Tysk science fiction

"Hei-ho, hei-ho" schrie der Feldwebel...

Så började en Perry Rhodan-story jag en gång hade i min ägo. Det var ett sånt där följetongsmagasin, i serietidningsformat och med samma typ av tunt omslag, men innehållet alltså ren text och en och annan illo. Plus annonser om "Bargeld", piprökning och porr. Men innehållet då, Perry Rhodan-materialet? Det minns jag inte mycket av, annat än meningen ovan: en underofficer som exercerade en pluton utomjordingar, säkert med fascistiska undertoner. Den var ju så hemsk denna Perry Rhodan, borde förbjudas... Men vi andra, vi som vurmar för tysk sf, kan här finna kosmokraterna, "Imperium des Tausend Solaren", prins Atlan och mycket annat.

Romanerna skrevs i början av Walter Ernsting och K. H. Scheer. Jag vill inte försvara Perry Rhodan bara av slentrian, bara för att vara motvalls kärring, men nog fanns här ett och annat guldkorn. Böckerna skrevs smått industriellt, men det betyder inte att varje idé, varje upplägg, varje scen måste vara dålig. Några olästa Perry Rhodan i bokhyllan skulle jag inte säga nej till. Hellre en Perry Rhodan med klichéartat äventyr, än en dagstidning med de senaste 24 timmarnas elände...

Snackar man tysk sf måste man så klart även nämna "Raumschiff Orion" av Hans Kneifel. Läsare av första romanen, "Angriff aus dem All", hade en skön stund framför sig; bland annat kunde man försjunka i Helga Legrelles behag, den läckra telegrafisten på skeppet. Räckte inte det kunde man följa den rafflande storyn, där relästationen på asteroiden MZ-4 ockuperats av fientliga inkräktare från en främmande värld. Befälhavaren på skeppet, Cliff Allistair McLane, styr dit och analyserar situationen:

. Vilka är inkräktarna?

. Hur tekniskt avancerade är de?

. Hur effektiva är deras vapen?

. Vad vill de oss?

Upplösningen är gastkramande, när McLane, Legrelle och skeppets övriga besättningsmedlemmar (Mario de Monti, Atan Subashi och Hasso Sigbjörnsson) laddar laserkarbinerna, tar sig in i stationen och rensar den, meter för meter...

Tysk science fiction är minsann en guldgruva. Vem minns inte titlar som "Jan Mayen", "Der Luftpirat" och "Der Orkideengarten", samtliga blaskor med spekulativ litteratur. Minns också att sf-genrens skapare hade tyska som modersmål: Luxemburgaren Hugo Gernsback. Han bevistade en gång samma tekniska högskola som svensken Otto Witt och en tredje sf-pionjär som jag glömt namnet på; Lundwall gissar i alla fall att de tre satt där, i München eller var det var, och delade upp den framtida sf-världen åt sig... Witt gav för sin del ut "Hugin", en svensk sf-blaska.

Tar vi en titt på lite nyare tysk sf kommer man så klart att tänka på Friedrich Dürrenmatts "Vinterkriget i Tibet". Det tredje världskriget har efter en storstilad inledning överflyttats till ett grottystem i Tibet, där man planlöst jagar och dödar varandra. Ett allas krig mot alla. Berättarjaget sitter som en av de sista överlevande och knackar in sin berättelse på grottväggarna; en story för den som älskar svärta och meningslöshet. En kort roman detta, annars något unikt i dagens bokvärld; gänget bakom måttot "Less is more, say no to fat books" har här något att gotta sig åt.

Ett paradnummer i tysk sf är annars Ernst Jüngers "Heliopolis" från 1949. Den vimlar av snillrika teknoföremål, och då tänker jag inte på det faktum att där förekommer rymdskepp; dessa var ju vanliga även i europeisk sf sedan Verne och Wells' tid. Nej jag tänker på en hel del andra föremål i denna framtidsroman, som:

. Permanentfilmen, såväl ett slags TV som kan visa bilder, som ett slags dator som kan visa "rullande text och siffror"; detta sista tycks mig väldigt klarsynt för en författare från 1949 att förutspå!

. Fonoforen, ett slags handdator som fungerar som telefon, pass, inträdesbiljett och gradbeteckning, samt som nerladdare för all slags musik och text som finns i "Centralarkivet", ett slags internet

. Termisk metall, ett gåtfullt ämne som värmer saker genom sin interna värme

Så finns här strålvapen och manicker som smälter metall ("termisk konkavspegel"), det finns svävare och mycket annat. Så Jünger kan det här med extrapolation, hans framtidsstory är inte bara en scen för diskussion av filosofi och mytologi, av historia och konst och kärlek, allt det där som förvisso är textens kärna. Man får sig en veritabel vision av denna stad i solen, denna mediterrana metropol med sina öar och blomsterberg och marmorhus och krogar, där det samtidigt försiggår en maktkamp mellan aristokrati och pöbelvälde. En rik roman!

Vad gäller Jünger och sf kan även nämnas hans "Eumeswil" från 1977, där man också har ett slags faktabanker av internettyp - och detta var återigen framsynt, för något genomslag på bred front hade datanäten ännu inte fått på den tiden. Via luminariet har berättarjaget tillgång till hela historien; genom att knappa in data som "Fredrikshald, 30 november 1718, löpgrav so-und-so" kan han strax få se Karl XII ligga där på bröstvärnet och spana upp mot fortets bastioner. Med andra, djärvare sökningar kan man få essäistiska sammanställningar, som "härskare och medhjälpare" varvid där dyker upp folk som Napoleon och Talleyrand, Augustus och Agrippa och Eisenhower och John Foster Dulles.

På detta vis kan Jünger förkroppsliga sina historiska resonemang, han kan ge kött och blod åt sina resor i tid och rum. Hans romaner ger belöning åt den tålmodige, åt den som orkar tona in på ett främmande, spänstigt psyke och dess fascinerande juxtapositioneringar och preciseringar.

Jünger har blick för det som kan fånga en sf-läsare. I den mer "mondäna" essän "Feuer und Blut" från 1929, bjuder han oss följade sublima maskinpoesi:

(M)askinen är skön, den måste vara skön för den som
älskar livet i dess fullhet och våldsamhet. --- Ibland har
vi ju förnummit det, när vi sett ett expresståg blixtrande
och dundrande susa genom landskapet, tävlingsförare
skjuta in på banan ur den doserade kurvan, när svirrande
fåglar kretsat över våra städer, och när vi i stora
glastäckta hallar stått mellan kolvar och sprakande
svänghjul, medan manometrarnas kvicksilverpelare
stigit och fallit och de röda visarna på de i de vita
marmorplattorna infällda kraftmätarna på väggarna
darrat, att här måste finnas ett överskott på liv, en lyx,
en vilja att helt och hållet förvandla livet till kraft.

Minns även Jüngers "Gläserne Bienen" från 1954, om miniatyrrobotar.

När man snackar Jünger måste man alltid komma med förbehåll, vad gäller stilen och läsvänligheten. Prosa ska gå att slösäsas för att vara njutbar (sa Ezra Pound), och Jüngers pedantiska stil klarar inte detta test. Själv förstår jag fullständigt om en sedvanlig bokläsare går bet på Jünger; det har inget med ytlighet att göra, eller ens med fördomar mot tysk berättarkonst, utan beror helt på Jünger himself. Han skriver så där, han är lite stel vid första påseende.

Annars finns det de facto tyska författare som skriver ledigt och läsvänligt utan att ge avkall på kvaliteten. Vad gäller sf kommer man osökt att tänka på Thea von Harbou, vars "Metropolis" från 1920-talet är ganska rafflande och lättläst. Och därmed ytlig? Nja, själv håller jag inte hennes roman lika högt som Silverrävens "Heliopolis", men vill man få en lite annan sf-feeling, vill man visas runt i en framtidsstad med maskiner, högbanor och skyskrapor av en normalcharmig berättare (charmig jämfört med Jüngers stelhet), ska man läsa "Metropolis". Ej att förglömma är det dramatiska slutet, med översvämning, bilfärd på sviktande bro, kärlek och uppror. Boken gavs ut på svenska av Sam J. Lundwall för tjugo år sedan, och den finns även i nytryck på engelska.