Miniatyrrobotar

Jag drar åstad och reprintar en recension här, en egen bloggreprint. Det är en text om Ernst Jüngers "Gläserne Bienen"; jag gillar denna räka helt enkelt, den är kul att läsa även om man aldrig läser själva romanen sedan.

---

Vi kan inte bryta oss ur våra skrankor, inte ur vårt innersta. Och inte kan vi ändra oss mycket heller. Vi må förändra oss, det är sant, men det sker i så fall inom skrankorna, inom det avgränsade.

Detta säger berättarjaget i Ernst Jüngers "Gläserne Bienen" (1957), och lustigt nog är detta applicerbart just på honom själv, inte minst vad gäller denna roman. Jünger präglades till exempel av sina år i armén, så därför ska alltid huvudpersonen i hans stories ha någon militär bakgrund eller vara militär: i "På marmorklipporna" är han veteran från kriget mot Alta Plana, i "Heliopolis" är han kapten i prokonsulns armé, i "Eumeswil" ägnas viss del av handlingen mot vad man ska göra vid kupplarm, i händelse av statskupp, och det är militaria hela vägen. Manuel Venator tjänar för övrigt själv en kuppgeneral, en viss Kondor.

Och "Gläserne Bienen": berättarjaget har varit kavallerist. Detta är grunden, detta är den föga originella jüngerska upplägget, men intressant är vad som sedan görs av det hela. För monsieur har deltagit i Det Stora Kriget, ridit ut över fälten i sann eufori - men väl där hejdades anfallet av taggtråd och kulsprutor, man fick sitta av. Med tiden blev man stridsvagnstrupp. Tillbakablickarna på den gamla goda tiden är i texten legio, tiden på krigsskolan och de kamrater man fick där; Jünger är verkligen präglad av 1800-talets värld, av fredstiden före världskriget. Då var allting bra, allt var fest, och sedan kom kriget och förstörde allt - och sedan blev det bara sämre och sämre...

Ett tour de force i boken är att kriget inte omnämns som första världskriget, utan bara som ett stort krig. Jünger har dessutom teleskoperat det med andra världskriget, fått det att markera en världskris som ledde från hästekonomi till robotekonomi. Länder nämns inte, bara orter som "Homburg", "Moskva" och lite annat, vilket förankrar det hela i Europa - men det blir ett jüngerskt Europa, en parallellvärld man kan hantera lite hur man vill utan att hamna på en annan planet. Som sf-roman betraktat är boken originell - på grund av detta och den tekniska uppfinningarna (minirobotar som räknar pengar, sorterar ädelstenar, rensar rör, renar luft från pollen, suger nektar osv), samt på grund av den långsamma berättartakten (handlingen utspelas under en dag). Någon magasinsartad jakt på spänning är det inte frågan om.

Nog för att läsningen kan bjuda lite motstånd. Men det gör den alltid hos Jünger. Själv är jag efter 25 års Jüngerläsning så miljöskadad att jag slutat reagera; jag har druckit jüngerprosans svarta mjölk och börjat se den som "normalprosa typ 1A"...

(Spoilervarning:) Huvudpersonen ska söka jobb hos en viss Zapparoni, robotguru och Walt Disney i ett, uppfinnare och underhållningsfabrikör. Med sina robotar gör han trickfilmer som trollbinder massorna, samtidigt som han säljer nyttorobotar samt även krigsrobotar. En mörk aura vidlåder mannen. Monsieur uppsöker dennes fabrik och får träffa honom, och efter vissa tvivel inför vad han förevisas så får han jobb hos mannen. Romanen slutar där, men enligt Frankfurter Allgemeine skulle detta ha varit första delen av en hel krönika om Zapparonis värld. Därav det kanske något abrupta slutet.

Dramaturgiskt är denna bok lite spak, men som helhet är den värd sitt salt. Aforismer som dessa är insprängda i texten:

. "Där hat ingår i sådden kan skörden endast bli ogräs."

. "Den som tittar för noga in i köket förlorar sin aptit."

. "Hjälp kommer ofta från oväntat håll, framför allt från de svaga."

. "Att bestämma åldern på en människa är inte så viktigt; anden har ingen ålder."

Man får längtansfulla återblickar över bondesamhället, och motsvarande svartmålning av den moderna tiden. Detta är bokens tema kan man säga. Stilen är i sig själv lite 1800-tal, med saktmodig föreläsning av allvetande berättare. Dock förkroppas lite miljöer vid mötet med Zapparoni, tack för det. Då går läsningen lite lättare, texten får sedvanlig, romanaktig charm.

Riktigt vad bokens moral är är svårt att säga; monsieur tar ju jobb hos denne tekniske titan till slut, men om maten ska stå på bordet får man inte vara kinkig. Det finns ingen happy end mera sägs det: "Det finns inget lyckligt århundrade, men det finns ögonblick av lycka och det finns frihet i ögonblicket." Så åker monsieur hem till sin Theresa, till ett liv i hemsk teknovärld... Jünger har fått elände på hjärnan; visst styrs våra liv av Leviatan, visst lever vi Imperiet med sin demokratur och teknofixering, men man kan ju alltid finna lyckan i ögonblicket - som sagt. Problemet är bara att Jünger tycks anse att lyckan var "systemimmanent" på 1800-talet och tidigare. Det är hans oskuldsfulla barndomsvärld som spökar.

Jag har lånat mitt ex av denna bok på Uppsala Stadsbibliotek. Detta må vara andra eller tredje gången jag läser den, mina översättningar av vissa ord står skrivna med blyerts i marginalen. De första läsningarna gick lite trögt, men med påbättrad tyska och ökad inblick i Jüngers weltanschauung, gillar jag boken riktigt bra numera.

Eftersom boken måste lämnas åter måste jag sluta här; jag hade nog kunnat fortsätta länge med att citera och reflektera, med att hålla fram stilblommor och fotparader. Så jag avslutar med ett citat, ett som är ren visdom, en jüngerism när den är som bäst. För det följande, tänk till exempel på de kassavalv som konstspekulanter stoppar in sina verk i, där råder ett liv som i graven:

Ett konstverk dör och förbleknar i ett rum, där det blott har pris men inget värde. Det lyser endast där det är omgivet av kärlek. Det måste gå under i en värld där de rika inte har tid och de bildade inga pengar.