Nietzsche och religionen

I "Antropolis" grälar Jenro Klao och hans flickvän huruvida Nietzsche var religiös ("kryptoreligiös") eller inte. Detta inlägg från 2008 tar upp saker i samma anda.

---

"Människa, du kan icke leva helt utan medlidande" sa Dostojevskij. Nietzsche lyssnade för sin del inte på det örat.

Enligt Rüdiger Safranski hade Nietzsche svårt att bli kvitt detta begrepp medlidande, så centralt för kristendomen; guruns brottning med det kan utläsas i "Ecce homo". I mina ögon var det också symtomatiskt att Nietzsche, både personen och hans filosofi (som är svåra att skilja, ingen annan filosof har ju använt ordet "jag" så ofta som han) bröt ihop när han drabbades av medömkan vid åsynen av en häst som slogs av sin kusk. Det var i Turin, Italien; övermänniskan himself föll gråtande om halsen på djuret för att skydda det - och därefter var det slut med Nietzsche, vansinnig.

Bort med all medömkan löd skrivbordsfilosofin, dyrka dig själv som skapande genius! Och i förbigående kan man dödförklara Gud, då ligger scenen öppen för stordåd... Men avsätter man Gud, samtidigt som man har sinne för tillvarons djup som Nietzsche hade, ja då är man farligt ute. Ty för att inte tillvaron ska bli platt och tråkig, styrd av nödvändighet och ananke, måste man sätta in någon annan på den lediga tronen - förslagsvis sig själv. Efter sitt sammanbrott skrev Nietzsche till sin gamle vän Jacob Burckhardt:

När allt kommer omkring vore jag mycket hellre professor i
Basel än Gud; men jag har inte vågat driva min privatreligion
så långt att jag för att tillfredsställa den skulle åsidosätta
världens skapelse. Som ni ser, man måste göra sina
uppoffringar, hur och var man än lever. (6/1 1889)

Han var ateisten som själv utnämnde sig till Gud: jag lyfter på hatten för denna dansande Dionysos! Det har bara funnits en ateist, och hans namn var Friedrich Nietzsche.

2.

Men för oss vanliga dödliga då, vad finns det kvar av Nietzsches lära om man ser hur galet allt gick? Hybris och galenskap, psykotisk självöverskattning? Ja, vill man hitta negativa drag i Nietsches lära behöver man inte hålla på länge. Men här söker vi det positiva!

Javisst: och då kan man omtolka "vilja till makt", ett begrepp som skälver av etatism och trampande stövlar, till "viljan till makt över sig själv", och vips är vi i asketismen. Nietzsche hade en hemlig beundran för denna hållning, ja han var väl i praktiken själv en asket med sin påtvingade enkla kosthållning (magproblem).

För övrigt kan man instämma i Zarathustras betonande av dansen som livsrytm, talet om kreativitet och glädje som centrala värden i livet. Detta hänger samman med barnet jag talade om nedan: "Oskuld är barnet, och glömska, en ny början, en lek, ett av sig själv rullande hjul, en första rörelse, ett heligt ja-sägande."

Och här om inte annars kan man gå honom till rätta med det gamla "Gud är död". För man kan inte dödförklara en gud, varken Dionysos, Apollon eller Herren Zebaot. Det måste man acceptera om man tar slika ord i sin mun - och "von grosse Dingen zweigt man, oder redet gross", det sa Nietzsche själv...

Och smärre gudar som en Dionysos kan förvisso dö, lämna sin jordiska form - men sedan återuppstår de. Den judeokristna Guden åter existerar "bortom gott och ont" (för att åter citera aktuell guru = himself); Gud existerar bortom det vardagliga goda och onda där han utövar gott i en annan, högre mening. Och var inte en Herakleitos inne på detta i sin gudsbild, samme Herakleitos som Nietzsche dyrkade?

3.

Nietzsche gjorde med eftertryck filosofin till "en glad vetenskap", visade att den inte måste vara hänförd till akademierna. På hans tid var det det hegelska arvet han bekämpade, snusförnuft i idealismens form; Nietzsche å sin sida betonade individ, känsla och det självupplevda, erkände sin roll som subjekt och försmådde filiströs objektivitet. Liksom före honom Kierkegaard och Sokrates tycks han ha ansett att filosofins mening är att filosofera. Svaren kanske man inte når, men basen för det hela är och förblir detta att vara en individ som ställer frågorna, att man erkänner sin begränsing och utifrån detta expanderar ut i det oändliga - till egoism och självförgudning å ena sidan, eller till identitet med sitt sanna jag och möte med Gud å den andra.

Nietzsche stiliserade sig själv, stiliserade sitt sökande till förmån för oss andra, vi som är kvar här på denna jord och läser hans böcker. Han är ofta rolig, ibland raljant, men ingen kan missta sig på stilen: det är Nietzsche från början till slut, "l'homme et la style c'est la même".

Höjden av självstilisering nåddes med Zarathustrafiguren:

Då Zarathustra var trettio år gammal lämnade han sin hembygd
och sin hembygds sjö och gick upp i bergen. Här njöt han sin
ande och sin ensamhet och blev i tio år icke trött därpå. Men
slutligen förvandlade sig hans hjärta - och en morgon stod han
upp med morgonrodnaden, trädde inför solen och talade till
henne sålunda:

- Du stora stjärna! Vad vore din lycka om du icke hade dem för
vilka du lyser!

I tio år kom du hit upp till min håla; du skulle ha blivit mätt på
ditt ljus och denna väg utan mig, min örn och min orm.

Men vi väntade på dig varje morgon, tog ifrån dig av ditt
överflöd och välsignade dig därför.
---
Välsigna den bägare som vill flöda över på det att vattnet må
flöda gyllne ur den och överallt bära återglansen av din glädje!

Se! Denna bägare vill åter bli tom, och Zarathustra vill åter bli
människa!

Sålunda begynte Zarathustras nedgång.

(Bild: katedralen vid Plaza des Armas, Cuzco, Peru)