måndag 11 maj 2009

Ernst Jünger: "Afrikanische Spiele" (1936)


Telegrammet sa: ”Franska regeringen har frigett dig. Gå och fotografera dig.”

Den alltid praktiske fadern hade sinne för det bildmässiga också, det ikonografiska, det slående, för sinnebilden om man så vill. Så sonen lydde och gick till fotografen, lät sig avfotograferas i legionens uniform med képi på huvudet och värjan nonchalant hängd över en stol. Det som fängslar är förstås blicken, de drömmande ögonen som tycks se ut över en disig savann i gryningen. En bild som säger mer än tusen ord: det är en äventyrare vi ser, en drömmare. Det spelar ingen roll att just detta äventyr misslyckats; drömmen om äventyret lever i den unge mannens blick.

Det handlar om Ernst Jüngers mellanspel i Främlingslegionen. Med viss distans gjorde han en roman av det 1936, med titeln som en pendang till de olympiska spel – Olympische Spiele – som gick av stapeln i Tyskland samma år. Nåväl, som 18-åring (romanfiguren är blott 16) flyr Jünger gymnasieskolan inför höstterminen 1913, tar sig till Frankrike och Verdun och lyckas bli inskriven i legionen. Han vill bort från boklivet, bort från hemmets trygga vrå, ut i stora världen; ett uråldrigt tema, varje varmblodig hanne torde ha känt något liknande.

Han har alltså blivit antagen till La légion och förs vad det lider söderut, för vidare befordran till kolonierna; styrkan i fråga är ju en utlandslegion (fr. l’étranger, utlandet; det har för sin del inget med ”främling” att göra). En militärläkare i Marseille försöker dock övertala honom att dra sig ur; legionslivet är bara tristess säger han, koloniernas städer är bara kopior av Europa, återvänd till dina böcker! Men det biter inte på Jünger, han låter sig skeppas vidare till Oran i Algeriet – och finner tristess. Det här liknar inte alls romanerna, är inte alls som i pojkböckerna om äventyrare som banar sig väg in i den mörka kontinenten och blir rika på guld och slavar. Det är exercis och vapentjänst och umgänge med kriminella råskinn; inte alla legionärer var slödder, men vissa. Inte rätt miljö för en drömmande, fragil gymnasist med pedantiska drag.

Nåväl, på den tiden, när legionen var större än idag, så var man inte alltid så noga med rekryternas bakgrund. Idag har man striktare antagningsregler, kriminella göre sig icke besvär. Det är en elit. (I och för sig var det alltid det; man måste ha soldater i ett förband, folk som vill strida. Den brottslige rekryten flyr vid första salva medan knekttypen biter ihop och härdar ut.)

Jünger befinner sig yrvaket i detta råa sällskap men visst har han ruter i sig också, han lyckas till exempel fly med en kamrat – men fångas in. Det är livets hårda skola, det är insikten att man inte bara kan hoppa av när det blir tråkigt. Men läkaren i Marseille har under tiden underrättat utrikesministeriet i Berlin och på så vis fått kontakt med föräldrarna. Fadern har tagit sig an fallet, han har lagt ner hela sin
systematiska själ i problemet och skriver nu till sonen, utan klander, att han bör:

. lära sig franska
. lära sig att skjuta och exercera
. anmäla sig till en korpralsskola

Det där kanske lät bra men Jünger förkastade det på goda grunder, för korpralsskolan är en återvändsgränd, det är bara för dumskallar. Legionen må ha haft underofficersskolor också men det torde inte heller ha lockat, och officersskolor hade de inte eftersom legionen leds av kadrer från den reguljära armén.

Istället flyr han en andra gång. Och fångas åter in och hamnar i arresten. Men då har fadern lyckats utverka hans frigivning, se telegrammet i början. Återigen är fadern tyst förlåtande, han klandrar inte sin son; istället utlovas en resa till Kilimanjaro om sonen tar sin studentexamen. Och tillbaks i Marseille får han ett meddelande från den gode läkaren, sägandes: ”Man upplever allt inklusive dess motsats”. En bra sammanfattning av äventyret tycks det mig, från ruset i att lyckas fly och känna världen för ens fötter, till hopplösheten i legionens arrest. Men visdomen har Jünger även kunnat konstatera senare i sitt liv tycks det mig, denna ”både-och”, denna livets zebrarandighet som Örjan Gerhardsson uttryckte det: tyska segrar versus nederlag, att vara krigshjälte versus att se sin son stupad i en straffbataljon, hatad av kritiker versus hyllad av Mitterand, nihilistiska böjelser versus hyllare av livet och så vidare.

Det afrikanska äventyret misslyckades. Att boken skrevs 1936 har vissa sett som en flykt även det, en flykt från en politiskt påträngande vardag, flykt från nazismen – men lika lite som gymnasisten kunde undkomma vardagstristessen kunde den 41-årige författaren undgå sin samtid. Han var ännu positiv till naziregimen med dess förkastande av Versailles och inkorporerande av Österrike, det sistnämnda något som inte ens Bismarck lyckades med, men därefter började Jünger få upp ögonen för de nihilistiska dragen, för antisemitismen och mord- och brandpolitiken. Han måste omvärdera mycket på dessa grunder, måste vända sig till livets krafter istället för att hylla döden och yla med vargarna, måste inse värdet i konst och kultur versus stöveltramp och chauvinism, inse de diskreta krafter som utövas i hem och härd versus det som görs av politik och ekonomi.

Afrikaepisoden förblev en episod, men helt bortkastat var det inte, det var en glorifierad "folie de jeunesse". Bilden av den drömmande äventyraren i sin legionsuniform etsar sig fast; "äventyret lever” tycks den säga mig, för tid och evighet. Idén om äventyret dör aldrig, drömmen i sig förblir vare sig den realiseras eller inte. ”Vi går inte under på våra drömmar, utan på att vi inte drömt starkt nog” heter det till exempel i ”Eumeswil” från 1977.

Bilden av äventyret lever i bilden av den 18-årige Jünger i soldatrock och képi. Ja sådan tur att det togs en bild; här var det kanske bara en fjäder i hatten för Jüngers personliga mytologi, men även rent historiskt ser man ju hur bilden, fotografiet säkrat en viss händelse för eftervärlden. Samtidigt med bröderna Wright fanns det till exempel andra som lyckades flyga, men det faktum att bröderna hade en fotograf på plats den där 17 december 1903 höjde deras händelse till sinnebild för det första skuttet, den första kontrollerade flygningen.

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (17) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (60) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (141) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)