lördag 23 augusti 2008

Svensson predikar


1.

Jag tror jag ska predika lite om dekadansen i vår kultur. Predika om allt det löjliga, efemära och förgängliga vi ägnar oss åt i dessa yttersta dagar.

Nog finns det mycket att tala om. Men jag ska fatta mig kort.

Vi bygger många glashus nuförtiden. Se dig om i våra städer, se på kontor, stadshus, muséer och annat offentligt byggande: det ska alltid finnas åtminstone en glasfasad. Att detta bara är en modenyck, ägnat att imponera och inte att vara, att äga beständighet, förstår alla. Katedraler och slott och gammaldags hyreshus, murade av sten på sten, äger beständighet, inte dessa borgerlighetens tomma spegelytor.

Arkitektur kan ju få en att associera till hantverk, och här finner man lätt dekadanta fenomen. Ta till exempel den högre matlagningen, där det inom dagens ultrakrångel är lätt att fuska sig fram. Detsamma inom mode: om allt består i ögonfägnad, kan man med lite bling-bling dölja det faktum att man inte kan sy.

Jag säger alltså inte att all haute cuisine, eller all haute couture är skräp; långt ifrån. Men likaväl som den snobbigaste modeskapare trots allt måste kunna sy, så måste stjärnkocken också kunna laga en omelett. Och det är det nog inte alla i branschen som kan.

2.

Dekadans inom konst? Jag ska inte spy galla på all konst, ånej. Men målare, författare och kompositörer som inte tar något på allvar, som bara gör "snygga stölder" och ironiserar och gör krumbukter, kan inte räkna med att deras konst ska vara någon längre tid. Det tror de väl inte heller; att bäst-före-datumet står stämplat på deras verk vet de. Nu vet ni det också.

Detta med "göra krumbukter" kan för övrigt kallas komplexitet, hög stilnivå, förekomst av undertext. Nog fanns det väl komplexitet och undertext redan hos en sån som Shakespeare, men det invecklade får inte bli självändamål - som det idag kan vara ibland, bland alla "drivna stilister", alla skrivkursutbildade litteratörer, alla förlästa littvetare som skriver om hur det är att skriva. Man måste alltid kunna kalla en spade en spade.

Vad gäller konst kan förvisso sägas, att postmodern så kallad jouissance, lekfullhet, är rätt okej. Leken gör den inte nödvändigtvis klassisk och tidlös, men den bidrar till att göra den uthärdlig. Hellre glädje än indignation och svårmod.

3.

Så något om krigföringens dekadans. Min tanke går här osökt till U. S. Army och dess snofsiga uniformer, med allt mer invecklade kamouflage för varje säsong. Det är dyra dressar, ingen tvekan om saken - och motståndaren, gerillan i Irak och Afghanistan, slåss i vanliga kläder. Alltså kommer de sistnämnda på sikt att vinna, för det heter ju att "sidan med de dyraste uniformerna kommer att förlora". Gammalt soldatordspråk.

Dekadans inom informationstekniken: att vi i dag kan lagra mycket information på olika sätt, det vet alla. Men kommer vi att kunna nå denna info, kunna komma åt den om hundra år? Det är inte så säkert. Ju mer invecklad infoteknik, dess svårare är det att göra den beständig.

Jag är personligen glad att jag gett ut en bok, för text på papper med limbindning är i alla väder enklare att nå än text på en datafil, lagrad i någon server beyond the seas - som denna bloggtext. Papper, tryckfärg och lim må vara lätt primitivt, må vara "träddödarmedia", men genom sin enkelhet finns en högre garanti mot förfall än hos datadokument.

Det får räcka. Och ändå har jag inget sagt om ideologiernas dekadans (bara materialism och inga visioner), om ångestens utbredning eller idéfattigdomen inom tekniken (när ska vi lämna 1800-talet och ta oss an kristalltekniken?) - men man måste ju få ha lite kul också, för nu ska jag träda en deka-dans. Li-daj-di-da-di-dej...

(Bilden visar Clarion Hotel Sign i Stockholm, i närheten av Norra Bantorget. Arkitekten är Gert Wingårdh.)

2 kommentarer:

Mårten sa...

Glas är i sig ett spännande material, synd bara att apor..arkitketerna inte har vett och fantasi att utnyttja detta på ett mer spännande sätt. bygga lego med platta glasrutor kan vem som helst göra.

Svensson sa...

Jag tycker nog glashusen vi ser kan vara vackra. Men de är ack så sköra.

Kalla mig alarmist, men det behövs inte mer än lite politisk oro och en kulkärve mot härligheten, så faller allt i bitar...

Stenhus tål ju i alla fall lite eldgivning. Ja, även lite bomber från ovan: taken må rämna, men väggarna kan tåla en hel del om de är murade (och inte monterade).

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (59) aktufall (21) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (60) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (142) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)