fredag 5 december 2008

Framtid


December och snö, på gränsen mellan plus och minus. Det står och väger. Väntans tider?

Väntan på frälsarens födelse? Eller sedvanlig lugn och ro enligt läran om apatia, se etikett.

Jag sitter här och tänker - på svart och vitt, ljus och skugga. Jag bloggar om både det ena och det andra, och idag går min tanke till vapen, men inte vilka vapen som helst - utan på kärnvapen.

So what tänker någon, dessa är vi vana vid idag. De förekommer i var och varannan Hollywoodrulle: "Nuke 'em!" ("Independence Day", "Broken Arrow" osv) Jaha, jaha, ett vapen bland andra? Hm.

På den seriösare sidan tycker jag dock kärnvapnen ignoreras, där är det som om de inte fanns. Men en gång i tiden var dessa vapen uppe på agendan på ett helt annat sätt; man diskuterade och debatterade dem, och nu talar jag om tiden 1945-1990. Sedan kom tio års respit, inga krig skulle mer utkämpas; detta trodde man i ljuset av Sovjets sammanbrott och kalla krigets slut.

Sedan kom 11 september 2001, och nu var fan lös igen, världsläget blev oroligare. Men någon medvetenhet om kärnvapenhot uppstod inte samtidigt, nej nu var det ju bara terrorismen på tapeten.

Ändå finns det idag många kärnvapen i världen. Det är ett hot vill jag mena, för inget vapen i krigshistorien har någonsin förblivit oanvänt. Och atomvapen har använts med framgång två gånger (Hiroshima och Nagasaki), så vad utesluter då att det kan användas igen?

Jag vet, detta är smått tabubelagda frågor. Men vi måste ställa dem.

Vad är till exempel risken för kärnvapeninsats i Mellanöstern?

Ingen analytiker vågar idag säga detta. Under kalla kriget var man öppenhjärtligare, man vågade titta ner i avgrunden så att säga. Men idag letar man desperat efter den ena och andra ljuspunkten, mänskligt kanske, men jag frågar mig vem man lurar med detta. Varför inte säga som det är?

Svåra saker detta, det ska f-n vara domedagsprofet. För ingen vill höra på honom, och när väl eländet bryter ut är det han som får skulden: ”När stormen bryter ut går man lös på barometrarna”, som Jünger sa.

Mellanöstern: Israel har kärnvapen, för Iran saknas ännu bevis. USA som ockuperar Irak och Afghanistan, var för sin del beredda att sätta in kärnvapen för att få slut på Irakkriget 1991 ryktas det. (Samma trick tog enligt uppgift Eisenhower till för att få slut på Koreakriget 1953, för att tvinga nordsidan till förhandlingsbordet.) Kanske kommer detta trick att prövas igen, men det kan ju komma en dag då någon synar bluffen.

Tänk också på Iraks atomreaktor Tammuz, den som bombades av Israel i juni 1981. ”Mellanöstern” och ”atomvapen” tycks ha ingått ett ödesdigert giftermål.

Här sitter jag i mitt trygga europeiska hem och siar om atomkrig i fjärran. Men jag är ingen förnumstig fåtöljstrateg; blir det atomkrig där nere kommer Rysslands södra, muslimska periferi att råka i svallning och eventuellt dras in, och därmed Ryssland självt, en annan kärnvapenmakt. Och Ryssland ligger i vårt grannskap. Tänk också på Pakistan och Indien där det förra landet gränsar till Afghanistan; i början av 90-talet ska dessa två trätobröder, Indien och Pakistan, ha varit nära ett kärnvapenkrig. USA:s medling stoppade det – den gången. Men nästa gång då, om USA är indraget i fullskaligt mellanösternuppror, och landet hemmavid kokar av oroligheter (som, säg, 1968) – då blir det inte så lätt att medla.

Kanske hör ett scenario som detta hemma på en krigsakademi. Men i svensk doktrin blir det aldrig mer krig, så de strategiska spelen torde ha lagts på hyllan för gott av vår försvarsstab. Alltså måste någon spela detta spel och dra denna visa, nämligen jag. Ty förutom militär och politiker som sjunger visan om vackert väder, har vi ju ledarskribenter och analytiker som ständigt letar efter ljus i tunneln; snart löser det sig, ”om bara”... Men det är nog för sent för det, mina vänner; bättre då att dra in öronen och bereda sig på framtidschock.

Ett botemedel mot denna framtidschock vore förvisso ett ”worst case”-scenario som detta. Så vad kan jag då tillägga i det? Kanske ett Kina som snappar åt sig Taiwan medan USA är klavbundet, kanske även en framstöt mot det Japan man misslyckades med på 1200-talet? Och ett Ryssland som i villervallan demonstrerar mot de baltiska staterna, som i sin tur markerat mot den store granne som man aldrig blivit överens med? Då tvingas Nato intervenera och Sverige måste upplåta baser; fantasin kan fylla i resten.

Att Sveriges försvar är otillräckligt för morgondagens utmaningar vet alla, utom ÖB, Sten Tolgfors och Fredrik Reinfeldt. Men det är inte detta vi diskuterar här. Det är bara lite allmänna domedagsprofetior, nyttiga som omväxling mot alla rapporter om molnfria himlar.

När kommer dessa mörka visioner att bli verklighet då? Inte vet jag, min kristallkula är lite dunkel på den punkten. Men den kinesiska kalendern talar om 2012, ”Drakens år”, som ett år med ”stora förändringar”. Och Mayakalendern har 2012 som slutpunkt. Det vore kanske något att satsa på?

Nåväl, jag spekulerar. Kanske har proffsanalytikerna rätt trots allt. Situationen i Irak har sommaren 2008 stabiliserats, det var mycket värre för ett år sedan med kidnappningar och bombattentat (SvD 3/8 ’08: ”Ny vardag i Bagdad”). Kanske är Irans atomprogram helt fredligt. Kanske blir det fred och demokrati över hela Mellanöstern – och därmed vore denna krutdurk desarmerad.

Situationen kanske löser sig, man ska inte måla fan på väggen i onödan. Men om det blir nödvändigt då...?

2 kommentarer:

Anonym sa...

Tjenare Svensson
Den dagen vi återigen använder kärnvapen mot varandra
Den dagen är det slut med oss.
mvh lasseman69
www.krigsforum.se
(vad annars eller hur)

Svensson sa...

Alla dör bara för att kärnvapen börjar användas?

Kom igen nihilist...

Jag ifrågasätter din analys. Det faller inte bomber på varenda kvadratmeter. Radioaktivt nedfall må förvisso spridas vind för våg, men att säga "finito" bara för att "det yttersta vapnet" använts är fel.

Ditt svar visar i så fall på den verkliga risken med kärnvapen: folk tappar koncepterna och blir galna när de hör att kärnvapen använts...

Jag kan bara säga: utbrister sån panik måste vi ta oss samman och minnas Eleanor Roosevelt: "We have nothing to fear but fear itself."

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (17) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (60) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (141) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)