söndag 10 augusti 2008

Ernst Jünger: Der Waldgang


Waldgang är tidens melodi säger Jünger, Waldgänger och stigman är dagens lösen. Här finns svaret på alla problem: gå ut i din virtuella, privata skog och strosa runt, stå emot Leviatans lockelser och bli fri. Det rör sig om "Der Waldgang" från 1951, en jüngersk traktat med många uppslag mellan sina pärmar.


Skogsflanerandet är det högsta goda. Bilda yogaskolor ska man däremot inte göra, det är inte bra, det säger Jünger uttryckligen nej till. Det är mycket märkligt - för i "Eumeswil" säger han ju att om det i en stad lever tio anarker så förbättras klimatet, det blir lättare att andas, en ny atmosfär inträder, även om just inget konkret händer. Det kan ju associera till vad just en modern yogaskola hävdade, nämligen att om en procent av världens befolkning antog deras meditationsmetod så skulle kriminalitet och krig minska avsevärt. Översatt till Uppsala skulle detta kunna innebära att säg, 500 personer i denna 50 000-mannastad, sätter sig ner och mediterar, tonar in på stadens aura, och därmed skulle klimatet ändras - inte påtagligt, men diskret. Som anarkerna i Jüngers exempel.

Och anarken i "Eumeswil" (roman 1977), var som en sentida omskrivning för stigmannen i "Der Waldgang" från 1951. Som sagt kunde romanens Venator gå en på nerverna i sina utsagor där allt gott och fint kunde räknas anarken till godo - och implicit Jünger himself, eftersom Venators läge i aktuell stad var som Jüngers läge i förbundsrepubliken. På samma sätt retar man sig på stigmannens (= "der Waldgängers") förmåga att alltid vara rätt. Yoga ska man till exempel inte syssla med eftersom Jünger inte sysslade med det. Detta må beröra det esoteriska underskott i Jüngers värld som jag tidigare varit inne på; jag menar, denna stigman som slinker undan statens och omgivningens krav, liknar han inte Kierkegaards enskilde, "den Enkelte"? Jünger talar ofta om "der Einzelne" utan att nå Kierkegaards nivåer, utan att dra danskens ontologiska slutsatser. Stigmannen förblir en lätt vardagsmässig perukstock, ej villig att ens i teorin avsäga sig kontrollen över sitt väsen, lägga sitt öde hos högre makt, ta det där språnget ut i det okända som Kierkegaard talade om.

Denna allmänna Jüngerska svaghet möter som synes även här. Jünger skulle alltid ha kontroll, ville aldrig styra fritt mot okända länder. Nej, ett noggrant pionjärarbete måste alltid föregå de andliga sonderingarna, som han sa i "Strahlungen".

Men låt oss inte stanna vid detta. "Der Waldgang" är trots sina brister en styv uppvisning, en handbok i hur en individ kan förhålla sig till stat och omvärld. Den skrevs i skuggan av stalinismens värsta tid och resonerar bland annat hur en oppositionell minoritet, en motståndsman gör när han går och röstar i en sådan "demokrati". Allt kräver att man röstar "ja" till fortsatt diktatur även om möjligheten att rösta "nej" finns. Men istället för att att på valsedeln skriva "J" eller "N" kan man dra till med ett annorlunda tredje, nämligen ett "W" - "W" som i "Waldgang".

Detta är ett, för att vara sakprosa, laddat ögonblick. Det är som en passage ur Ayn Rands "De levande" eller Silverbergs "A Time of Changes", eller som denna replik ur tv-serien "The Prisoner":

- I am not a number, I am a free man!

Ett gyllene "W" pryder också klotbandet på den tyska originalutgåvan, tryggt placerad bredvid mig när detta skrivs, lånad på Carolina Rediviva.

Det handlar om waldgängeri, om stigmannaskap. Detta kan brukas även av folk i riktiga demokratier, i våra västliga demokraturer, våra konsumtions- och kontrollsamhällen, och detta är som alla förstår aktuellt även nu. Vi seglar fram liksom på Titanic sägs det, vi lever komfortabelt och bra, men innan krisen kan det vara läge att lämna skeppet och leva mer osäkert, osäkert men fritt. Sedan kan man sitta där på sin ö och se skeppet gå i kvav, det moderna Leviatan.

Stigmannen blir rebellen, en enmansgerilla, men han kan trots det leva vidare i sitt borgerliga liv. Ja, här finns utrymme för godtycke, för cirkelresonemang: Jünger är stigman och stigmannen är Jünger. Bokens coda blir i alla fall att man måste leva här och nu; endast så betvingar man dödsfruktan, endast så bevarar man kontakten med varat.

På sina 140 sidor är det en rik pamflett, både en lägesbestämning och en vägvisare. Aforismerna duggar tätt, som:
. Varje rationalism för till mekanism, och varje mekanism för till tortyr.
. Gotiska former tenderas att rotas ut ur maskinvärlden, moraliska likaså.
. Vid en teaterbrand räcker det med ett klart huvud, ett starkt hjärta, för att hindra de tusendes panik.
. När den enskilde förvandlas till den näste visar sig hans omedelbara, furstliga natur.
. Husens radioantenner är ett tecken på fruktan; de påminner om hårstrån som höjer sig i rysning.

Grundfrågan, säger Jünger, är just detta huruvida man kan frigöra folk från fruktan. Vi hänger med i media för att höra om det senaste kriget och andas ut när det visade sig vara i Långtbortistan. Men helt lugnade blir vi aldrig, nej vi spanar ängsligt fram mot nästa morgontidning, nästa nyhetssändning, nästa predikan från höga vederbörande. Och är det inte krig Ryssland-Georgien (som i skrivande stund) är det hot om asteriodkrasch, global uppvärmning, oljekris och bombkastare. Ja, fruktan styr oss immanent och hur ska vi kunna bli kvitt den?

Svaret är som Jünger säger: att kliva av skeppet, lämna tiden, lämna civilisationens krav och virtuellt uppsöka sin skog, sin privata sfär, sitt eget väsen, och kasta ankar först där. Då kan man andas, då kan man tänka klart. Det innebär inte bara att man trivs i sin egen vardag, och inte nödvändigtvis något eremitliv i reell skog (även om det förstås också är stigmannaskap); man kan även funka bättre socialt och i ett krisläge lotsa panikslagna männskor ur knipan. Pound sa ju att den som inte har ordning inom sig kan inte skapa ordning omkring sig och detta tycks mig även vara en av lärdomarna i "Der Waldgang".

Relaterat
Über die Linie
Besuch auf Godenholm

2 kommentarer:

grandprix63 sa...

Du skrev i nåt tidigare inlägg om billåtar.

Du kan ladda ner en skiva bilmusik hos mig:
http://grandprix63.blogspot.com/2008/02/bilmusik.html

Anonym sa...

Tack för det...

Etiketter

A-Z (5) abb (4) abbX (1) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (10) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (61) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (171) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (99) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)