fredag 3 april 2009

Afghanistan 1979-89


I Afghanistan krigas det sedan hösten 2001. Det streds där även tidigare, åren 1979-89. Om detta sovjetiska krig handlar detta inlägg. Not: "Ryssland" och "rysk" används ibland som synonymer till "Sovjet" och "sovjetisk".

1. Invasion!

Sovjet hade gett sitt grannland Afghanistan bistånd sedan 50-talet; bland annat hade man hjälpt till att bygga upp dess armé och hade därför rådgivare på plats. Med dessa kunde man enkelt göra afghanarméns fordon obrukbara vid tiden för den sovjetiska invasionen, julen 1979; till exempel tog man bort bilbatterier "som led i vinterrutiner"...

Ryssarna hade även egen trupp inne i landet och en sådan förtrupp intog Kabuls flygplats. Inom kort flögs över 5000 sovjetiska soldater med materiel in. Det var delar av 105:e luftburna divisionen. Senare flögs 103:e och 104:e luftburna divisionerna in. Operationen understöddes av attackflyg, men mycket strid förekom inte.

Juldagen genombröts gränsen Sovjet-Afghanistan av ryska trupper, och med pansardivisioner i täten svepte två kolonner ner längs de två vägar som ledde genom landet. Spetsarna möttes i Kabul, huvudstaden, och allt uppträdande motstånd slogs ner.

Den 27 december besatte specialtrupper (SPETSNAZ) presidentpalatset och mördade president Amin. Marionetten Babrak Karmal installerades istället.



2. Krigsförlopp

Från december 1979 till mars 1980 slogs Röda armén på bred front i landet - men motståndarna, afghanska muslimer, tillämpade gerillataktik. Sovjet började därför föra antigerillakrig. Attackhelikoptrar var ett förhållandevis bra vapen för detta, bättre än attackflyg; helikoptrarna kunde hovra framför gerillans bergsnästen, skjuta robotar in i grottor osv.

Av de 100 000 sovjetiska trupperna i Afghanistan under krigets höjdpunkt användes endast 15% i aktiv strid, dvs för att bekämpa gerillan. Huvudansvaret för operationerna låg på SPETSNAZ och den reguljära afghanska armén, Karmalmilisen; resten, lejonparten av Röda armén, fick utöva "militär närvaro", patrullera och spana.

Hur gick kriget då, hur gick denna antigerillakrigföring? Jo: efter åtta års krig var gerillan visserligen en kraft att räkna med men den utgjorde inget större hot. Den kunde inte ta och hålla strategiskt viktiga punkter.

Sovjetiska förluster under kriget var små; inalles dog cirka 13 000 sovjetiska soldater i Afghanistan (jämför med USA:s Vietnamnförluster som var 58 000). Förlustnivån var faktiskt lägre än i inhemska sovjetiska militärområden under samma tid, exempelvis det vitryska; där brukade rätt många dödsfall inträffa under övningar med skarp ammunition och dylikt.

Moralen var förhållandevis god bland sovjetiska soldater i Afghanistan. "God", så det hävdar jag? Jo det gör jag; avsevärt fler deserterade under andra världskriget än under Afghanistankriget, procentuellt sett.



3. USA:s roll

USA stödde gerillan från första början. President Reagan hade också stöd från kongressen för att förse gerillan med vapen; man använde Pakistan som mellanhand. Sovjetiska vapen var vad som behövdes eftersom Afghanistan sedan 50-talet var del av den sovjetiska militära kulturen. Nu visade det sig att Egypten hade sovjetiska vapen och var villiga att sälja; ak:ar, minor, grk:ar och lv-vapen skeppades därför från Egypten till Pakistan på amerikanska plan, hyrda av CIA. Egypten fick köpa modern amerikansk utrustning istället.

Från 1985 överfördes även amerikansk utrustning till gerillan, främst den avancerade lv-roboten Stinger. USA sände även afghanerna amerikanska mulåsnor att använda på landets bergsstigar. På vapensidan lät USA även tillverka egna Kalashnikovs när lagren inte räckte till. Kinesiska vapen slussades till Afghanistan i stora mängder.

Vapnen överfördes till Afghanistan via Pakistan. Men Pakistan ville för den skull inte att gerillan skulle bli för mäktig. Ibland såg de till att de kraftigaste vapnen, som lv-robotar och tunga grk, ej överfördes till gerillan.

Vissa amerikaner såg för sin del Afghanistan som en parallell till deras eget Vietnamkrig. En kongressledamot sa detta om vapenhjälpen till gerillan:

Jag såg detta som ett försök att besegra sovjeterna på slagfältet. Vi förlorade 58 000 man i Vietnam. Ryssarna har kanske haft 25 000 döda i Afghanistan. Jag förmodar att de är skyldiga oss 33 000 döda.



4. Slutet

Sovjet bestämde sig till slut att retirera från Afghanistan, kriget hade blivit för kostsamt. Ansvaret överfördes till den reguljära afghanska armén. Den lyckades hålla stånd mot gerillan ett par år - men så kom talibanerna och gjorde ner allt motstånd. Det var på 90-talet, och efter 9/11 2001 kom så amerikanerna och invaderade.

Men detta är en annan historia, för vad gäller detta första Afghanistankrig så lämnade de sista sovjetiska förbanden landet i början av 1989. Bra bild: den 15 februari stannade en jeep mitt på bron över Amu Darja, gränsflod mellan Afghanistan och Sovjetunionen; en man klev ur och gick till fots den sista biten. Det var general Boris Gromov, sovjetisk ÖB på platsen, som teatraliskt lämnade landet med högburet huvud - med rätt eller orätt.

Gromov var alltså den siste sovjetiska soldaten att lämna Afghanistan; bakom sig hade han ett ödelagt land med miljoner döda och på flykt. Rent militärt hade Sovjet inte vunnit mycket på det hela, men man hade inte förlorat så mycket heller.



5. Diverse

. Gerillan omfattade under kriget cirka 100 000 man. Baslägren tycks ha legat i Pakistan, med framskjutna baser inne i Afghanistan. En viss Usama bin Laden skar sina första lagrar som gerillaledare i detta krig. Gerillan kallades "mujahedin", vilket ska betyda "det heliga krigets (jihad) soldater".

. Den mest kända sovjetiska attackhelikoptern som användes i kriget var Mi-24 "Hind". Den var tvåsitsig och var beväpnad med automatkanoner, raketer, pv-robotar eller bomber. Toppfarten var 300 km/h.

. Den amerikanska lv-roboten Stinger var bärbar och kunde avlossas från axeln. Den hade infraröd målsökning och kunde träffa mål upp till 4 km höjd. Sedan gerillan försetts med Stinger, tvingades de sovjetiska hkp:arna flyga på avsevärt lägre höjd än tidigare.

(Källor: förutom en del TV-dokumentärer är mina textkällor George Arney, "Afghanistan", 1990, och Artyom Borovik, "The Hidden War", 1994.)

Relaterat
Mellanösterns geografi
Döden på larvfötter
John Everett Millais, "The Sound Of Many Waters"

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (4) abbX (1) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (10) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (235) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (287) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (31) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (61) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (170) pr (45) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (98) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)