På Eriksberget

Ack, hur gärna återgår inte min tanke till flydda dar, till min tid på Eriksberget vid Fyris' stränder, inte långt från Aros gamla stad. Visst skönmålar man så här i efterhand, allt får sig ett skimmer med tiden - men det var en härlig tid, en inspirerad tid, då jag skrev epos och dramer vid vaxljus och sedan spankulerade i nejden bland tall och gran, björk och asp och var vän med fälthare, bondkatt, skata, kråka och koltrast.

Koltrasten sjöng utanför mitt fönster, och jag kunde tänka: är det morgon? Men fågeln svarade: "Det är vår!" Sådant var uppvaknandet i denna nejd, där jag bodde i ett marmortorn på Eriksberget och bryggde mitt te i balans med kosmiska makter. Jag hade även mina försänkningar hos bygdens alla grupperingar, hos futuristerna, romantikerna och maskinbyggarna, hos esoterikerna och hos maktspelarna.

Jag var en välkommen gäst i alla rum; jag snyltade till mig middagar på linne och porslin och på enkla träbord, jag höjde bägare med lock och pock och med silverfot, delade brygda drycker och bröt mummakakor, ja smörjde kråset med jordens alla håvor, med allt vad den fagra Fyrisnejden kunde bjuda. Jag gästade även en fribruten maskinmekare i ett rum under själva Eriksberget, ett bergatroll i bergverkstan; han bjöd mig sällan skaffning men var desto frikostigare med maskinpoesi.

Jag var runt lite här och där men jag försvor mig inte åt något sällskap, jag höll på mitt eget; jag uttryckte mitt vaga gillande åt envar gruppering, hyllade maskingudar och gamla troll, prisade utopier och diskuterade aspekter på den ena och den andra esoterismen. Jag upprätthöll också korrespondens med en kusin i norr, en trädgårdsodlare som sa att jag alltid vore välkommen att bo i vindskupan till hans träslott.

Molnen jagade över Aros' hustak.

Sol gick upp och sol gick ner.

Koltrasten sjöng sin vackra visa.

Vinden susade i tallarna.

Kort sagt: nejden levde, och själv andades jag med i detta liv, ja allt andades: "sympnoia panta" som greken sa. Jag levde som en munk där i mitt torn, i mitt vita torn på mitt gröna berg, fast utan munklöfte. Man kan säga att jag levde "liksom en munk", vilket vore en viktig distinktion. Jag förenade skilda skolor i min andliga praktik.

Livet gick sin gilla gång - men så började mörka dunster bubbla upp under Aros' kulvertar och tunnlar, de skilda grupperna befäste sig i sina kvarter, och rätt vad det var bröt regelrätt inbördeskrig ut, ett förödande stadskrig. De jämnade hela Aros med marken vad det led, men jag blandade mig inte i leken, höll mig i mitt elfenbenstorn och ansåg mig för god för det hela.

Så angreps själva Eriksberget. Jag väcktes en morgon av harskramlor, sirener och vargyl, och insåg att min tid i denna nejd var förbi. Nog hade jag kunnat ta med mig mina kära texter, mina omsorgsfullt nedplitade handskrifter, men jag skattade allt åt förgängelsen och tänkte: "Blott det man förlorat besitter man för evigt". Så tog jag en hemlig tunnel ner till grottan under berget där min frilansande maskinbyggare hade sitt garage. På stående fot gav han mig nycklarna till en flyktbil, en motorstark, plommonfärgad sedan, och i skydd av nattens mörker körde jag ut genom bergrummets portar, tog mig via en ringled runt staden och sedan ut på motorvägen mot norr, mot min trädgårdskunnige kusin. Den brinnande staden målade himlen röd bakom mig.

Jag körde oförtrutet genom natten, och väl framme passerade jag under äreporten, steg ur bilen och trädde in trädgårdens atmosfär av bisurr och blomdoft; koltrasten hälsade min ankomst. Min kusin dök fram under en vinranka, bad mig sitta ner vid en damm, bjöd mig en dryck vatten och bad mig berätta - och jag berättade för honom om mitt liv på Eriksberget, intill Aros gamla valv och vid Fyris' stränder, nu skattat åt förgängelsen. Men blott det man förlorat besitter man för evigt.