Purpurdöd

Ett rödviolett moln hemsöker jorden och dödar allt liv, utom en viss Adam Jeffson som befunnit sig på Nordpolen vid tillfället. Så återvänder han till civlisationen och finner att allting förgåtts: magnificient desolation...

Shiel har jämförts med Poe, han har höjts till skyarna som språkmagiker. Kanske var denna bok den första i genren "cosy catastrophy", senare exploaterad av den tidige Ballard och George Stewart i "Earth Abides". För att nu nämna något.

Vad anser jag själv då om dessa perspektiv, om katastrof och depp och civilisationens självmord? Nog ser jag vissa stormmoln framför oss, men någon total förintelse kan det inte bli frågan om - annat än i våra psyken. Förintandet av hoppet är det värsta hotet. Eller som Eleanor Roosevelt sa:

- We have nothing to fear but fear itself...

(Not: "The Purple Cloud" kom 1901.)