I slutet av februari förra året satte jag mig ner och skrev denna text om symbolism. Det är en lagom text att reprinta tycker jag, en tankediger sak men inte för lång. Så låtom oss hylla symbolismen med följande exposé, denna symbolism som är så central även för min egen konst vill jag hävda, mina prosapoetiska romaner och noveller.
---
Vi är alla symbolister.
"van Gogh var naturen fanatiskt trogen" sägs det. Han bara ställde sig och glodde på den så kallade verkligheten och målade vad han såg. Ändå nådde hans porträtt av ett par gamla kängor ikonisk status; det är inte svårt att i dem se Sjumilastövlarna, Hermes' skor och andra mytologiska skor. Symbolen visar utöver sig själv, samtidigt som den bevarar sin konkretion. Man kan inte bara måla en bild och säga "detta avbildar vardagsverkligheten, detta är allt som finns"; man är symbolist vare sig man vill eller inte.
Vi är alla symbolister, man kan inte vara icke-symbolist. Även om man försmår bilder, ikoner och hieroglyfer förblir man symbolist, eftersom allt vi säger brukar symboler. Ord är till exempel fraseologiska symboler. Symbolen representerar något annat än sig själv. Om man inte anser att verkligheten kan symboliseras, ja, då blir man ju som "Funes the memorious" i Borges' novell: han ansåg att det borde finnas ett uttryck inte bara för "hund", utan även "hunden-ståendes-i-viss-vinkel-i-fartsun", "hunden-belyst-av-den-uppgående-solen" osv.
Han var med andra ord galen, denne Funes. Vi andra är platoniker utan att veta om det, omedvetena symbolister. Vi använder begrepp för att sammanfatta större mängder, finner karakteristika som förenar en annars heterogen massa, låter en symbol representera en synbarligen kaotisk verklighet. Och även på ett djupare plan är vi alla symbolister - som Ove Säverman, som i "Bil du begagnade" säger att bilar gör sig bäst på film, filmduken är deras rätta hemvist. De blir odödliggjorda på film, lever för evigt där, rostar inte - och bättre kan inte detta med symbolism uttyckas. Inte för att Säverman gör det, han känner inte till ordet "symbolism", men han har förstått essensen av det hela.
Man kan även nämna gamle fine Väinö Linna, realisten par preference, helt oskolad i högre litteraturteori. När han sa att soldatgänget han skildrat i "Okänd soldat" är evigt giltigt, i alla länder och i alla krig, hamnade han likväl i symbolismen. Symbolen är den eviga urbilden, avbilden är dess skugga i vardagen. Symbolismen vill nå detta eviga.
(Karl Blechen, Im Park)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar