söndag 11 januari 2009

Alkibiades The Movie



Jag sitter här och känner mig historisk och dann. Så varför inte ta upp den gamla etiketten "historia in nuce"?

Sagt och gjort.

Men vad ska det handla om då? Tänker så det knakar, tänker "börja från början, börja hos grekerna" - smart idé, grekerna var alltid ena kaippare. Men nu ska man väl inte tala allmänt och magistralt, nej vi ska vara konkreta och danna, gärna biografiska.

En biografi över en antik grek? Tja, vad sägs om - Alkibiades? Hans liv var spännande så det räckte, man borde nästan göra film om honom - ifall nu inte antikfilmsvågen redan vore över. Övermättnad på Alexander, Troja, Termopyle, Rome och allt. Eller?

Nåjallafall - denne Alkibiades var en athenare under peloponnesiska kriget, äventyrare utan like, en swaschbuckler av den gamla stammen. Så här blir det romantik och äventyr, triremer över Egeiska havet, sjöstrider och belägringar, i huvudsak baserat på Plutarchos.

Bakgrunden var den att Athen var indraget i krig med Sparta sedan ett tiotal år, och efter inledande segrar hade man drabbats av motgångar och pest. I dessa extraordinära denne Alkibiadestider levde adelsynglingen Alkibiades. Han hade en huskock, parfymerade sig och bar en mantel av vinröd milesisk ylle; en ”swashbuckler” som sagt, en representant för ”la jeunesse dorée”.

Alkibiades levde högt; han smädade bland annat stadens gudar under en våt fest, och detta såg hans avundsmän till att utnyttja. Och eftersom Athens rättsystem var som det var, nämligen korrupt, fann sig den gode Alkibiades snart dömd till döden – så han flydde till självaste Sparta, fiendelägret.

Han fick asyl hos dem mot löftet att hjälpa dem i kriget, och han gjorde sig genast nyttig; han övertygade spartanerna att sända hjälp till Syrakusa, något de länge övervägt. En viss Gylippos sändes iväg till denna sicilianska stad, belägrad av Athen, och allt gick bra. Athen led ett rungande nederlag. Detta var 415 f Kr.

Sedan övertalade Alkibiades spartanerna att återuppta operationerna mot athenarna i Attica, genom att befästa orten Decelea. Detta hindrade Athens odling och kommunikationer, samt blev en tillflyktsort för tusentals slavar.

---

Men hur var det nu med äventyren och romantiken och allt det där? Vänta bara.

Alkibiades hade som sagt kommit till Sparta, och väl där assimilerades han fort och vann omgivningens gillande för det: han lät håret växa, tog kalla bad, idrottade, antog en barsk min och åt svartgröt. När så kung Agis en gång var ute i fält förförde Alkibiades dennes fru Timaea, som blev havande och födde honom en pojke. Alkibiades sa att detta gjorde han inte som en förolämpning, utan i hopp om att hans ättlingar en dag skulle styra Sparta...

Kapitulationen utanför Syrakusa var för sin del början på en rad olyckor för Athen. Därnäst var det till exempel staden Chios som funderade på att avfalla från det athenska lägret – och man fick hjälp av Alkibiades, som seglade iväg till Jonien 413 för att uppmana till allmän revolt. Samtidigt hade kung Agis börjat misstänka honom för hor, och han var liksom andra ledande spartaner avundsjuk på Alkibiades segrar (som Syrakusa och andra). Det gick därhän att stadsstyret sände order till Jonien för att låta döda Alkibiades.

Men denne fick i hemlighet veta detta – så han tydde sig till den persiske satrapen Tissafernes’ hov, utan att för den skull bryta med Sparta. Och han anpassade sig genast till den flotta livsstilen hos denne småkung, så olik det spartanska han nyss lämnat. Tissafernes charmades av sin nye gäst, och betalade smickret med att döpa en viss park efter honom: en plats med bäckar, träddungar, paviljonger och annat som perserna älskade.

Med tiden övergav Alkibiades Sparta helt, av rädsla för kung Agis samt av allmän misstro mot denna stat, och slog sig ihop med Tissafernes på allvar. Han rådde denne att varken hjälpa Sparta eller Athen, utan låta båda kämpa sig trötta varefter perserkungen kunde träda in som vågmästare, som hegemon över Hellas.

Det var en machiavellisk plan, fullt i linje med en storhärskares psyke. Men det torde även ha legat i Alkibiades’ intresse att behålla maktbalansen, för han oroades över att falla i spartanernas händer om Athen helt besegrades.

---

Vintern 412-411 var Athen i farten med sin flotta. Med Samos som bas försökte man återfå de allierade som åvfallit.. Flottan var rätt stor, men man räddes samtidigt den eskader på 150 feniciska triremer som var på väg till Tissafernes.

Alkibiades visste detta, och nu meddelade han i hemlighet athenarna på Samos att han skulle försöka få Tissafernes på deras sida. Han sa att han ej gjorde det hela för att blidka Athens breda massor, som han misstrodde, utan vädjade till aristokraterna att ta sitt ansvar och greppa stadsrodret.

Aristokraterna var med på Alkibiades’ förslag, men en viss Frynikos ansåg att Alkibiades hade en dold agenda, nämligen att återkallas från exilen, tas till nåder och få dödsstraffet hävt. Frynikos yrkade avslag på Alkibiades’ plan, men resten antog den. Men visst var baktanken att rädda sig till Athen, även om återkomsten inte kunde ske än på ett tag. De facto kom emellertid Alkibiades att tjäna Athen under de följande åren.

Slutet, upplösningen på detta Alkibiades' liv, finner du här.

1 kommentar:

Anonym sa...

Allstså en mycket bra text. Den hjälpte mig mycket med mitt historiearbete. Stort tack.