måndag 15 juni 2009

Jünger och Mishima


Var Yukio Mishima österlandets Ernst Jünger?

Visst finns likheterna där: man tillhörde båda axelmakterna, man hyllade Krigaren och andra traditionella ideal, och man förekom båda i Nobelprissammanhang. Sedan de uppenbara skillnaderna: Mishima var åtskilligt yngre än tysken, född 1925, och hans allmänna författeriverksamhet var ganska bred, han skrev verk med bredare appeal än Jünger (se till exempel kvinnoporträtten i ”Efter banketten” och ”Markisinnan de Sade”), och han var mer nihilistisk och ateistisk än denne. Båda förespråkade visserligen självmord – men medan Jünger slutligen landade i åsikten att detta skulle innebära att man kom inför skaparen med blod på händerna, att man tog ut något i förskott, så tycks mycket i Mishimas condition peka fram mot seppukun den där ödesdigra dagen i november 1970. Hans fru sa till exempel att man inte skulle ömka hans öde, självmordet så som det skedde var för en gångs skull något Mishima verkligen ville göra.

Men i stora drag, jovisst: nog är de båda ett radarpar i andanom, dioskurer med ett vagt men omisskännligt samband. När Mishima i början av ”Sea Of Fertility” hyllar ett foto över trupper vid en shintoaltare, på väg ut i rysk-japanska kriget, så är det som Jünger i famnen på wilhelminska armén, hans alma mater – den Jünger som försökte dra filosofiska växlar på världskrigserfarenheten, tolka den metafysiskt, som i ”Der Kampf Als Inneres Erlebnis”. Ack ja, denna soldatromantik, denna arkaiska längtan att gå ut och strida och dö, med tidsstilen angiven av ylleuniform, bajonettgevär, långtskjutande artilleri och dö för kejsaren, det må sedan vara ”tenno heika banzai” eller ”für den Kaiser”.

Mishima blev aldrig militär men han önskade nog att han varit det. Det närmsta han kom var att han jobbade på en flygplansfabrik i slutet av andra världskriget; han var student inkallad i arbetstjänst. Att få dö som soldat på en söderhavsö, till försvar för fosterlandet, var en dröm han närde. Dock tog han igen drömmen mot slutet av sitt liv med sitt ”Shield Society”, hans ”SS” som han kallade det – men hur mycket av detta som var teatermannen Mishima och fascisten Mishima är svårt att avgöra. Ett träningsläger för detta SS som Stokes skildrar visar Mishima från den lättsammare sidan; man ser japansk hemvärnsungdom i arméns regi med en allt annat än militärisk Mishima som regissör.

Mishima var posör, Jünger var the real thing när det gällde det soldatiska. Men båda gillade uniformer, båda lämnade efter sig gestalten av ”den uniformsklädde”, ”krigaren i rustning”, 1900-talsvarianten: Jünger i fältgrått och Mishima i sin khakibruna skapelse. Tysken skildrar förvisso nöjet i att gå i uniform hos Heliopolis’ kapten de Geer, en salongskrigare av den typ Jünger var efter 1940, en roll som även en Mishima kunnat spela.

Gillar man arméer och uniformer är man oftast höger, och både Jünger och Mishima hade förvisso sina kampår. Men eftersom den förre politiserade som ung, den senare strax före sin död, så tenderar vi att förlåta Jünger hans folies de jeunesse, medan Mishimas upprorsförsök på den där militärförläggningen förblir en fläck på hans rykte. Teatermannen ville göra en spektakulär sorti, hålla sitt lågande tal till manskapet på ett regemente med följt av harakiri, men det hela fick nog inte riktigt den effekt han önskade.

Så kom ihåg det, ni politiska författare in spe där ute: intressera er för politik och samhälle när ni är unga, men gå sedan över till kvietism, natur och kultur. Ett ofelbart recept för framgång igår som idag.

Mishima skrev en gång en pjäs betitlad ”Min vän Hitler”. Hade då Jünger kunnat skriva texten ”Min vän Goebbels”? På sätt och vis gjorde han det; efter andra världskriget mindes han umgänget med Goebbels, se krigsdagboken. Nog föraktade han doktorns lite platta credo men han erkände samtidigt dennes talang som demagog, som stilist: ”nävens och pannans arbetare” var till exempel effektivare än ”handens och huvudets” ansåg Jünger. Och han mindes hur Goebbels pre-33-salong var spelplats för många intressanta möten, höger blandat med vänster och konstnärer av alla schatteringar.

Not: Nämnda Hitlerpjäs av Mishima handlade om Röhm och de långa knivarnas natt 1934. - Och när jag refererar till "Stokes" avses Henry Scott Stokes, "The Life And Death Of Yukio Mishima", bra biografi.

Relaterat
Ballard: Miracles of Life: Shanghai to Shepperton (2008)
Linna: Okänd soldat (1954)
Nick Carter: Dödens diamanter (1985)
Ohlmarks, Åke
Edith Södergrans bellatoriska sinnelag

3 kommentarer:

Björn sa...

Angående "intressera er för politik och samhälle när ni är unga, men gå sedan över till kvietism, natur och kultur." så var det någon som sa: Att den som inte var socialist eller liberal vid tjugo saknar hjärta, och den som fortfarande är socialist eller liberal vid trettio saknar hjärna!

Något överdrivet kanske, men en rätt god sentens...

Svensson sa...

Brorsan brukade säga: "Den som inte varit vänster har inget hjärta, den som inte varit höger har ingen hjärna - och den som inte varit fascist har ingen humor!"

/svensson

Nordbo sa...

Intressant artikel.