fredag 29 maj 2009

Idag är det fredag


Jag läser C. G. Jungs memoarer nu. Fin kille, bildad och mytologisk. Schweizare.

Tulpanerna blommar ut, dags för chrysantemer och orkidéer.

Var Jesu korsfästelse ett enastående event i världshistorien, något som förändrade oss och vår värld? Vissa hävdar det, inte bara Paulus, så jag går dessa dagar och drömmer över korset, blodet och förlåten som rämnade, dopet och den vita duvan, Guds röst ("detta är min älskade son, i vilken jag funnit behag") och annat dylikt. En diktare sa: jag ser korset i varje träd, Jesu ansikte i varje blomma...

Kanske dags att erkänna Jesus som DET STÖRSTA SOM HÄNT, som vår världs herre...?

Jag tycker det är värmande tankar, ja kanske gör jag det. En smula komplicerat må det vara allt detta med kors och blod och lidande, men det är vår tids myt helt enkelt, vår tids credo. Man kan inte som en antik goddagspilt bara gilla denna värld med mat och dryck sång och dans och sedan tro sig gå fri, ånej, man måste fejsa de etiska, ontologiska, tunga frågorna. Fråga sig vad detta med korset betydde. Golgatamysteriet.

Och man kan då inte bara se Jesus som ännu en guru, ännu en upphöjd lärare. Enligt mystikerna fanns det en Ljusets Herre, en anförare av Elohim, en anförare av de ljusa änglarna (i motsats till de mörka, asuras, Lucifer och gänget) som lät inkarnera sig i Jesus av Nasaret kropp (det skedde vid dopet i Jordan), och där brukar också evangelierna ta sin början. Det var där det började helt enkelt, själva Jesu födelse är inte så central man ofta tror (även om det såklart var en God Sak det med).

Jesu undervisning, Jesu triumf och nederlag... Mycket att tala om här. Men: Jesu livshistoria, hela myten, hela SAGAN om man så vill - ja man måste se helheten, se gestalten, se Jesu gestalt både som lärare och triumfator, OCH som fånge och korsfäst - och som återuppstånden, och som den väldiga gestalt som möter oss i Johannes' uppenbarelse. Där har vi anföraren av Elohim, den himmelske Kristus om man så vill.

---

Mycket att tala om här... men intressant. Och livsavgörande? Hjärtevärmande? "Var är den vän som överallt jag söker?"

Jag tycker mig redan ha nått en viss ordlös, odogmatisk frid, ett visst lugn i vardagen. Så att nu (så att säga) länka Jesus till det hela, "ta emot Jesus i sitt hjärta", well det kanske ger ännu en facett åt mitt liv. Men först inre frid, sedan ta emot Jesus, då kan det bli något.

Blod och kors, vin och bröd, ett ceremoniellt fullbordande av credot; med andra ord, kanske dags för nattvard? För att riktigt bli del av mysteriet? Jo kanske - om jag bara tålde vin, får väl be om druvjuice som en baptist...

Men jag stödjer idag mer och mer idén om nattvard. det är en fin ceremoni. Blod och vin, bröd och lekamen: en stark symbol. I och för sig delade redan Abraham bröd och vin med prästen Melkisidek, det var en gammal rit som Jesus förnyade - men gott så, det kan inte göras ogjort. Vi tolkar idag "bröd och vin" som "Jesu blod och lekamen" - och som pregnant symbol tilltalar den mig, så symbolist jag är. Religion som konst.

Religion som konst, som helhetsfenomen, som känsla. Man kan inte avdela vissa aspekter av det hela och säga DET tror jag, DET inte. Man får ta allt: Gud och Jesus, nattvard och Paulus, Swedenborg och kyrkor, mystiker och högmässa. Man ska väl inte lealöst säga "allt är bra, jag tror vad kyrkan tror" - men i mitt credo idag står jag närmare kristendomens huvudfåra än förr, den fåra som heter JESUS. Med allt vad det innebär av kors och blod, offerdöd och renande av mänsklighetens karma och allt.

Det heter ju bland kritiker (MacLaine, "El Camino") att en människa inte kan ta på sig en annan människas synder, rena hennes karma. Men Jesus var ingen människa, inte bara; han var "sann Gud, sann människa" som det heter. Han var en Ljusets Herre, en anförare av Elohim som inkarnerade sig i denne Jesus, och när han sedan dog på korset, well, då påtog han sig människornas synd - på något vis. Jag kan inte förklara det, men jag har i alla fall en känsla av att korsfästelsen innebar mer än blott det att en människa dog, gav upp andan av sina sår.

Edit, 30 november 2016: Jesus dog för våra synder, människans kollektiva karmaskuld. Så att -- varje enskild människa måste fortfarande, med vilja och tanke, ta itu med sin egen karma. Men systemet as such, med individer som kan utveckla sig, "rena sig" på detta vis, möjliggjordes av Jesu död. Detta enligt Rudolf Steiner, vars tankar jag utvecklar i "Borderline -- A Traditionalist Outlook for Modern Man" (2015). Om denna bok mer här.

(Bild: Chance Vought Corsair)

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (59) aktufall (21) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (61) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (142) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)