fredag 21 november 2008

Ernst Jüngers Nya testamente (del 1 av 2)


Denna blogg fyller ett år i morgon, och vad passar då bättre än att publicera en tvådelars artikel om Ernst Jünger? Denne författare har ju förekommit i ett och annat inlägg det senaste året, och följande rader är ett slags sammanfattning av hans gärning. Hans "I stålstormen" har ju också precis kommit på svenska, så det blir en dubbel anledning att publicera detta. -- Fler inlägg om Jünger kommer säkerligen att publiceras här på bloggen, var så säkra. Men plats nu för del ett av "Ernst Jüngers Nya testamente". Titeln syftar på hur hans äldre skrifter är mer som huggna i sten medan hans senare är lite mänskligare och rundare.



André Gide sa om ”I stålstormen” att den var ”fullständigt trovärdig, verklig, ärlig”. Det kan man hålla med om. Denna Ernst Jüngers debutbok, hans memoarer från västfronten, kan läsas av alla, även av hängivna pacifister. Själv var Jünger något av en krigsälskare, men det skymmer inte på något sätt narrativet. Om han till exempel berättar att han en dag i april 1917 frivilligt följde med på en patrull, organiserad av ett annat kompani, så är detta kanske ett ovanligt beteende för en sedvanlig soldat. Å andra sidan hör patruller till fronttillvaron, och läsaren kan väl inte klaga på att det händer saker i boken.

Jünger var som fisken i vattnet, gillade att strida. Det råder ingen tvekan om det. Och han skrev sin frontmemoar som blev synnerligen läsvärd. Intressant blev det när han skulle skriva uppföljare; återigen var tiden på västfronten spelplatsen, men nu skulle han försöka dra slutsatser av det hela, tyda stridsupplevelsen metafysiskt. Det lyckades bra. I ”Feuer und Blut” och ”Der Kampf als inneres Erlebnins” hyllades stöttrupperna som det nya Europas elit, här skildrades glädjen i att storma fram under blodröda himlar.

Jünger övergick till andra ämnen med tiden. Att han blev nationalist och högerradikal ska inte förtigas. Dock blev han aldrig antisemit. -- Vad vi ska fokusera på nu är ”Der Arbeiter” från 1932, en märklig mix av diagnos och profetia. Framväxten av det teknikpräglade, automatiserade stadslandskapet skildras här med illa dold tillfredsställelse; nog var visionen skarpsynt, men Jünger själv tycks ha velat att visionen blev sann. Bort med det gamla, in med det nya; bort med springbrunnar på torgen och vild natur, och in med en järnhårt organiserad arbetsvärld där allt, säger allt, mobiliseras av Arbetaren, den nya tidens titan.

Få förstod denna bok när det begav sig. Jünger uttryckte sig för dunkelt, för avancerat. Här fanns inga enkla slagord, inga enkla recept. Än idag har boken ett och annat att säga oss, där vi ser ut över förortslandskapen med sina köpcentra, kontor och miljonprogramshus, veritabla arbetsstäder till skillnad från barockens kungastad och antikens teokratiska gudastad. Problemet är att Jünger borde ha skrivit en roman av det hela, och därmed gett visionen en annan kvalitet än denna essä som balanserar på propagandans gräns. Han borde ha skrivit en ”Du sköna, nya värld” eller ”Vi” istället.

Men han var ännu inte skönlitterär författare, inte i första rummet. Vissa lovande steg hade förvisso tagits. Först var det romanen ”Sturm” från 1923, om en frontlöjtnant och hans samtal och upplevelser. Sedan var det ”Das abenteuerliche Herz” från 1929, med barndomsminnen, drömmar, naturstudier och berättelser, alltsammans tankedigert och en smula pedantiskt, som det mesta av Jüngers texter, men att tendensen var en annan än i Arbetarens och Soldatens värld är klart. Visst fanns här ännu vissa rigorismer, visst var det ett grönbete för en högerradikal – men det var begynnelsen för en annan Jünger, en som fann ”nyckeln till alla hemligheter i gräset i hallonbacken”, och inte i visioner av verkstäder som sträckte sig till horisonten.

- - -

Jünger hade börjat resa vid denna tid, till Dalmatien, Italien och Spanien bland annat, och målen här var inte skjutfält och fabriker utan mer vattenrika nejder. Skalbaggar hade han ju alltid varit intresserad av, och blicken för växter och allt vad därtill hörde kom på köpet. Han började förstå att det var här grunden för allt låg – men det satt långt inne, han behövde ledning av sin bror Friedrich Georg härför. Fritz ledde sin heroiske broder från ett vita activa till ett vita contemplativa, mot kultur och bildning som sådana, mot det diskreta i tillvaron: skönheten i en blomkalk, surret från bin en sommardag, skönheten i iskristaller på ett fönster.

Det bästa beviset på ”den nye Jünger” är den reviderade ”Das abenteuerliche Herz” från 1938. Borta är de politiska markörerna, även referenser till frontlivet har begränsats, till förmån för drömmen, tigerliljan och vistelsen i den blindas kvarter – ja, till meditationen över färgernas symbolik, över affärens metafysik och reflektionen över staden i morgonljuset, med ”färger som på en fuktig akvarell”. Under tiden hade Jünger lämnat Berlin och politiken, avböjt att bli naziriksdagsman och sagt nej till en plats i Goebbels diktarakademi; bopålarna slogs ner i Überlingen vid Bodensjön och därefter i Kirchhorst utanför Hannover, där han bodde med sin familj då kriget bröt ut 1939.

Man ska inte överdriva faserna i Jüngers liv. Det kan bli lite facilt, lite överförenklat; det finns nu inget ”dåraktig i början, efter 1933 vis”. Sedan barnsben hade han till exempel samlat sina skalbaggar. Vissa iakttagare kanske skulle kalla honom obotligt galen, inbiten officerstyp, konservativ stöt, vad vet jag. När det gäller andra världskriget hade han i vart fall inga kval att dra på sig uniformen, om än han lär ha avböjt att bli karriärofficer i en armé där Göring var general. Dock la han vid denna tid sista handen på ”På Marmorklipporna”, mästarprovet, en berättelse om en idyll som invaderas av mörka horder; om natur och kultur, vingårdar och ekot i gamla valv, och hur detta hotas av kainitiska krafter. När berättaren ser ut över slaktarhyddan vid Köppelsbleek, med dess skeletthänder som rasslar i vinden och med skinnaren som rensar en människohud medan blåskimrande flugor stimmar i luften, då är det något nytt vi ser – något nytt i europeisk prosa, och något nytt i Jüngers värld. Mörkrets närvaro är här bringad till full medvetenhet, den intar centralplatsen i aktuell roman. Men Jünger hade redan anat ondskan; i ”Das abenteuerliche Herz II” skildras ju ett besök i en delikatessbutik, där bodknodden vet berätta att violetta endiver sägs passa bäst till människokött. Detta kommenterar berättaren med ett: ”Jag visste inte att kulturen var så framskriden i denna stad!” Knodden vet inte om detta är ironi, men kvitterar så vänligheten med ett professionellt leende.

Sett i efterhand vet vi nu var Jünger stod. Samtiden började också ana det så smått: krigshjälten från 1918, uppburen även av nazisterna (Hitler kunde aldrig helt vända sig emot honom), lät i ”Gärten und Strassen” från 1943 lägga in små markörer. I denna krigsdagbok från Frankrikes fall, sägs till exempel att författaren låter läsa 73:e psalmen vid sin 45-årsdag, firad i en bunker vid fronten. När Goebbels väl slog upp detta ställe i Bibeln sattes boken på index; psalmen handlar om någon som är förföljd av fiender, av mobbare vars ögon ”tittar fram ur fetma”. Den piken visste var den tog. Mindre emblematiskt, men viktigt för Jüngers vändning mot kvietismen, var passagen där han sa att vid skiljevägen kan det hända att man får lära sig gruppera fjorton regementen före slaget, eller lära sig foga samma fjorton ord så att de bildar en perfekt mening. Den senare gåvan vore då att föredra.

(Andra delen av artikeln finner du här.)



Relaterat
Jüngers liv: andra världskriget
Jüngers liv: efterkrigstiden
Über die Linie (1950)
Psykonauterna (1970)
På Marmorklipporna (1939)
Violetta endiver

1 kommentar:

/E sa...

Tack!
Utmärkt.
Jag har nu läst halva "I Stålstormen" sedan jag fick hem den igår från adlibris. Strålande.

/E