torsdag 2 april 2009

Dyra droppar (novell)


Han heter Camouflage. Och han är avskuren från sin armé, befinner sig i limbo, i Ingenmansland, i Never-Neverland. - Novellen ingår i en roman. Den finner du här, fritt nerladdningsbar.


Han lever isolerad i en vinterstad, hankar sig fram, letar mat och vatten - och det går väl sisådär, han lever i alla fall. I själva verket kanske han trivs som fisken, kanske han älskar denna luffartillvaro? Ja kanske - men senare blir det vår och den egna armén nalkar sig, och då blir det till storms, till strids, ut i fält ånyo.

Denna nya story, denna kommande roman, har arbetsnamnet "Camouflage", och den börjar så här:
Ett badrum, han går in i ett badrum.

Han går in i ett badrum och där finns en spegel – men han kan inte se sig själv i spegeln, det finns inget ljus och elen är avstängd. Men det gör inget, han kan gissa sig till anblicken: sårigt och fnasigt ansikte med spruckna läppar, orakad och långhårig, och på huvudet en sliten pälsmössa med öronlappar.

Han är i ett badrum och gör det han ska: han kopplar loss sin vattenflaska från bältet, öppnar korken och håller mynningen under kranen, som han vrider på. Ur denna kommer några droppar, dyra droppar som finns kvar i ledningarna sedan vattnet stängts av.

Det är få droppar men flaskan börjar bli full; han har gjort samma ärende i hela huset bland dess övriga lägenheter. Han stänger kranen och skruvar åt korken på sin flaska, en aluminiumsak med tunn ylleklädsel; han häktar fast den i bältet och lämnar badrummet, går ut i lägenheten. På tröskeln till ett större rum blir han stående; man ser en gardin som fladdrar, fönstret är öppet och snö yr in, den samlas i hörnen och längs trösklarna. Elementen har fritt tillträde i detta vindarnas tempel, larerna har flytt.

Ack en sån bild, ack ett sånt liv; en sån hjärteknipande bild av misär! Men mannen vi ser, mannen som råkar vara huvudperson i denna berättelse, har mer eller mindre valt det själv. Det är inte synd om honom, även om det kan verka så.

Han ögnar rummet – soffa, bord, bokhylla – men finner inget att plundra, noterar frosten på väggarna och vänder på klacken. Han går till köket och ska till att pröva kranen då han ser råttlort på diskbänken; bäst att inte riskera något tänker han, blir man sjuk nu är man såld...

Han knyter mössans öronlappar under hakan, rättar till bältet med vattenflaska och pistolhölster, går ut ur lägenheten, tar trapppan ner och passerar öppna lägenhetsdörrar. Det är spår av hans egen framfart; han har varit in där, med sin pistol har han skjutit sönder lås och gått in för att skaffa vatten.

Han går ut på gatan och går hem längs öde gator, ser upp mot månen och får lust att yla som en hemlös varg, eller yla av hemlig glädje: ensam i öde stad, frihet i ruinerna...

Snön yr på asfalten, skapar slingrande mönster: "ett slingrande spår på skaren, min irrande vandring var”... Förbi tysta hus och över frusna trottoarer skrider han, glider vant förbi döda affärer och tomma kontor och visar sitt sedvanliga stenansikte.

Han korsar ett torg, en smärre stäpp, en isvidd: vinden friskar i och biter hans skinn men han biter ihop och strävar på. Ja, ni ser, han har krafter ännu, han lever; det är inte synd om honom!
Som ni ser är det samma laddade stämning som i "Eld och rörelse". Det är rufft och tufft och konkret - men kanske har en något annan berättarton smugit sig in, en lite lättsammare, mer raljant på sina ställen (q v "det är inte synd om honom" osv). Så är det nog för man kan inte två gånger gå ner i samma flod; ofta har jag velat återuppliva "Eld och rörelses" fornstora stil men det är inte så lätt ska ni veta, den skrevs nämligen under "en sådan där inspiration man bara får en gång i livet" (som Freud sa om "Drömtydning").

Här är det andra drömmar som tyds, krigiska drömmar, gestaltiska sinnebilder från en värld av stål: "himlen som järn över era huvuden, och marken som koppar under era fötter". Trotylsvart himmel, stålgrått hav...

Ja, sådant där kan man ju frossa i. Men som sagt, inte två gånger kan man nedstiga i samma flod - och huvudpersonen i denna story måste ta sig vidare till ett land som är lite annorlunda, grönare, utan att det blir smetigt och sentimentalt.

Samma öde som sergeant F. kan han inte lida, det vore poänglöst. Men vad ska han få för öde då? Vart går Camouflage?


Relaterat
Camouflage, fri pdf
Det sista flankanfallet
En pansargrenadjärinfanterifänrik vid namn Camouflage
Eld och rörelse (noveller 2007)
Utbrytningen

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (82) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (50) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (27) att vara Svensson (226) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (11) bing (294) biografi (16) bloggish (59) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (12) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (34) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (2) esoterica (117) etni (13) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (119) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (25) ipol (67) islam (6) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (24) kuro (2) libyen (18) link (32) lite litteratur (96) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (10) mena (42) multiversums mytolog (5) natio (66) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (14) oneline (1) ori ett lag (53) pil (5) poesy (46) politikka (192) pr (52) pred (3) Priest (14) prophecy (21) rymd (2) sanskrit (9) sf man minns (99) small candies (125) Smaragdeburg (6) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (15) tempel (31) Tolkien (4) topp5 (8) typer (15) USA (18) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)