den perukstock han var - för han besjöng landets eidos, dess väsen, dess kosmiska mening; sanning här var lika med sanning där sa han, kulturell relatvitet var inte lika med kognitiv relativitet. Filomena åter såg ut över fält med gulnat gräs, internaliserade processen och frågade sig - som den förlästa humanist hon var - om detta att sära på meddelandet och mediet, att bryta ner narrativ och dekonstruera helheter vore en framkomlig väg. Jodå, sa Malvor, om man bara hade en helhet att utgå ifrån, om denna helhet immanent godtogs.

---

Man stannade vid en vägkrog med utsikt över bensinmack, däcksfabrik och skrotupplag, detta akademikerpar kallat Malvor och Filomena, boendes i brunrappat trevåningshus med gröna fönsterkarmar. På krogen åt man vegetarisk pasta, drack lättjuice och talade om detta med "från idealism till världslighet", exemplifierat med Tempelherrarna, Illuminati, camorran, maffian, Sendero Luminoso och yakuzan:

- Man blir den tyrann man från början ville avskaffa, sa Malvor.

- Liksom politiska dynastier tenderar att förfalla, sa Filomena; "förvärv, ärv och fördärv".

- Finns även i näringslivet sånt där förfall, sa Malvor. Ta Broströms: Axel Broström var förvärvaren, ärvaren var Dan och fördärvaren var Dan-Axel Broström.

- Snygg symmetri, sa Filomena och drack av sin lättdryck. Hon fortsatte filiströst att tala om stadsstaten som urform, om likheten mellan grekiska och italienska såna, med stark man, folk, aristrokrati, borgare och allt; tyrann eller "principe" är oviktigt, blir här bara stilvarianter.

Malvor åter nämnde militärmaktens form, yttrat i Sparta, diadoker, dominatet och Bysans, och femtalet Napoleon-Boulanger-MacMahon-Pétain-de Gaulle. Till detta läggs svarta, bruna och röda diktaturer, shogunat och latinamerikanska juntor.

- Att styra med svärdet och inte ordet, fyllde Filomena i som greppat det hela, styra med tvång och inte med övertalning.

Man lämnade plejset och styrde ut på historiens kristallevåg, stannade tidshjulet och såg igenom dess ekrar. De såg yta och djup på samma gång, som i en kristall.

---

Löven prasslar, trafiken flödar och politikern styr som om han är fri att styra vart han vill, men han måste följa vägen - likt Malvor och Filomena i sin Cheva '57, alltid på väg. Landskapen passerar revy, fåglarna flyger söderut, myggen myggar och blomstren tonar fram ur omöjliga rymder.

Från yttre sken, moden och stilar till historiens väsen, till motorsurr och radiobrus, galaxrotation och dans. Gestalten styr, ej slump och tillfällighet; byt ut en snubbe och du ska se att mycket förblir sig likt. Nödvändigheten har sina lagar, vissa kraftlinjer måste mötas.

Malvor och Filomena, två perukstockar på väg mot okänt mål: prusselgattar och troglodyter, tomteskägg och tunguser, det förgångnas lust och kval. En blå lampa lyser upp bilens färd längs slingrande väg; skogen kryper fram till kurvorna, ett sken betecknar horisonten, ett skimmer på tingens yta trotsar tiden och det tidlösa strålar gåtfullt in i tiden. Det förgångna lever med i samtiden som en osynlig närvaro, de sovande medverkar i världsförloppet.

---

Allt vad anda har love Herran, hallelujah!
Loven honom, i himlars himlar och i vatten
ovan himmelen,
loven honom med basunklang,
loven honom med psaltare och harpa.

Malvor och Filomena är det eviga paret, de möts och skiljs i inkarnation efter inkarnation, som animus och anima; "inget möte är det första, och inget avsked är det sista" som Lindbohm sa (Dénis, inte Tage). Den rödvita Chevan, glidande från dröm till dröm, skuggas av syrén och odomantia, man gläds åt frihet och "temata chremata": mina motiv är mina egendomar, vad jag gör tänker jag.

En bilfärd mot söderlandet, mot yppiga träd och flödande vinflod, guldsand och psalmodiers ljud i lundars grönska: "heard melodies are sweet, but those unheard are sweeter". 14-tumshjulen snurrar, galaxen roterar, centrifugen vrider sig och "quadratura circuli" blir ett mytopoetiskt energiflöde, en myth-imago med skogen som tankefält; dess djupare man tittar in i den, dess djupare tittar man in i sig själv.

Morgonväg: bensinstationer, rastplatser, tempel och tablåer. Allt förändras men intet förgår: "omnia mutantur, nihil interit".

- Stanna här, säger Filomena och pekar på en ödetomt. Malvor nickar och kör av vägen, stannar Chevan, öppnar dörren och ser ut på en sjö, kantad av björkar.

- Vetenskap börjar som kätteri men slutar som vidskepelse, säger kvinnan. Pioner och petunia, picea och höstaster, solida kroppar i ett tomrum.

- Vit och blå syrén, säger Malvor, rosentry och brudspirea. Sibirisk nunneört. Kvantmekanik är lika deterministisk som klassisk fysik; mätresultatet kan dock ej förutsägas i det enskilda fallet, bara statistiskt.

- Och det fortsätter att förbrylla, säger Filomena.

Solen går i moln, en ava vattras. Någonstans hörs en radio spela "Nature Boy".