Det stora äventyret, del II

Disium fann sig en krog mycket riktigt, i den vita staden dit han kommit. Stan hette för övrigt Ysidor.

Han fann en krog, satte sig ner i storstugan, beundrade takets ekbjälkar och tog sig ett stop öl som inledning. Sedan fick han sig ett skrovmål på kött och bröd, enkel lantmannakost. Efter detta hyrde han ett rum och intog sovbingen; han somnade ovaggad. Nästa dag stod han så i begrepp att resa vidare, lämna staden för irrande vandring i Rokkana, men då uppsöktes han av vakten från kvällen före; denne sa åt honom att slå följe upp till slottet, där kung Kobe hade ett uppdrag åt honom. Disiums ankomst hade rapporterats, för det var inte varje dag en heroisk ryttare kom förbi här.

Disium leddes uppför vindbryggan och över en gård belagd med röd marmor, och leddes därefter in i det vita slottet där varje sal var vackrare än den föregående. Sist leddes han in i tronsalen med sina pelare, sitt tak med masverk och sin tron, där den vitskäggige kung Kobe satt. Han betjänades av fagra tärnor.

Disum bugade och sa:

- Trygger Disium, till er tjänst.

Solen sken in genom spetsbågefönstren. Tärnorna stod tysta. Kungen sa:

- Gott. Jag är Kobe, kung över Ysidor. Det är så här, förstår du: vi har en klenodkammare här på slottet, och den är för tillfället tom. Där finns nada! Så därför tänkte jag be dig, du som ser så heroisk ut, att hämta nio klenoder i världen och bringa dem hit.

- Varför nio? sa Disium. Varför inte tio?

- Nio blir bäst, det blir mer sagoaktigt så.

- Aha, ackurat, sa Disium.

- Så du vill åta dig uppdraget? Att hämta de klenoder jag tänker fylla min kammare med?

- Gärna det, sa Disium. Han älskade äventyr, och detta lovade minsann att bli ett äventyr utanpå det vanliga: Det stora äventyret...

- Gott. Du ska få en pung silvermynt för omkostnader. Annars litar jag på dig.

- Just det, sa Disium. Men ska det inte vara någon hållhake, något oeftergivligt krav med? Så att det blir mer spännande, mer - som du skulle säga - sagoaktigt?

- Va? Jovisst ska vi ha ett krav med. Och det blir: om du misslyckas så dödar jag dig! Jag kan ju inte gå och säga folk att jag ska få tag på Rokkanas nio klenoder, och sedan ha en hjälte som misslyckas med att bringa dem.

- Det förstås. Har du en lista på dessa klenoder?

Kungen knäppte med fingrarna, och en lakej kom fram med ett pergament. Disium rullade upp det och läste första raden:

"Pro primo: Spjutet Sygg"

Spjutet Sygg! tänkte hjälten. Det var ingen dålig förstagrej. Han hade hört talas om detta legendariska spjut, tronande i det fjärran Regnbågslandet. Nåväl, han hade lovat att utföra uppdragen, och spjutet fick bli det första. Han skulle finna spjutet Sygg om det så blev det sista han gjorde.

Han stoppade på sig pergamentet, fick silverpenningarna, bugade och lämnade tronsalen. Så besteg han sin häst, red ut ur staden och styrde kosan mot nordväst, mot Regnbågslandet.