Brandgula tulpaner är populära i år, flammigt röda och gula. En brandfackla i debatten, nej jag menar rabatten...
Idag är det måndag.
Det finns konsthistoriska parhästar: Schiller och Goethe, Lovecraft och Clark Ashton Smith, Beach Boys och Jan&Dean... Samtida konstnärer, kompisar eller bekanta med varandra, och likartade i stil. Ett kärt besvär blir då att avgöra vem som var bäst, vem som hade den där lilla fördelen, den där lila, lilla överlägsenheten i stil och magi. Så inser man efter ett tag att det där är futilt, det går inte att jämföra; man får gilla båda på sina premisser. Som Lovecraft och C. A. Smith; den förre hade mer demoniskt sug i sina texter, nådde den drypande ångesten, medan den senare var bättre poet och förmådde släppa in humorn i sina opus.
Annars var de ju båda drivna stilister, drömmande katedralbakare, romantiker och pupurskimrande nattgäster. Om de någonsin träffades vet jag inte, men de brevväxlade, skrev ibland veritabla luntor brevledes. Särskilt Lovecraft kunde låta pennan löpa iväg; att skriva sitt pensum på aktuell Weird Tales-novell gick väl an, en sida eller två, men handlade det om att skriva om katters behag eller dagspolitik eller litteratuthistoriska åsiker, allt i ett brev till den californiske kollegan, ja då var det ju mycket roligare, då fanns ingen spärr.
Men Beach Boys och Jan&Dean då? Kanske skrev Brian Wilson låtar åt båda grupperna, sitt eget Beach Boys samt åt Dean Torrance och Jan Berrys grupp. Ändå har ju vardera gruppen sin lilla särart. Är själv särskilt förtjust i Jan&Dean, kanske av snobbiga skäl: de är helt enkelt mindre kända än Beach Boys. Lyssna på "Honolulu Lulu", "Popsicle", "New Girl In School", "The Little Old Lady From Pasadena"... Psykedelisk barber shop-musik, slätpolerad californiapop: sån var den, denna Jan&Dean och Beach Boys' musikaliska nisch.
Schiller och Goethe då? Där är det enklare; jag har knappt läst Schiller. Men för att övergå till dem jag nämnt så blir Smith något av den exklusivare i duon Lovecraft-Smith, liksom Jan&Dean blir det i sin parhästroll med Beach Boys. Fler känner till Lovecraft än Clark Ashton Smith, och därför är den senare roligare att ha som idol. Men jag gillar idag också den här lite artificiella auran kring hans texter: noveller för snobbiga 30-talsmagasin, ytliga och välskrivna, en fantasyns Dorothy Parker...
2 kommentarer:
Beach Boys och Jan and Dean är det ultimata C 90-bandet, varsin sida. BB är större, bredare, stilbildare men Jan and Dean känns aldrig som imitatörer. Till viss del därför att man tillförde en dos humor. The Laurel and Hardys of surf.
Hittade en LP med tidiga mer barbershopartade låtar av J and D för 3 kronor i det vackert belägna loppiset i Ekeby, något innanför Disponetvillan.
Du sa det: humorn var Jan&Deans signum, sockret i botten.
Att upptäcka Jan&Dean var på sin tid en märklig upplevelse. Man njöt av Beach Boys glittrande sagogrotta, men upptäckte så att det fanns en ännu större, ännu mer skimrande grotta intill, och det var Jan&Deans...
Besläktad musik, men den ena lite större än den andra så att säga. Samma känsla som att upptäcka Clark Ashton Smith efter att ha läst Lovecraft: här finns en ännu bredare, ännu mer swashbucklande, ännu mer prosapoetisk natur...
Skicka en kommentar