fredag 22 augusti 2008

Den enskilde


1.

Ryck upp dig, hjälp dig själv...

Ta kontrollen över ditt liv, sluta se dig som ett offer...

Sådant här hör man dagligen. På tv och i tidningar. Det har blivit lite klichéartat, denna självhjälpsfilosofi. Men den är sann.

Onej! Man måste vara lite existensialist, måste fejsa fakta: att man är ensam, är en individ, och att det man beslutar har betydelse. Man måste väcka viljan till liv och se vad man kan påverka i sin tillvaro. Och det är åtskilligt.

Här ska jag inte skriva "ännu en text om självhjälp". Nej, jag ska titta på fadern till denna filosofi, nämligen Sören Kierkegaard.

Börjar man hos denne dansk slipper man nämligen klichéerna. Det beror dels på att han kunde formulera sig, dels på att han var troende, esoterisk och dann. Han utmanade gällande kristendom och betonade kravet på ärlighet, på att utrota stolthet och fördom i det egna väsendet och se sig själv som den syndare man är, som människa med sedvanliga begränsningar. Man får inget gratis, kan inte leva livet objektivt, kan inte ta till färdiga lösningar. Man kan inte anta något "felfritt moraliskt system för att slippa vara god" (Eliot).

"Subjektivitet är sanning" sa Kierkegaard. Bort med Hegel och kyrkokristendom, med moralsystem och kanon och trosbekännelse. Istället ska man bege sig ut i den stilla öknen där man finner sig själv. "Subjektivitet är det personliga livets verklighet" heter det. Den är utgångspunkten. Finner man sedan några objektiva värden, så nås dessa via personlig trial-and-error -- genom att leva. Där har vi existensialismen i ett nötskal: filosofins kärna är inte att sitta på akademin och docera kring olika problem, utan att fejsa svårigheter, utsätta sig för verkligheten och "riva naglarna blodiga mot vardagens mur" (Södergran).

Att objektivera frågorna (så som skolfilosofin gör), det är att bortförklara dem. Man måste istället gå i närkamp med dem, inse äventyret med dem. Man måste gå ut i världen som personlig aktör och leva självstyrningens credo.

Objektivitet krävs inom discipliner som fysik, matematik och logik. Men sånt som berör ens mänskliga existens, som moral och etik, kan inte lösas steg-för-steg och formallogiskt, för här måste subjektivitet vara utgångspunkten. Vi lever subjektivt -- men därmed (sa en Kierkegaardbiograf) menas ej "att vara tillfällig", "att vara villkorlig", utan ärlig. Med Kierkegaards ord "träder man i existens", man blir i sitt esse, esse lika med "vara". Här kommer ontologin in, esoterismen: man når tillvarons och därmed sitt eget djup. Man når verklighetens grund när man blir verklig för sig själv och andra.

Det är detta som menas med "att hitta sig själv". Veckotidningsgurun fattar ej detta utan säger det bara, "finn dig själv! älska dig själv!", och spär på med plattityder om att "ha goda samtal med goda vänner" och "ta ett varmt bad"...

Att finna sig själv är det viktigaste man kan göra här i livet. Det är som att finna den heliga Graal. Och den är inte så lätt att finna. Vad som måste till är att man avskär sig från omvärlden, mediterar och tonar in på stillheten, tar loven av sin stolthet och sina begär. Man skär ner sina förväntningar till ett minimum och glädjer sig åt existensen som sådan.



2.

Att bara vara: en sådan kliché. Men det sanna är det enkla. "Det är bättre att existera än att inte existera" sa förresten Leibniz. Och Stones sjöng: "Angie, oh Angie, aint it good to be alive"...

Finner man glädje i intet, i stillheten, i själva tillvaron, ja då kan detta liknas vid "det stjärnklara ögonblick då man väljer sig själv" som Kierkegaard säger. Man har inte så mycket att välja på egentligen; man är sig själv, kan inte bli någon annan. Något val som mellan Expressen och Aftonbladet är det inte. Valet är egentligen redan gjort. Men antagligen har man nu insett glädjen i att leva det liv man lever, i att vara den man är. Man har "funnit sig själv".

Så här långt kan väl de flesta hänga med. Inget har ju ännu sagts om Gud. Men för Kierkegaard var gudstro livets själva sine qua non. Utan den bleve man endast en förnumstig perukstock. "Det är inför Gud människan blir vad hon är, fri och ansvarig på samma gång." Gud är lika med varats källa, det osynliga i det synliga, alltings klangbotten; utan en högre princip bakom allt, utan genomströmmande kärlek och lidelse, blir ju världen väl överblickbar och "skolfilosofisk". Men lidelse, det var vad Kierkegaard hade; han betonade livskänslan, äventyret och "språnget ut i det okända". Man "måste erkänna trons paradox och trons lidelse".

Kanske var Kierkegaards kristendom lite väl vag i konturerna. Kanske hade där behövts lite mer esoterism à la Goethe och Plotinos. "Gud finns och man måste tro på honom, vad än förnuftet säger" tycks Kierkegaard ha menat. Men han var förvisso ingen perukstock utan hade rum i sin lära för oberäkneliga storheter, som patos och lidelse, och där är jag med honom. Efter lite fromma naturstudier, lite munkliv och lite esoterisk bibelläsning, har åtminstone jag inga problem med att länka Gud till den kierkegaardska visdomen. Jag trodde på Gud innan jag läste dansken, men Kierkegaards spänstiga språk och betoning på subjektivitet, på den enskildes väg att lösa problemen, var förvisso belysande. En skildring av asketen väg, uttryckt i moderna termer.

Om sedan någon läser detta och bara blir ännu en existensialist, ännu en Sartre, ännu en nietzschean, så må det vara hänt. Bättre en ateistisk existensialist än såväl en ironisk dandy, tungsint romantiker eller indignerad intellektuell. Den förstnämnde har ju åtminstone börjat tänka, börjat ifrågasätta objektiviteten och försatt sig själv i problemets mitt. Att se sig i spegeln och inse att detta är filosofins grund, det är existensialism för mig. Dandyn, romantikern och den intellektuella å sin sida, de tycks mig bortom allt hopp: dandyn vill bara ha kul, romantikern vill bara gå under med stil, och den intellektuelle har bara sin indignation.

2 kommentarer:

Ulf sa...

För den som har hört talas om Kirkengaard, men ej är vetandes om vart man skall börja rörande någon av hans skrifter vart skulle du föreslå att man började?

Svensson sa...

"Enten -- eller" anses vara huvudverket.

Annars kan man läsa Peter Thielsts "Livet må forstås baglæns, men må leves forlæns" (en biografi från 1994, har för mig den är översatt). Eller samme författares "Kierkegaards filosofi -- En indføring" (1999).

Etiketter

A-Z (5) abb (4) abbX (1) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (10) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (61) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (171) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (99) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)