fredag 9 maj 2008

Adams, Dick, Donaldson...


Bertil Mårtensson skrev recensioner i gamla Nova SF. Vissa av hans slutsatser tycks mig kongeniala. De sammanfattar i några ord vad som var typiskt för vissa sf-författare.

I 3/82 gäller det till exempel Douglas Adams' "Liftarens guide till galaxen". Adams jämförs med andra sf-humorister som Sheckley och Vonnegut, men:
Medan Sheckley och Vonnegut är bundna av den egna
logik de skapat så sätter sig Adams suveränt över allt.
Man kan aldrig räkna ut vad som ska hända i nästa
mening.

Jag instämmer till fullo, detta är charmen med att läsa Adams. Adams kändes ny och fräsch, han tuggade inte bara om bekanta teman och gav dem ironisk vinkling - eller så var det precis det han gjorde, men allting kändes originellt och nyskapande. Jag läste nyligen om denna hans första bok och mindes såklart handlingen i stort, men blev ändå överraskad här och där. Sådana är klassikerna: man finner nya saker i dem vid varje genomläsning.

Mårtensson sa för övrigt att en klassiker är en bok man minns efter tio år, en gammal klassiker en man minns efter tjugo år, och en modern klassiker en man minns efter fem år...

I 5/83 behandlar vår guru Phil Dicks "Glimmungs värld", och avfärdar myten att Dick vore en dålig stilist:
Han strävade aldrig efter att skriva direkt vackert, men
han kom nära ändå. Framför allt skrev han effektivt. Han
gjorde de vildaste fantasiutflykter vardagsnära och de
mest vardagsnära händelser kunde hos honom till sist
framstå som märkligheter.

Att "skriva effektivt" kan minsann ha sin charm det med, det kan bli en poesi i sak som det heter. Det blir knappast citerbara lyrismer, men det är skönt att läsa och läsa om.

Om en sydsvensk kollega dristar sig Mårtensson säga:
Dénis Lindbohm faller ofta in i overstatement när
en understatement-teknik skulle varit effektivare
och sagt lika mycket. Det är kanske hans litterära
svaghet. (1/85)

Jag beundrar själv Dénis Lindbohm, gillar hans självbiografiska böcker för deras tematiska innehåll, men jag är inte alltid så förtjust i hans stil. Mårtensson ställer den nödvändiga diagnosen.

Några enstaka stilblommor så, diskreta fotparader och subtila blinkningar som åtminstone jag gottat mig åt. Om Heinleins realistiska noveller från den nära framtiden heter det: "Tänk så många rätt plausibla framtider vi gått miste om." Och Stephen Donaldson med sina trippeltrilogier får BM att tänka på Horatius: "Helt klart tänker Donaldson uppföra ett monument över sig varaktigare än brons." (Ni fattar ironin va: Donaldsons välartade trams kommer så klart inte att bestå, han är ju bara en plastguru i pilotbågar.) Om den andra liftarromanen: "Boken är en ganska god handledning till universum, som jag minns det från mitt förra besök." Samt den avslutande rekommendationen för Lundwalls "Crash" (se bloggen i förrgår), som ju inte är sf men bra ändå, väl värd att unna sig: "Rymdskeppen får avgå en annan dag än den när du läser den här romanen..."

Mårtenssons räkor i gamla Nova innehöll många guldkorn: filosofiska spånor, lärda anspelningar och smarta reflektioner, inte bara över litteratur och författare - och det hela gavs liksom en passant, i avsidesrepliker. Det var som någon sa om Alf Henrikson: "stor lärdom, lätt buren".

Relaterat
J. R. R. Tolkien skrev en gång en bok
"Requiem for a Dream"

Inga kommentarer: