Science fiction i frihet

Lovecraft berättade ofta om Necronomicon, en svartkonstbok som skulle innehålla diverse hemskheter. Den förekom inte bara i hans noveller, nej den gavs en veritabel historik också, en fejkdokumentär i form av en essä. Författare till "Necronomicon" uppgavs där vara en viss Abdul al-Hazred (det borde vara "Abd al-Hazred" har jag fått veta, Lovecraft kunde inte arabiska); han skrev sitt opus på 700-talet efter Kristus, och originaltiteln var "Al-Azif". Detta ska ha varit en onomatopoetisk efterbildning av gräshoppslåt, tolkat som ropet från de döda i dåtidens Främre orient.

Verket översattes sedan till grekiska av en Theodorus Philetas i Konstantionopel, det var på 950-talet, men hundra år senare brändes det av patriarken Mikael. Titeln var nu den som blivit den gängse, "Necronomicon": "Om namnet (nomos) på de döda (nekros)." Nominalsuffixet "-icon" tolkade Lovecraft som "bild" men det var fel; visst hittade han på detta själv, det är vanskligt att slå honom på fingrarna här, men givet grekisk nominalbildning så var detta ett suffix och inget annat.

En latinsk översättning ombesörjdes 1228, men den svartlistades fyra år senare av påven Gregorius IX. Översättaren var Olaus Wormius, Christian IV:s av Danmark hovastrolog.

Allt detta enligt Lovecrafts fejkhistorik som hette "A History Of The Necronomicon". Det har ju sin charm att ljuga ihop historier av det här slaget, efterhärma sakprosa och låtsas att det är på riktigt. Fler saker i denna genre är "Frankensteins dagbok" av Pastor Hubert Venables, illustrerad med Dr. Frankensteins autentiska skisser och med foton av dennes föräldrar. Och med text i form av doktorns arbetsanteckningar: hur jag experimenterade med att återuppväcka djur, idén att övergå till människan, hur jag skaffade ett lik och så vidare. Denna bok blir ett slags "reverse engineering" av Frankensteins projekt, en gissning hur det kunnat te sig i anteckningar och skisser om doktorn funnits på riktigt. Som vi alla vet var ju Frankenstein en litterär figur uppfunnen av Mary Shelley.

Här kanske man kommer att tänka på Aldiss' "Frankenstein i frihet", en roman om Shelleys skrivande av boken samt själva romanskeendet, plus berättarjagets resor mellan dessa poler. Också detta må kallas fejkdokumentär i litterär form. Lyckat? Ja, man måste ju älska Aldiss, denna bildade popfarbror, denna fanniske feting, denna sf-historikens okrönte kung (q v "Trillion Year Spree", där han ju vältaligt hyllade "Frankensteins monster" som den första sf-romanen).

Mer i samma doku-genre kunde vara P. J. Farmers "Phileas Foggs hemliga dagbok", om vad denne Jules Vernes globetrotter egentligen hade för sig: kontakt med bläckfiskmonster ("Great Cthulhu"?) och annat. Sweet.

Farmer var rätt duktig i den fejkade dokugenren. Ett av hans alias var till exempel Kilgore Trout, en usel sf-författare som vid något tillfälle gavs en egen biografi av sin skapare. Trout ska till exempel ha levat i en bensinstation, spelat kazoo i ett skiffelband och ha varnat folk för speglar; de vore farliga sa han, de kunde föra en till en annan dimension...

Det om fejkade dokutexter, sf-varianten. Men detta att Aldiss utser Shelleys roman till den första sf-romanen, det kanske kunde vara värt några rader? Well, ginge jag in på detta ämne toge väl inlägget aldrig slut. Få sekter diskuterar sig själva såsom sf-rörelsen, få grupperingar är så förhäxade vid att definiera vad som gäller. Att diskutera vad som är sf är med andra ord vad sf-fans sysslar med, och som själv varande sf-fan ska jag väl inte vara sämre?

Hm. När det gäller frågan "vad är sf" så finns det två skolor, den akademiska och den sorglösa. Den förra tar uppgiften på allvar och utnämner än Mary Shelley, än Hugo Gernsback, än Homeros eller Lukianos eller Ludvig Holberg som genrens skapare, och anför det ena eller andra belägget härför. Den sorglösa skolan däremot säger saker som "sf är böcker det står sf på", "sf är vad jag anser vara sf", "sf är sånt som sf-redaktörer köper in". Dessa satser är som vi ser cirkelbevis, men vad ska man göra? Det handlar här om känsla och inte analys - och för dagen tror jag att jag sällar mig till dessa holister, dessa känslomänniskor, dessa intuitiva, dessa blinda zenbågskyttar. Hellre det än till analytikerna som tråkar ut mig.

Min definition ordnas in i det sorglösa facket, och den är: "sf - alla vet vad det är, men ingen kan definiera det". Många har försökt definiera det, men ingen har lyckats skapa en definition som alla är överens om. Aldiss med Shelleys roman har många anhängare, men problemet här är att termen "science fiction" inte fanns på den tiden. Termen myntades av Hugo Gernsback på 1920-talet.

Det är som med hårdrock eller heavy metal: ingen kan entydigt definiera det. Det är ett land, ett landskap med diffusa gränser. Alla håller med om att Sabbath, Priest och Metallica är hårdrock, men vissa övriga namn kanske inte godkänns som hårdrock - inte av alla.

En holistisk, icke-vetenskaplig metod är i så fall bäst: det bygger på känsla. För både sf och hårdrock. Vad gäller det sistnämnda så hade VH-1 en dokumentär om hårdrockens historia, som började med klipp från gurus som svarade på frågan vad hårdrock egentligen var. Och där skar sig åsikterna: Kiss är inte hårdrock... Zeppelin är inte hårdrock... osv, tills man zoomade in på metallguden himself, Rob Halford, som sa:

- Defintioner är meningslösa. Man måste stå där framme vid scenen och känna basen dundra och riffen riffa, för att man ska veta om det är hårdrock eller inte!

Så någon djup diskussion kring vad sf är (som det gällde) kommer inte att föras av mig idag. Kanske aldrig! Istället får man naivt njuta av det man uppfattar som sf, strunta i definitioner och flyga fritt! Whaddaya say? Let's boogie!