tisdag 11 november 2008

Uppsalahaiku


Landskapet är platt
och jag ser berg i fjärran:
Stratocumulus.


Detta är en uppsaladikt, en haiku med uppsalamotiv faktiskt. Som norrlänning kan man sakna detta med berg vid horisonten; man är lite vilse i detta Uppsalas slättland, men man tager vad man haver. Eventuella berg får bli föremål för ens längtan.

Månskära i blå himmel:
utsikt från balkong
i vargatimmen.


Detta är ett intryck från ett hyreshus på Dragarbrunnsgatan, jag hade det distriktet en gång. Från en loftgång ("balkong" är lättare att säga) en viss morgon såg jag precis detta, en måne i en ljust nattblå himmel, och voilà.

Ovan skogsranden
är himlen röd -
ljus från en osynlig stad.


Så här kan det bli om höst och vinter, när stadens ljus reflekteras i mulen kvällshimmel. Märkligt fenomen.

Så den sista dikten, min sista uppsalahaiku. Den är synnerligen aktuell eftersom den har "november" sig, även om den första snön inte fallit än. Temat är alltså att det blir ljusare sedan snön fallit, snön reflekterar ljuset bättre än barmark.

Novembermörker,
dagen krymper, det ljusnar.
Snön faller sakta -


(Mer haiku av min hand finner ni här och här. Målning av Max Ernst, "Der Garden Frankreichs".)

Inga kommentarer: