Varför denna undergånsromantik? Varför inte inse: kulturen kommer att gå under, alltså måste vi planera återuppbyggnaden?
Vad är det för mening att frossa i Malmbergska rader, som dessa:
Jag ser dig, tomma tid: en hetsad skimmel,
av eld ombrunnen, mellan nakna stammar.
... Du jagar vägvill under höstens himmel,
och skenet speglar sig i mörka dammar.
Din vilsna skugga flyger över tingen
- det yr av löv, och poppelstormen sjunger,
och ingen krubba är beredd, och ingen
gudomlig havre mognar för din hunger.
Budskapet i denna "Dikter vid gränsen" (1935) är att stor dikt är omöjlig, sann tro är ett skämt, alla dyrkar sporthjältar medan filosofer föraktas. Eländes elände...
Nog kunde han dikta Malmberg, nog hade han klang och rytm, bild och metafor - men jag orkar inte med detta poserande vid avgrunden. Domedagsposör!
Dock innehåller aktuell samling även lite fristående dikter, "jagdikter". Som denna, som tycks mig lovecraftiansk:
Jag måste rädda mig och undfly faran,
den kaosgrå, som genom natten sopar.
- Nej, jag vill icke följa andeskaran,
som ur det dimmiga och kalla ropar.
- Jag får ej sugas ut ur detta hem
av ödslighetens starka spökmagnet,
ej följa dem
som skulle oss och våra händer skilja.
... Nej, deras liv och oansvarighet
och vingefladder - vill jag icke vilja!
Malmberg tog sig dock ur dimmorna och kunde ägna ålderdomen åt en "Lek med belysningar". Lovecraft å andra sidan tycks ha kapitulerat för ångesten, han bosatte sig bland "vingefladdret" i den mörka grottan. Eller?
Malmberg fann idyll mitt i oron, livsbejakande glädje mitt i diktaurtrampets 30-tal, ungefär som Jünger då inrättade sig i studiecellen på marmorklipporna:
Likväl tändas
mitt i det tunga
klara, plötsliga dagar,
oanat unga.
Dagar, födda
att dansa och slösa
- utan fader och moder,
orsakslösa...
Sådana dagar
har livet intet slut.
Världen blir gränslös
och vi själva
gränslösa, maktfullkomliga.
Sådana dagar
tänka vi ej på döden,
ej på de döda,
ej på gravarnas kors.
Guldgult vin i den doftande pergolan,
glänsande sund
och molnen fjärran, fjärran...
Sådana dagar
rycker horisonten långt, långt bort:
den blir overklig,
nästan genomskinlig,
en synvilla bara,
idel luft.
(Mer Malmberg på bloggen här.)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar