"American gothic"

Sex fot är lika med 180 cm. Är man sex fot lång är man av medellängd, är man kortare än så är man något undersätsig. Det märkliga är att ingen av Blue Öyster Cults klassiska line-up var över sex fot, nej alla var en smula korta. Se här:

. Buck Dharma, fem fot och två tum

. Albert Bouchard, fem fot och tre tum

. Joe Bouchard, fem fot och fyra tum

. Erik Bloom, fem fot och sju tum

. Allen Lanier, fem fot och åtta tum

Sånt får man lära sig på en suverän hemsida, "The BOC FAQ MAN's webpage". Jag kunde länka om jag orkade men det där torde räcka, ni får googla. Här finns massor av fakta, både nyttigt och onyttigt som detta med längd. Men den somatiska bilden är inte helt oviktig, till exempel inte för frontmannen Bloom. Denne antog mytiska proportioner som scenperson, och någon sa: "Jag skulle inte vilja möta Eric Bloom i en mörk gränd..." Sångaren skrattade senare åt det där, han var ingen vilde och han var rätt liten, se ovan. Men med spegelglas och läderbrackor etc var han en syn att se, han skapade en roll, en persona. En dansk som Clemens Altgård nämnde någonstans skrev till och med en dikt om denne Bloom, hur ball han var i sin attiralj: "Där står han i speglande brillor och outgrundlig min"...

Rock är teater och Bloom fattade det, han spelade en roll - med en gnutta självironi. Man var lite Spinal Tap, men texterna med sina dubbla bottnar och den varierade musiken gjorde att projektet höll, man var inte parodi på sig själva - bara lite. Är man medveten om att ens pose är parodisk är man immun mot andras hån.

Spinal Tap: alla hårdrocksband har någon gång känt sig som detta skämtband, BÖC kanske mer än andra. Exempel:

. "Currently residing in that where are they nowfile", BÖC från 1988 och framåt

. I "Big Bottoms" spelar alla i ST bas, och på många bilder av BÖC spelar samtliga fem i bandet gitarr

. Larviga scengrejer: när Bloom stannar musiken i "Cities on Flame" på "Extraterrestrial Live" och säger "Rock 'n'-" och publiken fyller i med "roll", snabbare och snabbare i en virvel

. Man slåss med gitarrer, duellerar med dem som svärd

. I filmen "This is Spinal Tap" är det en scen där Daniel StHubbins flickvän skapat kostymer och alias åt varje bandmedlem, och något liknande gjorde Pearlman för BÖC: varje medlem skulle ha en speciell outfit och ett artistnamn. Albert Bouchard skulle till exempel ha hetat Prince Orion. Kvar av detta blev endast Buck Dharma i vit kostym

. Sist men inte minst: för "pretentious, ponderous, religious rock songs" har vi så klart "Imaginos"-albumet...

Pearlman ville med BÖC skapa ett amerikanskt Black Sabbath, och visst fanns det fog för detta. Man kunde spela tungt och brutalt ("Cities on Flame", "This Is Ain't the Summer of Love", "Heavy Metal", "Godzilla"), men mer liknade man väl ett 70-tals-Doors; den i ljudbilden väl inbäddade klaviaturen borgar för det. Ray Manzarek var för Doors vad Allen Lanier var för BÖC.

Sabbath är inte kända för några kärlekslåtar (även om det finns antydningar), medan BÖC kunde skifta från "american gothic" till rosenskir romantik från den ena låten till den andra. Ungefär som Doors: från "The End" till "Light My Fire". De poetiska låttexterna är ännu en likhet; Sabbaths lyrik är på gränsen till funktionell, medan Pearlmans och Morrisons texter har djupare litterär klangbotten.

(Not: Bilden föreställer en Plymouth 1937. Den är målad av John Evans.)