torsdag 22 maj 2008

Det stora äventyret, del III


Trygger Disium har fått ett uppdrag av kung Kobe: att finna nio klenoder. Den första klenoden är ett spjut vid namn Sygg.

Disium red upp på en kulle och skådade ut över landskapet.

- Minsann, sa han till sig själv, är inte detta ett romantiskt ideallandskap, så säg! Kuperade nejder i grönt och solbrunt, soldis över nejden, lite kentaurer och gnomer som strövar i snåren, branta berg i norr - och i fjärran, under blygrå moln, en regnbåge.

Disium trakterade sina lungor med den rena luften, kliniskt fri från kolväten, dioxin och klorid och annat som vi, dagens människor, måste andas in. Han hade ridit i tre dagar från Ysidor, på väg i sitt första uppdrag för kung Kobe: att finna spjutet Sygg.

- Det slår mig plötsligt, sa Disium till sig själv, att denna regnbåge i fjärran är ett gott omen. Ty jag skulle ju till Regnbågslandet, det var där jag skulle finna spjutet Sygg! Iväg alltså! Sträck ut, Grålle!

Han manade på sin häst att rida ner från kullen, och tvärs över det romantiska landskapet red de, till tonerna av fylliga fåglars sång, gnetiga gnäbbars gnabb och tjirpande flärpors burp. Rätt vad det var nådde han regnbågens ände, och utan att tveka red han upp på det skimrande spannet och drog iväg över skyarna. Bron lyste röd, gul, grön, blå och violett under honom; han kände sig som världens kung och såg sig om över nejden, det fagra Rokkana. Han såg vida hav och höga berg, han såg städer utströdda som smycken över landskapet, och han såg prunkande skogar och trädgårdar lysa i sann veriditas. Det var den där "grönkraften" som en viss nunna talade om, det visste han.

Brons bortre ände nåddes, och vips var Disium i Regnbågslandet, även känt som Holapippo. Det var ett smärre paradis där man kunde leva i förundran i evighet, såvida man inte blev galen av all färgprakten hos fåglar och blommor: karmosin, rosa, kobolt, smaragd, mässing, gyllengul och tusen andra, rena, oblandade färger.

Disium lät sig dock inte bekommas: han hade ju ett uppdrag att utföra, finna nio skatter åt kung Kobe. Fann han dem inte skulle han döden dö, så var avtalet.

Disium red vidare över den psykotropiska nejden, ignorerade de pulserande färgerna och sinnessjuka nyanserna, och kom vad det led till ett purpurne tempel; det var uthugget direkt ur klippan. Han steg av hästen, gick in i templet och såg där, nerstucket i en sten, spjutet Sygg: ett vad det verkade vanligt spjut.

Han approcherade stenen, drog ut spjutet - och kände sig plötsligt stark, vansinnigt stark. Spjutet var magiskt och tvingade sin bärare att slänga ut det i rymden, en farlig sak. Varför? Det ska vi snart få se.

Disium gick ut ur templet, hemsk att skåda, ty i hans ögon brann en eld. Han tog spjutet i höger hand, tog sats - och slängde ut det i världsrymden. Spjutet flög fram som en raket, en Saturn V, en Vostok, en Mercury Redstone. Ja, mer än så: det flög fram och rev upp rumtidsväven på sin bana, förvred dimensionerna och höll på att få hela universum att krevera.

Devas och väktare höll andan. Hur skulle det här sluta?

Ja, hur?

Så här: när spjutet nådde änden av sin bana, när det nådde universums bortre gräns eftersom rymden är rund, så for det tillbaks samma väg som det kommit, och lödde därmed ihop den rumväv som det slitit upp på vägen ut. Rymden helades därmed, allt blev bra, devas och väktare sjöng på sina planeter - och när spjutet nådde världen, alltså Rokkana, hoppade Disium upp och fångade det.

Han pustade ut och tänkte: det var nära ögat! Men det ordnade sig.

Det ordnar sig alltid,
om man tar't som det kommer...

Detta sjöng Disium när han återvände till sin häst. Spjutet band han fast baktill på sadeln. Då så, tänkte han, första uppdraget avklarat. Jag struntar i att rida tillbaks till Kobe, jag tror jag hämtar alla nio skatter för att sen bringa dem till kungen på en gång. Det blir enklare så, blir mindre ridande hit och dit.

Disium gick bort i en lund, plockade en apelsin från ett träd, satte sig ner, skalade den och åt. När han ätit upp den tog han fram pergamentet för att se vad nästa uppdrag vore.

Han rullade upp dokumentet och läste:

"Pro secundo: Bronshjärta"

Det lät gåtfullt. Antagligen menades monstret Bronshjärta, och att döda detta och ta dess eponyma blodpump.

Sagt och gjort! Disium visste inte var monstret fanns, men han fann det smartast att återvända till fastlandet och där fråga folk som visste det.

Glad i hågen steg han i sadeln, red bort genom Holapippo och tog regnbågsbron till fastlandet.

Del 4 av denna saga finner du här.

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (59) aktufall (21) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (60) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (142) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)