Det är den första bemannade färden till Pluto. När de två männen i skeppet tagit sig ut på planetytan, ser de att farkosten de landat med är fastfrusen. Marken bestod nämligen av is blandat med sten som gjorde att den såg fast ut, men när skeppet avfyrade bromsraketerna smälte isen, skeppets landningsbuffert satte sig i detta och det hela frös till. Ett försök att med hjälp av raketmotorn påslagen smälta loss isen misslyckades.
Då var man alltså strandsatta på Pluto, den (i regel) yttersta utposten i solsystemet. En av astronauterna väljer denna utväg: han går ut ur skeppet, kliver ut på isen och tar av sig hjälmen. Också ett sätt att ta livet av sig...
Den kvarvarande inser efter diverse grubbel att allt är meningslöst, men drabbas så av en insikt när han passerat kollegans staty "en gång för mycket": det här är ju gratis kryogenik, gratis nerfrysning i väntan på bättre tider!
Så han gör som kollegan gjort: går ut på planeten, tar av sig hjälmen och fryser till is. Men det slutar inte där för han är fortfarande vid medvetande; hans nervsystem har förvandlats till en supraledare. Och under dagarna slår solljuset "av" honom, eftersom temperaturen då blir för hög för supraledning. Med denna "sömn" känner han att han kan stå ut tills hjälp anländer från jorden. Han behöver bara vänta ut hjälpen: "Wait it Out" heter också denna novell av Larry Niven.
Så där står berättarjaget, vänd mot öster - han tänkte "go east" istället för "go west" av någon anledning, blandade ihop begreppen - han står där och ser solen gå upp varvid han slås av, följt av reaktivering på natten, natten med sin anblick av stjärnor på himlen, skenbart strömmande upp från horisonten. Och så där kommer det att hålla på - i evighet, såvida ingen kommer och undsätter honom. Välsignelse eller förbannelse?
Novellen finns att läsa i "Tales of Known Space". En annan novell i denna samling är "There Is a Tide", vilket i sig är ett Shakespearecitat (ur "Julius Caesar"). Annat sånt i sf, titlar som är citat av The Swan of Avon, är till exempel:
. "Somthing Wicked This Way Comes" (Bradbury/Macbeth)
. "All Our Yesterdays" (fan-historik/dito)
. "Ah, Sweet Idiocy!" (fan-historik det med, och det är väl ett Shakespearecitat?)
. "Bid Time Return" (Richard Matheson/Richard II)
. Och vad med Asimovs memoarböcker, "In Memory Yet Green" samt "In Joy Still Felt", är det Shakesperarecitat?
. "All My Sins Remembered" (Joe Haldeman/Hamlet
Sagda Nivennovell, "There is a Tide", handlar annars om att spela krona och klave med en utomjording. Elegant sak, ungefär som "The Fourth Profession" i "The 1972 Annual World's Best SF"; utomjordingar, rymdfart och teknik, väl genomtänkt på sina premisser: kleinkunst.
Niven sägs vara en trevlig prick, bra kongresshedergäst - men om hans föredrag med ekvationer skrivna på svarta tavlan är så skoj vet jag inte...
Niven har en hel del stories ingående i en framtidskrönika, sträckande sig till år 3000: här finner vi "Ringworld" och samlingen ovan samt "Neutron Star" med mera. Fler noveller bortom sagda år blir det förresten inte, eftersom alla människor då har Teela Brown-genen som ger bäraren tur. Man hade nämligen födslorättslotterier på 2000-talet; endast vinnare i dessa fick föda barn, och Brown var en dominant figur i rejset, hon blev urmoder för den nya mänskligheten - som alltid har tur, den är genetiskt betingad. Barn till vinnare blir automatiskt vinnare, geddit?
0 kommentarer:
Skicka en kommentar