Härmed en myt från Rokkana, den syrliga och mustiga sagovärld som ligger vägg i vägg med vår, långt borta och nära. Jag ska börja med att återge en skapelseberättelse, en myt om hur den rokkanska världen skapades. Sedan fortsätter jag med att berätta om Trygger Disiums Stora Äventyr, som närmare bestämt var en serie hjältedåd han måste utföra åt en furste.
Jag inleder denna saga med en skapelsemyt, den rokkanska legenden om hur världen kom till. Är ni redo? Bra. Då börjar jag.
I begynnelsen (säger man i Rokkana) var Natten, en fågel med svarta vingar och svart näbb, och ögon som glödande kol. Hon svävade runt i tomma ändlösheter, utan mål och utan riktning. Endast fågeln existerade, endast hon levde. Resten var mörker och förvirring.
Så kom en vind från ingenstans och slog sina lovar runt fågeln. Vinden befruktade fågeln, som omsider la ett gyllene ägg i mörkrets sköte. När ägget kläcktes uppstod världen, även kallad Rokkana: ett klot som svävade i avgrunden. Rokkanas skyddsande blev Hiranya, och för att inte världen skulle känna sig ensam lät denne Hiranya stjärnor tändas i mörkret, liksom han lät en sol lysa upp världen om dagen samt en måne att beledsaga den om natten.
Hiranya danade dessutom några övernaturliga väsen kallade väktare att vakta världen, att ha uppsikt över detta fagra Rokkana med sina länder, sina hav, sin himmel och övriga regioner och parallella världar.
Hiranya lät dana växter och djur, liksom diverse underliga väsen och monstra för att helheten skulle fyllas ut, för att de vackra djuren skulle framstå vackrare. Han skapade även troll, tomtar och älvor, småväsen som skulle vara skyddsandar åt växterna och djuren. Ovanför dem sattes devas, och ovanför dem rådde i sin tur väktarna.
Sist skapade Hiranya människan till sin avbild: de danades av jord, luft, eld och vatten. Än var de bara omtöcknade troglodyter, men som sådana också ganska lyckliga; de levde tankspritt i elementen, förlorade sig i deras betraktande, i molnen på himlen, i havets brus och i årstidernas gång. Samtidigt var människan utelämnad åt elementens godtycke genom oväder, snö och is. Det var hunger och veklagan, och Hiranya beslöt därför att blåsa in sin ande i människan för att göra henne medveten. Vips kunde hon bli föremål för devas lektioner, devas som sändes till jorden med uppdrag att lära henne jaga och fiska och bruka jorden.
Dittills hade människan levat i samklang med alver och tomtar, fauner och gnomer, men med den nya vakenheten, med självmedvetandet, fjärmades hon från sitt elementära ursprung och började ta kontroll över sin omgivning. Hon skapade sig byar och samhällen, och omsider kunde hon bygga sig städer och länder. Man klarade sig lättare från svält numera, men samtidigt kunde man bli girig över de rikedomar som började hopas. Haven befors skepp och krig utkämpades, och lidandet tog sig nya uttryck, annorlunda uttryck. Det var en följd av den fria vilja som Hiranya gett människan samtidigt med anden han blåst in.
Det var nya tider, fria tider. Det var människans tid, på gott och ont.
---
En av människorna i detta Rokkana var Trygger Disium. Vi har tidigare följt hans äventyr och här kommer en ny saga. Disium levde i Solrosens era, cirka 3000 år efter världens skapelse. Han började sina dagar som son till en bonde, lämnade hemmet och tjänade som skogsjägare i två år, och drog sedan söderut och blev legokapten i riket Fluxonia. Därefter mönstrade han av och for runt i världen ett par år. En dag uppsöktes han så av folk från Raventa för att finna Minilorden, om vilket berättades i "Jakten på Minilorden". När lorden hittats och bringats till Raventa red Disium iväg för nya äventyr, städse med den fria himlen ovanför sig - för sådant var hans credo, sådant var hans liv: fria vyer, fria måltider och fria kvinnor.
Disium red iväg från Raventa, strövade på hästryggen genom cypresslundar, ekskogar och parker, såg molnen gå och dagarna svinna, såg fåglar flyga och vinden kamma gräset på kullar i hans väg. Han var klädd i grön vapenrock och brokor av läder, lågskaftade stövlar och en hatt med brättet uppvikt på ena sidan. Runt livet hade han ett bälte och i en slida satt en dolk med silverskaft. I ett livgehäng bar han sitt svärd, rakt och dubbeleggat.
En vacker dag kom han till en dal bevuxen med blodbokar, sjukt röda träd med mättade löv, löv övermätta på grönska så att de gick i rött. Han skred sakta fram på ryggen till sin grålle, nådde en bäck, lät hästen dricka och böjde sig själv ner för en slurk. När han reste sig såg han en bro, en marmorbro som ledde över bäcken.
- En bro, tänkte han, varför en bro över denna lilla bäck?
Han satte sig i sadeln igen, korsade bäcken och slog in på den väg som ledde vidare från bron. Hästens hovar klapprade mot stenen. Disium såg upp mot den brinnande skyn och kände sig en smula hungrig men tänkte att mat och husrum kanske stod att finna längs vägen.
Vägen ledde upp på en liten knabbe. Han såg milsvitt omkring sig. Hans blick fångades av ett marmorvitt slott i fjärran, en skapelse krönt av två tornhuvar. En sådan borg tänkte han, den såg mäktig ut. Dit måste jag bege mig och kanske få mig lite god, fet mat till livs.
Disium red vidare längs vägen. Den breddade sig, ledde ut på en slätt och approcherade en vit mur bak vilken anades hus inbäddade i almar. Allt kröntes av slottet han nyss sett, borgen med de två tornen.
Disium red fram till en port i muren. Ingen vakt syntes till.
- Ohoj, någon där? ropade han.
En vakt med spetsig hjälm och spjut i hand dök upp bakom bröstvärnet. Han sa:
- Vem är du?
- Jag är Trygger Disium. Jag är en finnare, jag finner saker. Jag hedrar devas och väktare.
- Väktare, minsann? Du menar himmelska väktare?
- Dem. Och dig.
- Rätt svar! sa vakten. Vi släpper in dig. Du är en from man. Välkommen till Ysidor.
Porten gled upp på knarrande gångjärn, det ena av två dörrblad. Disium tog fram ett guldmynt ur sin pung, gav det till vaktchefen, red in mellan stadens vita hus och började se sig om efter ett värdshus.
Del 2 av denna saga finner du här.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar