lördag 22 november 2008

Ernst Jüngers Nya testamente (del 2 av 2)


Här fortsätter artikeln om "Ernst Jüngers Nya Testamente".



Rent formellt är kanske inte denna Jüngers Kehre, hans vändning mot livsbejakan efter att ha dyrkat döden, så märklig. När man är ung drar man sig mot överdrifter, mot det heroiska och himmelsstormande, medan man som äldre finner glädje i enklare ting, i kärlek och vin och en god bok. Men om hans bana inte var orginell så var den dock sann; han genomgick förvisso denna utveckling, och vi kan lära oss något av den. Han hade (som han säger i ”Strahlungen”, dagbok från andra världskriget) skrivit sitt ”Gamla testamente” i och med böckerna om första världskriget och ”Der Arbeiter”, och därmed kunde inget ändras. Gjort är gjort. Sistnämnda bok liknades för övrigt vid en olydig son, en som vägrar göra vad fadern säger till honom; få förstod boken medan många tog den till sig som propaganda för sitt credo, främst kommunister. Han liknade den också vid en fint graverad medalj som saknar baksida: något saknas, som sans och måtta, sinnet för balans. Känslan för att det finns mer i tillvaron än arbete och organisering lyser med sin frånvaro.

Detta var Jüngers Gamla testamente. Vad med det Nya då? ”Strahlungen” är redan nämnd, här finner vi drömmar och natur, Parisskildring och vemod, parat med antydningar från slaktarnas och tortyrknektarnas värld. En subtil uppgörelse med Tredje riket får man säga: författaren är att börja med makthavare själv, firad officer i ockupationsmakten, men när han får se de första judestjärnorna i Parisvimlet börjar han känna avsmak mot att bära uniform. En viktig händelse för en som dyrkat det militära.

- - -

Sedan fortsätter det neråt, med likstank och helvetetsvisioner, parat med vittra samtal med Braque och Picasso och franska aristokrater, och åsynen av en bombarmada genom ett glas bourgogne, hållen av författaren där han står på taket av Majestic och ser krevaderna stiga mot himlen. Någon annan än Jünger hade inte kunnat skriva denna passage, och komma undan med det – om än många anför den som indicium på hans allmäna uselhet och tvivelaktighet.

Men värre var att vänta. Sonen Ernst som börjat opponera mot Hitler, upptäcks och blir fängslad och får straffet omvandlat till fronttjänstgöring. Undernärd och outbildad sänds han direkt i elden på den sviktande Italienfronten, och stupar i Carraras marmorberg i november 1944. Fadern tog detta hårt. Kanske kom han aldrig över det, och då ska man komma ihåg att han levde ända till 1998. Dagboken från 60-talet och framåt omnämner hur han högtidlighåller sonens dödsdag, år ut och år in. Det mest smärtsamma stället är när amerikanerna rundar månen med Apollo 10, december 1968, och Jünger samtidigt går till kyrkogården och placerar ut ett ljus på graven. Han säger i dagboken: att någon sänder ett rymdskepp till månen, detta åstadkommer mycket men betyder föga. Att däremot som jag bilda en liten snögrotta för gravljuset, detta åstadkommer föga men betyder mycket.

En snygg aforism, alla gånger. Men det räcker inte, något sipprar igenom texten: Jüngers smärta, den smärta som han sa att det vore ett adelsmärke att stå emot (”Über den Schmerz”, 1934). Jünger står där nu med en annan smärta: en andlig, medmänsklig, faderlig smärta. Och den är svårare att uthärda än ett köttsår eller ett lungskott.

Allt vi ser är mänsklig svaghet, en lidande människa. Med förebild i Nietzsche hade Jünger alltid velat stilisera sig själv, en stundtals effektiv strategi som gav oss verk som ”På marmorklipporna” och ”Heliopolis”, fiktiva berättelser med huvudpersoner som var Jüngers alter egon. Men även i hans didaktiska verk finns självsyftningen, som i ”Der Arbeiter” (”jag tar nu av mig soldatens uniform till förmån för arbetarens overall”) och ”Der Waldgang” (om statens sätt att ställa frågor, från valsedel till frågeformulär, eftersom Jünger själv underkastats ett sådant efter kriget). Så har vi dagböckerna: figuren med vinglaset som ser på bomplanen är såklart en posör, en fängslande bild onekligen, men det kan också slå tillbaka på denne själv.

Vid sonens grav faller hur som helst denna självstilisering igenom, går i baklås. Masken brister. Som läsare må man fascineras, av detta att se privatpersonen Jünger skymta fram istället för den evinnerliga gestalten. Ingen dagboksförfattare är så klart fri från att retuschera bilden av sig själv, men en sådan som Gombrowitz har avgjort lägre gard, mindre lust att göra sig till monument. Här har vi Jüngers både svaghet och styrka som författare. Polityren kan bli för blank, och den kan krackelera alldeles som vi sett.

- - -

På det hela taget är Jünger dock trovärdig. Hans ”Nya testamente” fungerar på sina premisser. Det tas ställning för människor och natur, för det diskreta i tillvaron, och inte för abstrakta ideologier. Vad han skriver än sant – om kampen mot nihilismen i ”Über die Linie”, om nödvändigheten att uppsöka ”de oaser kring vilka Leviatan rör sig i vrede”. Om att leva autentiskt som anark i ”Eumeswil”. Och om staden Heliopolis som psykologiskt landskap för längtan, vemod, frihet och fruktan.

Man kan anklaga Jünger för mycket, men inte för att han inte ändrade sig under sitt liv. Han lärde sig läxan, ”sent men med eftertryck”.

Så hur ska man beskriva den efterkrigstide Jüngers stil? Detta är en kär syssla för många. Ser man till utlandet kan man ju nämna en sådan som Bruce Chatwin, som ogillade Jüngerstilens dandyism och kyla, men ändå värmdes av aforismerna och den estetiska sensibiliteten. Dylik schizofreni är vanlig bland Jüngerläsare; se här även Stuart Hood, översättaren av ”The Marble Cliffs”, som förvirrades av Jüngers obskurantism samtidigt som idealen sades vara fransk-klassiska.

Många har försökt fånga Jüngerstilens egenart, men närmast sanningen tycker jag Jürgen Rausch kommer. I ”Ernst Jüngers Optik” från 1950 säger han:

Jünger upphörde aldrig att se världen som gåtfull... Anblicken av växter och djur drev fram tårar i hans ögon, han överfölls av svindel över de synliga djupen i denna värld... Själva de entomologiska jakterna var ett slags hieroglyffångst av en ande som trånade efter urtexten.


Och vad anser jag själv? Man överfalls ibland av tvehåga, man kan kastas mellan hopp och förtvivlan när man försöker dechiffrera Jüngers texter. Stilen är pedantisk men samtidigt förtrollande; den är analytisk men nyttjar allehanda bilder för att belysa resonemanget, och den är lite långsam i rytmen men kan ändå föra en till universums ände och tillbaks i samma mening.

Man kommer att tänka på vad Leif Zern sa om Mikael Persbrandt: ”Han har förmågan att stå still med blixtens hastighet.”

(Och därmed slut. Och därmed har bloggen fyllt ett (1) år; jag började blogga här 22/11 2007. Klang och jubel...)



Relaterat
Eumeswil (1977)
Heliopolis (1949)
Jünger och Heinlein
Jüngers liv: barndomen
Jüngers liv: första världskriget

3 kommentarer:

Johan A sa...

Grattis på födelsedagen!

C.E. sa...

Grattis till ett synnerligen produktivt förstlingsår i bloggosfären!

Mycket av det vi fått ta del av här håller så pass hög klass att det vora värt att trycka upp, inte minst jüngeriana och noveller.

Det ska bli spännande att fortsätta följa Galaxen och vart det bär hän...

Något man skulle vilja se uppmärksammas mer, såväl här som i samhället i övrigt, är det swedenborgska. Inte främst då det konfessionella eller t ex drömskildringar som kan uppfattas som obskyra, utan snarare det allmängiltiga, livs- och världsåskådningen som sådan.

Den teosofi som "the Buddha of the North" är ett språkrör för måste onekligen ses som en providentiell kompensation för inte bara den teologiska urholkningen, utan för hela avförtrollningen av världen, d v s den tilltagande nihilismen i rationalitetens järnbur. Varken tid eller plats för budskapet kan vara fullständigt godtyckligt.

Swedenborg är en vägvisare inte bara till den inre andemeningen i Skriften, utan till innebörden i kosmos som sådant. Vi har det ju inte minst i litteraturen: "To see the world in a grain of sand and heaven in a wild flower."

Det lär knappast vara någon dålig "utdelning" på det hela heller, om man ska beakta en sådan aspekt. Den universellt välbeprövade kosmiska eller alkemiska "ekologi" som denna vishetslära syftar till leder ju ytterst till att släppa in mer kärlek, ljus och mening i våra liv (och detta utan överdriven sentimentalisering som gör avkall på den intellektuella dimensionen).

Finns det något som i det långa loppet kan mäta sig med detta?

Svensson sa...

Tack båda för era gratulationer :)

Vad gäller Swedenborg så kommer jag möjligen (man ska aldrig lova) att blogga mer om honom. "Nordens Platon" är som du antyder Café E. fruktbar mark; Emanuel må ha skrivit lite torrt och magistralt, men det kompenseras av innehållet som alltid är vägande.

Stilen i sig är inte det viktiga, utan budskapet som förmedlas via denna stil (eller stillöshet).

Emanuel behöver uttolkare, och där kan man som bloggare göra en insats. helt klart.

Etiketter

A-Z (5) abb (4) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (234) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (286) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (31) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (60) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (52) poesy (47) politikka (170) pr (44) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (97) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)