Det låg ett skimmer över Zeppelins dagar

In the light you will find the road...

In the light -
everybody needs the light!

Det låg ett skimmer över Led Zeppelin, något ljust och glatt. Nog fanns det mörka skuggor här och där, som Pages heroinmissbruk, hans Aleister Crowley-vurm och ryktet om dolda budskap i "Stairway To Heaven". Men det dominerande intrycket av Zeppelin blir glädjen. Det är en hippiefeeling som trovärdigt slagit rot i 70-talet.

Ta bara nämnda "Stairway...": i den-där-konsertfilmen säger Plant att "this is a song of hope", och det är en snygg gest. Ovan citerade "In the Light" handlar för sin del om "the need for eternal optimism", enligt Dave Lewis ("Led Zeppelin: A Celebration", 1991). Och den tolkienska vandringslåten "Ramble On" har referängen: "Ramble on! / Now's the time, the time is now / to sing my song..." Och "Celebration Day" har raderna:

My, my, I'm so happy, I'm gonna join a band,
this day is a celebration, we're in the promised land!

Enligt Lewis handlar den om en resa Plant gjorde till New York. Zeppelin var ju annars välsedda gäster i Staterna; sommaren 1970 var de där på sin sjätte turné till exempel.

Visst speglade Zeppelin även andra känslor än glädje och fest. Ta "No Quarter" på "Houses of the Holy" till exempel. Oavsett texten får mig dess musikaliska landskap att tänka på ett marskland, ett kustland, med gult gräs och mulen himmel. Ett slags nolltillvaro. Låten går tydligt i moll men det är varken hopp eller förtvivlan den talar om, utan något annorlunda tredje: apatiam (se etikett).

"Stairway To Heaven" är också märklig, och kan åter få en att tänka på annat än det texten talar om. En låt som kan betyda olika saker i olika faser i ens liv. Från början tyckte jag den var spöklik, med ryktet om dess dolda budskap i minne - men sedan blev den mer andlig, som när någon önskade denna för att hedra någon som dött. Framtiden må utvisa vad jag betraktar den som i morgon. En sak är säker: den kommer att fortsätta spelas i Svenssons residens.

"The Battle For Evermore" på samma platta (den fjärde) är synnerligen gripande. Med mandolin och akustisk gitarr vävs en saga från den gröna ön, med Plants och Sandy Dennys röster omslingrade i attraktion och repulsion. "Bring it back! Bring it back! Bring it, bring it, bring iiiiiiit..."

För övrigt kan nämnas balladen "Tangerine" från "III", ännu ett exempel på högprofilerad country i skiftet 60-70-tal. Varm steel guitar. Och mer? "Thank You" från "II" är en skimrande kärlekssång från Plant till hans fru: soft inledning, men han utforskar oktaverna grundligt vad det lider. Kanske kan också "Dancing Days" och "Houses of the Holy" från mitten av 70-talet nämnas, glada sånger för trallvänliga dagar.

Nämnas bör även "The Song Remains the Same", en låt på "Houses of the Holy", en gobeläng från gruppens resor världen runt. Många Plant-texter tycks för övrigt handla om resor: "Ramble On", "Celebration Day", "Going To California", "Achilles Last Stand" (se inlägget i förrgår) "Immigrant Song" och "Kashmir". Plant vandrade för sin del "along the open road, to that Acapulco gold", i låten vars titel summerar all denna reslängtan: "Over the Hills And Far Away"...

De som gillade Zeppelin var alltid långa och snygga sa Bruce Dickinson: de bar pälsar, hade långt hår och reciterade poesi. Deep Purple-fansen var som jämförelse mer vanligt folk, Tony Ordinary och hans polare. Det låg något eteriskt över Zeppelin, något 70-talshippieskt, något glatt och inbjudande. En synlig symbol för det hela var bandloggan i den där runda jugend-stilen, så fjärran från 80-talets vassa "Iron Maiden" och "Judas Priest"-loggor. Minns också etiketten för det egna skivbolaget, Swan Song: en Doré-ängel med 70-talsstuk. Ännu en del av den mosaik som heter Led Zeppelin.