lördag 21 juni 2008

Pop, rock, myt och magi: The Beatles


Jag levde länge i illusionen att Beatles bara blev bättre och bättre under sin karriär, och att de slutade när de var på absoluta toppen.

Idag anser jag inte det. "Let It Be", "Abbey Road" och vita dubbel-LP:n är förvisso mästerverk, men de känns lite splittrade. I början av sin karriär däremot fungerade Beatles som en grupp, medlemmarnas egon gick upp i en högre Gestalt och skapade det första popbandet. Dittills var det alltid en solist med uppbackning, vare sig han hette Frank Sinatra, Chuck Berry, Duke Ellington eller Jerry Lee.

Rockgruppens ontologi är verkligen svår. Hur enkelt är det inte att vara en artist som bara hyr in folk för olika uppdrag, något som åter är vanligt idag. JayZ featuring Beyonce och så vidare. Men med Beatles skapades detta att vara en grupp; ingen skulle vara frontman, och därför måste man alltid vara ihop, annars var det slut. Tänk på Rolling Stones och de hyllmeter som skrivits om psykologin mellan Jagger och Richards. Den senare har ju sagt: "Ni har det bra ni, som inte är med i gruppen; själv är jag fast med honom (Jagger) för livet!"

Tydligare än så kan inte gruppens förbannelse uttryckas.

Detta med rockgruppen som legend har också en viss Michael Moorcock tagit fasta på. I hans roman "The Day Of The Hawklords" gör han gruppen Hawkwind till superhjältar som slåss för universum. Slutstriden står mot ett gäng smörsångare... wow.

Rockgruppen har sin styrka och sin svaghet, kan bli en myt lika väl som en black om foten: kan bli föremål för processer kring vem som äger bandnamnet, svårartad immaterialrätt. Qv Pink Floyds rättegångar. Men att vara en grupp har så klart sina välsignelser också, som i tidiga Beatles. Fyra liverpudlians som låter lika, sjunger lika, spelar lika, drar likadana vitsar - men med bevarad individualitet. Svår ontologi som sagt! Mina favoritlåtar från denna period är "There's A Place" (sagoaktig längtan till sommarstuga), "A Taste Of Honey", "Love Me Do" (första hiten 1962) och "Michelle". Mellanperioden har ju sånt som "Drive My Car", "Paperback Writer", "Day Tripper" (dessa tre är sannskyldig hårdpop) samt "Norwegian Wood". Det bästa med denna fas är att det inte går att urskilja vem som skrivit låten; "Lennon/McCartney" till trots hörde man mot slutet lätt om det var en Lennon- eller McCartneylåt.

Skivorna "Rubber Soul" och "Revolver" är väl höjdpunkterna. Sömlösa skivor, få eller inga covers: LP-skivan som konstprodukt börjar se dagens ljus. "If I Needed Someone" av Harrison är för sin del höjdpunkten på "Rubber Soul": perfekt pop, glittrande gitarrsolo. Och på "Revolver" gillar jag särskilt slutet, maken till klimax får man leta efter. Först har vi Harrisons "I Want To Tell You", en subtil poptoppare, och så "Got To Get You Into My Life" (McCartneylåt), en vild elegi som toppas av med Lennons "Tomorrow Never Knows", en sant psykedlisk tripp:

Turn up your mind, relax and float downstreams,
it is not dying, it is not dying...


Men "Revolver" har så mycket mer. Inledningens "Taxman" är härligt vass, "Eleanor Rigby" med sina stråkar är en tragisk novell, och "I'm Only Sleeping" är coolt lennonsk (och med baklängessolo). "Yellow Submarine" är en legend i sin egen rätt, och den blev även en skoj film som håller än: en heroisk quest efter den försvunna musiken, stulen av blåkråkorna. Scenen med "Nowhere Man" är lite speciell; man möter en skojfrisk dåre som bara pratar på vers, men man ser igenom honom:

- I know what he is, säger Lennon. He's a real Nowhere man!

Så följer animationer där man så att säga sjunger sina vägar ut i tomma intet, sjunger fram de vägar man ska gå på, som aboriginala sånglinjer.

Är inte "Nowhere Man" med på "Revolver"? Hmm. Vi har i alla fall låtar som "She Said, She Said", ännu en Lennonbravad, en solig låt om hur det är att dö under en knarktripp: "She said... I know what it's like to be dead"... Så bjuds vi några McCartneylåtar som balans, till exempel den trankila "For No One". Sedan låttriaden som avslutar plattan; se ovan.

"Sgt. Pepper"? Lite för mycket McCartneyfeeling på den skivan. Projektet var ju hans idé. Denna skiva har fått sin backlash: i tjugo år utsedd som världens bästa skiva. Sånt straffar sig.

Höjdpunkter på de tre sista skivorna? Svårt att säga. Vita dubbel-LP:n är en fascinerande gobeläng, lite splittrad men kanske speciell därför. En skiva att upptäcka. Första dubbel-LP:n i historien? På "Let It Be" - om vi ser till den - gillar jag "The Long And Winding Road", vars rader jag brukar tänka på när jag cyklar till jobbet och ser pölar från ett regn som dragit förbi:

The wild and windy night that the rain washed away,
has left a pool of tears, crying for the day...


Och på "Abbey Road" gillar jag "Octopus' Garden", inspirerad av Ringo. Han hade lämnat gruppen för ett tag, kände sig illa omtyckt, och drog på semester till Medelhavet. På lyxyachten han bebodde fanns en kock som berättade att bläckfiskarna byggde bon av stenar på havsbotten, och när Ringo sedan berättade det för de andra i gruppen uppstod låten. Han var då tillbaks i bandet, hade rent av mötts av en blompyntad studio, så nu kunde man lira igen!

(Mer om den Moorcock jag nämnde kan man läsas på denna galax, här och här.)

3 kommentarer:

Farbror Sid sa...

Har väl aldrig varit någon Beatles fan. Vet inte vad det beror på... Men som du skriver så finns det några guldkorn, och att de var väldigt bra som grupp.

Mårten sa...

Beatles var en fantastisk grupp som sagt, men jag tycker många andra samtida är lika bra eller bättre. Sgt Pepper skivan är till en del faktiskt ett verk av Mick Jagger och Nick Hopkins. Likaså är på Stones samtida platta satanic majesties request, inblandnig av främst Lennon och Harrison rätt stor. fast dom själva låter albumen förbli lite gåtfulla :)

Svensson sa...

Min egentliga Beatlesperiod hade jag på 80-talet. Nu känner jag mig lite närmare Stones, om man ska jämföra.

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (140) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)