onsdag 4 februari 2009

Robert E. Lee (del 2 av 3)


"Rebel Yell! Marching Thru' Georgia! Battle Hymn Of The Republic! Forage Cap! Campaign Hat! Battle Above The Clouds, Missionary Ridge, Gettysburg och Chancellorsville!" -- Det har med andra ord blivit dags att fortsätta artikeln om Robert E. Lee. Here goes, del 2 av 3.

Robert Edward Lee föddes i Virginia 1807. Han valde krigarbanan som sin far, gick ut som kurstvåa från West Point och valde ingenjörskåren som truppslag, dåtidens elit. I mexikanska kriget tjänstgjorde han som stabsofficer och spanare, och senare var han chef för West Point en tid. I slutet av 1850-talet tillfångatog han John Brown, en rebell som ville avskaffa slaveriet och som ockuperat arsenalen Harper’s Ferry för detta syfte. Men allt avstyrdes och Brown avrättades för revoltförsök – och fick en visa diktad om sig, den som blev nordstaternas krigssång nummer ett:
John Brown's body keeps a-mould'ring in the grave,
but his soul comes marching on...
Vid krigsutbrottet 1861 erbjöd president Lincoln Lee chefsskapet över nords armé, men Lee avböjde. Han såg sig i första rummet som Virginiabo, och eftersom Virginia redan gått med sydstaterna måste han slåss på deras sida. Han ville inte slåss mot sina barn sa han. Annars ansåg han secession vara en tvivelaktig princip, rätten för delstaterna att utträda omfattade han inte. Men nu var han ju tack och lov soldat, så han behövde inte grubbla utan kunde dra i krig för syd med gott samvete.

Lees far hade tjänat George Washington som kavallerichef, blivit känd som ”Light Horse Harry Lee”. Dennes fru Mary Custis var inget mindre än dotter till Washingtons adoptivson, George Washington Parke Custis. Lägger man till detta att Lee föddes i Virginias Westmoreland County där även Washinton sett dagens ljus, förstår man att Lee framstod som något av en arvtagare till Washington. Syd spelade så klart på dessa strängar i propagandan: man var rebeller likt frihetskrigarna från 1776, stred mot nordstaternas förtryck...

Efter sjudagarsslaget (se del 1 av denna artikel) var Lee hjälte, och nu inleddes syds mirakelår, deras annus mirabilis. Man döpte om sin armé till ”The Army of Northern Virginia” och delade upp den på två kårer, chefade av Stonewall Jackson och James Longstreet. Den förre var hettan, den senare kylan, och i mitten var Lee som ljummet vatten... Skämt åsido hade man här ett slagkraftigt vapen - men det räckte inte för seger, nordsidan hade fler bataljoner och fler kanoner. Men det var nära ett tag.

---

Nåväl. Efter en lätt seger mot Pope (andra slaget vid Bull Run) beslöt sig Lee för att invadera Maryland, en slavstat inom unionen. Målet var att värva rekryter till konfederationen, kanske värva hela staten till sin sak, men även att plundra förnödenheter. Man led till exempel brist på skor. Något jubeltåg blev nu inte marschen in i Maryland, staten kvarstod inom unionen, och operativt höll det på att gå galet när en skriven order hamnade i fiendens händer.

Unionell ÖB var nu åter McClellan. Han läste ordern, men som vanligt handlade han för söligt. Under tiden retirerade Lee till samhället Sharpsburg, där gruppering intogs i nordsydlig riktning mellan staden och floden Antietam Creek. Så vad skulle Mac göra? Anfall mot förberedda ställningar var svåra under detta krig, svårare än förr, men Mac planerade att anfalla successivt i norr, i mitten och i söder; hela linjen skulle engageras så att reserver inte kunde skickas emellan.

Sådan var planen och den sattes i verket 17 september 1862. Förseningar gjorde dock att Lee kunde möta anfallen ett och ett. Det hela blev mer eller mindre en slakt – för båda sidor. Slaget vid Antietam var krigets blodigaste dag sägs det, uppåt 60 000 ska ha dött. Lee förlorade en fjärdedel av hela sin armé, men efteråt kunde han ostörd retirera till Virginia och tillräkna sig en avvärjningsseger. Men president Lincoln tyckte också att det hela varit en hyfsad framgång, så pass att han kunde kungöra en första ukas om slavfrigörelse. Den slutgiltiga emancipationsakten utgavs i början av 1863.

Men för Mac var kriget över, Lincoln ogillade att han inte förföljt Lee efter slaget. Förvisso var McClellan lite långsam i vändningarna, och han vann aldrig någon entydig seger. Han var ingen stor general, men heller inte den blådåre som Frans G. Bengtsson utmålat honom som i sin Grantessä. Near great blir mitt betyg för ”Little Mac”. Han var omtyckt av manskapet, och han byggde framför allt upp nords armé efter första Bull Run, skapade stabsrutiner och underhåll så att den blev ett fungerande instrument även i mediokra generalers händer. Nu följde ju till exempel en sådan figur som Burnside, som besegrades vid Fredericksburg efter ett fantasilöst frontalanfall. Efterföljaren ”Fighting Joe” Hooker var bättre, men vid Chancellorsville, april 1863, trodde sig Lee kunna utflankera denna genom att sända ut Jacksons kår i en kringgående rörelse.

---

Om inte ”om” hade varit: om Lee antagit Lincolns bud och chefat nords arméer – om England och Frankrike erkänt konfederationen – om inte Jackson stupat vid Chancellorsville...

Jackson var onekligen en född krigare, en intuitiv general som utklassat många politiska generaler i Shenandoahdalen innan han blev Lees kårchef. Om han var krigets bäste general vet jag inte, det överlåter jag åt kannstöparna att avgöra, liksom vad som hänt om han inte skjutits ner av egen trupp under slaget vid Chancellorsville.

Vad vi vet är dock att slaget utkämpades i skogig terräng, där överblick och samband var svårt. Men tack vare samma skogsterräng lyckades också Jackson förflytta sina trupper dolt, och han föll verkligen Hooker i flanken och överraskade honom. Sedan sårades Jackson själv efter en spaningsritt och ådrog sig letala skador, men förvirringen var stor på nordsidan och Hooker var redan stadd i reträtt. Hooker själv träffades av en nedfallande bjälke från en altan som i sin tur träffats av artilleri; generalen blev lätt groggy och kunde endast beordra reträtt.

Lee grämde sig över Jacksons död, men i övrigt talade allt för syd efter Chancellorsville. Man red på en segervåg trodde man; det var nu eller aldrig, man måste våga ett avgörande slag, tåga mot norr och slå unionen en gång för alla.
Nästa avsnitt: Gettysburg, krigsslutet och Lees ålderdom; slutsats. Du finner det här.
Relaterat
Min svenska historia
Norge är vårt grannland
Svensk mathistoria
Svensk säkerhetspolitik
Östeuropa - kärnlandet i Eurasien

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (82) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (50) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (27) att vara Svensson (226) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (11) bing (294) biografi (16) bloggish (59) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (12) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (34) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (2) esoterica (117) etni (13) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (119) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (25) ipol (67) islam (6) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (24) kuro (2) libyen (18) link (32) lite litteratur (96) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (10) mena (42) multiversums mytolog (5) natio (66) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (14) oneline (1) ori ett lag (53) pil (5) poesy (46) politikka (192) pr (52) pred (3) Priest (14) prophecy (21) rymd (2) sanskrit (9) sf man minns (99) small candies (125) Smaragdeburg (6) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (15) tempel (31) Tolkien (4) topp5 (8) typer (15) USA (18) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)