onsdag 20 maj 2009

Japan och science fiction


Man kan klä ut sig till japanska, bjuda in kändisar till intervjuer och säga att detta kommer att sändas i japansk TV. Sedan kan man ställa frågor typ "har du övervägt könsbyte?", och "om du donerade ett organ, vilket skulle det vara?"

Detta är precis vad som gjordes i ett program i svensk TV, hösten 2003: "Oumi" i Kanal 5, där skådespelerskan Mi Ridell i svart peruk och kisande glasögon föreställer japansk TV-donna, intervjuandes intet ont anande kändisar. Visst kan man ställa sig frågande till detta att göra sig lustig över japaner, men en poäng fanns i det hela: det ligger något omisskännligt japanskt i att ställa frågor som de ovannämnda.

Bisarra frågor, oblyga frågor; jag tänker här på Takayuki Tatsumi som på en sf-kongress en gång träffade William Gibson, nyligen känd för sin "Neuromancer" med sina japanska interiörer. Tatsumi drog åstad och frågade Gibson vilken dennes blodgrupp var; Gibson blev dock förnärmad över frågan, han förstod den inte. Tatsumi fick då förklara för honom att intresse för ens blodgrupp var en stor grej i Japan vid denna tid, 1986, och han utgick från att Gibson med sin kännedom om Japan hade koll på detta.

Saken var emellertid den att Gibson inte var någon Japanexpert, han hade inte ens varit i Japan då han skrev Neuromancer. Men eftersom hans fru var lärare på ett universitet med många japanska utbytesstudenter, brukade Gibson visa dem till rätta och umgås med dem. Dessutom kom många japanska turister till staden, Vancouver; det fanns speciella barer för japaner dit Gibson gick för att insupa atmosfären, så därför kunde han ge scenerna i Chiba City sin autentiska prägel.

- - -

Chiba City finns i verkligheten och ligger mellan Yokohama och Tokyo, ett suburbant ingenmansland där romanen tar sin början. Gibson visste inte hur det såg ut eller exakt var det låg, han bara chansade på att det låg vid en halvö vid en bukt, och när romanen senare kom ut tog han och kollade med en karta om denna geografi stämde, vilket den gjorde: life imitates art, och en yrkesman kan fuska utan att det märks. Neuromancer handlar vidare om datorer men Gibson kände inte heller till dessa så väl; romanen skrevs bland annat på skrivmaskin, inte ordbehandlare.

Om Gibson och Japan läser jag i Larry McCaffreys "Storming the Reality Studio", 1991. Och Gibsons Japankunskaper åsido är referenserna till japansk kultur och droppandet av japanska varumärken legio i hans romaner. Någon djupare innebörd har det inte men det ger onekligen anrättningen atmosfär, symboliska markörer för en ny tid: sushibarer, Atarispel, samurajfilmer, sovbåshotell och så vidare, detta hör idag till vår kulturella undervegetation vare sig man gillar det eller inte, det hör till tidsandan.

Japan och det japanska har del i vår Zeitgeist. Jag menar, en gång (på 90-talet) ville som exempel en John Nesbitt hävda att Japan blivit ute, Kina vore nu den store trendsettern i öst - och nog har Kina skapat sig en nisch i det globala medvetandet på sistone, men Japan förblir ohotat i sin skulle jag vilja hävda. Japan är helt etablerat i världssamfundet kultur, yttrat i matlagning, manga, industridesign och arkitektur. Inte är deras bilar, mc:ar, vitvaror och elektronik direkt originella, men sin givna plats i samtidens medvetande har de allt.

Åter till sf. Vi började med Gibson och han är nordamerikan, men vad är då japansk sf för mig? Jo, det kan jag svara på: det är videosarna till Daft Punks CD "Discovery" från 2000, tecknade av Leiji Matsumoto och regissserade av Kazuhisa Takenouchi; samlade på DVD har det hela blivit en långfilm som kallas "Interstella 5555: the 5tory of a 5ecret 5tar 5ystem": rafflande och lite gulligt på samma gång, Japan-kitsch. Här berättas historien om hur det utomjordiska rockbandet Crescendolls kidnappas under en spelning av ondskefulla människor; notera twisten, det brukar ju annars alltid vara utomjordningar som kidnappar människor. Långfilmen åsido tyckte jag videorna var roliga att se på MTV när det begav sig, där Daft Punks retro-disco-touch tillsammans med den kitschiga animé-stilen i exempelvis "One more time" blev ett sällsynt högvärdigt amalgam.

- - -

Mer kunde sägas om japansk sf: Komatsus "Japan sjunker", Godzilla, Mattels Shogunrobotar, Transformers och Pokémon. Men jag tror jag slutar där jag började, med spegling av Japan i amerikansk sf. I Philip K. Dicks "Mannen i det höga slottet" finns till exempel en intressant aspekt på vad Japan representerar för oss i väst. I romanen har axelmakterna vunnit andra världskriget och delat USA mellan sig; japanerna har tagit västra och nazisterna östra USA, och en viss Frank Frink är antikhandlare i Los Angeles som gör affärer med japanerna. Vid något tillfälle talar han om för en japan i ockupationsmyndigheten att han fått kontakt med en konsthantverkare som tillverkar exklusiva smycken, och han ber om råd hur han ska utveckla det hela: ska han låta saluföra smyckena i liten hantverksmässig skala eller satsa på massproduktion? Japanen ifråga råder honom till det senare och amerikanen nappar direkt, the big buck är ju ändå alltings måttstock.

Sedan säger japanen: ha-ha, jag lurade dig! Massproduktion är fel väg att gå, den är själlös. Konsthantverk däremot är något essentiellt, den speglar människan i samverkan med elementen.

Ridå, amerikanen tar sig för pannan: ja, visst är det så. Ack detta Japan, en överlägsen kultur med arkaiska rötter, medan vi amerikaner bara har plastkultur och ekonomism... Amerikanen erkänner sitt nederlag, men kräver samtidigt à la japonaise en ursäkt för att ha blivit chikanerad (snygg detalj, visar på kunskap om japansk mentalitet). Japanen bugar och ber om ursäkt – men sedan startar Frink sin hantverksmässiga produktion av smyckena; slutet gott, allting gott.

Dicks roman skildrar alltså en efterkrigsvärld dominerad av japaner och nazityskar; de förra är goda, de senare onda. Jag kommer här att tänka på Alistair Macleans "Sista båt från Singapore" där budskapet är det omvända; japanerna är ena skurkar medan en tysk ubåtskapten som träffas på ute till havs är ädelheten själv. Paralitterär förenkling hos både Dick och Maclean således, till för- respektive nackdel för vårt älskade Japan.
Denna essä ingår i en samling texter om Japan. Klicka och ladda ner hela bokens pdf gratis här.

Relaterat
Gibson: Neuromancer (1984)
Heinlein och Jünger
Mårtensson i Nova SF
Smith: The Skylark of Space (1915)
Philip K. Dick

11 kommentarer:

Anonym sa...

Såg en dokumentär om datorer(!) ååååååratal sen där jag första gången stiftade bekantskap med Gibson (läste kort därefter neuromancer).
Han berättade då att han föreställt sig datorer som organiska prylar, att om man öppnade höljet skulle där finnas blinkande dioder och ett virrvarr av sladdar och mekanik. När så någon väl öppnade en dator för honom, så såg han att den var ganska lik andra apparater han sett i genomskärning. "Det tog väck magin, efter det kunde jag inte skriva om datorer på samma sätt som tidigare"

-s.

F. G. sa...

Jag har läst i det närmaste det mesta av Gibson - samlar på hans förstaupplagor - och är sedan länge, tom innan Neuromancer, då jag läste senare böcker tidigare, väldigt frälst i hans person och ämnen.

Och när du skriver ett så här intressant inlägg där du till och med kommer in på Philip K. Dick och dennes enormt värdefulla och därmed synnerligen (märk alla dessa adjektiv) intressanta roman "Mannen i det höga slottet", tja, då är du rätt ute.

Dick var ju en knarkare utan dess like, och att både han och Junger (vet inte hur jag fixar tyskt y på mitt tangentbord här och nu) testade LSD - vilket även Gibson lär ha gjort - gör ju inte saken sämre. Dick gick på amfetamin m. m.m. (med mycket mera) och var lite väl spacad, men samtidigt ett psykedeliskt geni utan dess like.

Och jag vill påstå att till skillnad från de som påstår att Hemingway var ett geni TROTS att han drack så var Hemingway ett Geni just därför ATT han drack.

Samma sak gäller Philip K. Dick. Jag vågar här och nu påstå att denne man var ett geni - likt Hemingway, Hunter S. Thompson (nåja - mest bara namedropping) - därför att han nyttjade narkotika.

Du kan ta detta som du vill. Men jag har viss personlig erfarenhet av ämnet.

Mvh, yrs, F. G.

Svensson sa...

@stewe: jag upptäckte din blogg genom att googla just "Neuromancer" minns jag...

@FG: jag har just lånat Jüngers "Psykonauterna - om droger och rus". Annars säger jag som Baudelaire: "Vi måste berusa oss, med konst och kultur, vin och dans"... Substantiella droger har jag lagt av med nu, men de musiska drogerna flödar...

Mårten sa...

Philip K Dick petade i sig en massa lustiga kemikalier, men just mannen i det höga slottet bjuder han på en oanad klarsynthet idenna pseudo-sf roman.

en bok som borde ingå i allmän litterär kunskap att läsa i skolan

Anonym sa...

Dicks roman heter "Mannen i det höga slottet" på svenska, men jag undrar om det inte borde heta "Mannen i högborgen" istället. Ett HIGH CASTLE är väl inte något "högt slott", utan mer ett kärntorn, en donjon.

Jag kollade i en nätordbok men där fanns intet. Nåväl.

Sedan Dick och skolan: han borde typ nämnas i översikter, sedan hoppas man kanske att barnen slipper det rena tvånget att läsa honom. Då dödas intresset ganska lätt...

/svensson

F. G. Granlund sa...

Intressant i sammanhanget är att Dick skrev den här boken (Mannen i det höga slottet) genom just det han använder och skriver om genom boken: detta med ... (ursäkta om jag nu misstolkar det, för det var ett tag sedan jag läste boken) ... att han skrev handlingen utifrån att slå tärningar (eller vad det nu är/var) och skrev handlingen utifrån detta.

Detta bör vara enkelt att slå upp, men det är sent och jag orkar för närvarande inte. Men det är inte omöjligt att jag återkommer om detta. Annars finns det väl på wikipedia, hur han skrev denna hugo- och nebulabelönade roman (vilken jag håller såsom extremt bra i jämförelse med hans resterande (enorma) produktion).

Han nyttjade hur som helst det han nyttjar i roman för att skriva romanen. Och...
Snacka om postmodernism!

F. G.

Anonym sa...

Han använder spådomsboken "I Ching". Och visst är det smart med roman i romanen - och alternativ framtid i framtiden. Dock håller jag "Flow my tears the policeman said" som hans bästa, följd av "Time out of joint" och "The game-players of Titan".

/svensson

F. G. Granlund sa...

Ah, gillar du inte The Three Stigmata of Palmer Eldritch? Av de romaner jag läst av Dick håller jag nog den och The Man in the High Castle högst. Men det är klart. Jag har ännu inte läst de du nämner. Eller så tror jag åtminstone inte, då jag läst mycket svenska översättningar, varför jag kanske läst dem, men inte känner igen originaltitlarna. Hade jag varit hemma för närvarande hade jag kunnat kontrollera det, men är hos min kvinna.

Anonym sa...

"Palmer Eldritch" har jag läst, bra sak. Dock är det lite för mycket barlast i form av eländig framtid, det är synd om huvudpersonen, det är synd om Marskolonisatörer... A NEAR GREAT BOOK.

/svensson

Anonym sa...

Jag gillar serien Lone Wolf and Cub, både som comic/graphic novel och filmer. Har du några tips på andra liknande japanska upplevelser ?

Svensson sa...

Jag kommer spontant att tänka på Kurosawas film "Yojimbo -- livvakten" från 1964. Stram sak om en ronin.

Sedan har vi ju romaner som Eiji Yoshikawas "Musashi samurajen" (finns på svenska) och "Taiko", om shogun Hideyoshi.

Sist har vi förstås James Clavells roman "Shogun", trots dess i jämförelse bristande exklusivitet. Dvs Yoshikawas språk var ibland överraskande djärvt medan Clavell skriver normalare följetongsprosa.

Etiketter

A-Z (5) abb (4) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (234) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (286) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (31) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (60) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (52) poesy (47) politikka (170) pr (44) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (97) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (7) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)