torsdag 29 januari 2009

Sagornas värld


Januari, bleka månad...

Månaden då allt är segt, då inget funkar - men ändå gör det på något sätt...

Just nu läser jag sagor. På nätet. På Wikipedia; deras kortformer är de bästa, man slipper i regel allt harvande av typen "hjälten mötte först en uggla som sa honom att gå norrut, och sen mötte han en skata som sa gå söderut, och sen mötte han en örn"... På wikipeden blir det "han visas vägen av tre fåglar". Typ. Tightness is all; på nätet finns förvisso mängder av Madame d'Aulnoy och Andrew Lang och Asbjörnsen och Moe, men hellängdsversioner blir för jobbigt att läsa på skärm.

Sagor, sagor. Intrigerna är ofta banala, men detaljerna kan vara roliga. Som makten i kyssen (Snövit i glaskistan), en blind som får ögonen ersatta av ädelstenar, en annan blind som blir seende av älskandes tårar - och "fången i tornet" (Rapunzel mm), "smart man lurar jätte", "vilse i skogen (Hans och Greta mfl)", "människa förvandlad till djur" osv.

Det där var ganska Grimmskt om man säger. Vad gäller grekiska sagor så handlar de ofta om kärlek och konst tycks det mig, och alltid är det en gud inblandad. Såna som Hauffs sagor handlar ofta om ung man som vill bli rik, både i väst och öst; han diktade pregnant om både Sydtyskland och Orienten denne tysk som dog 1826.

I en viss Grimmsaga var det en flicka som förlorat händerna men fått dem ersatta med silverhänder. Aha tänkte jag, var det därifrån Moorcock fick idén om "Corum with the Silver Hand"? Men så råkade jag läsa Mabinogion (walesiska legender) och där fanns någon Taran Silver Hand, så det var snarare därifrån han fått det. Mabinogion är annars rätt sköna, de har sin fantastik i form av parallellvärldar, mystiska väsen som tar över landet och ett visst träd som är till hälften brinnande - för att nu nämna något.

Sedan är Disneys sagofilmer inte så dåliga: nämnda Snövit, Askungen, Törnrosa, Skönheten och odjuret, Pinocchio... det är schwung i handlingen, även om det kan bli lite mycket jargong och slapstick ibland. Men läst på wikipeden med intrigen sammanfattad är det sköna återseenden.

Charmen med sagor är att de kan vara väldigt korta och stillösa men ändå funka. En talanglös berättare kan ändå huvuddragen i Rödluvan, Hans och Greta och Kejsarens nya kläder; förtrollningen sitter inte i någon viss text utan i symbolerna. Det är symbolism i sin prydno: essensen är utomlitterär, det är inte formuleringarna man minns utan sinnebilderna.

Sagor är ofta illustrerade, men det är egentligen inte nödvändigt. Någon sa att barnet behöver ingen tecknad bild av Rödluvan, barnet ser sig själv i Rödluvans ställe. "Det är du!"

(Ett tidigare inlägg om sagor finner du här.)

Inga kommentarer: