söndag 26 juli 2009

Itto Ogami


Regn i morse. Nu uppehåll.

Idag är det söndag.

Härmed en artikel om "Lone Wolf And Cub", om den oförbrännelige Itto Ogamis äventyr i 1600-talets Japan.

---

När jag var liten läste jag mycket serier, jag var till och med med i Seriefrämjandet ett tag. Sedan slutade jag, tappade intresset för serier och började med litteratur istället - inte av snobbism, utan för att det helt enkelt gav mer.

Åren gick. En vacker dag köpte jag så några ex av serien "Samurai", började läsa - och förstummades: "Jag läste en rad, läste två, mitt hjärta började att slå"... Vad är detta tänkte jag, vilket makligt tempo, vilken annorlunda rytm... Skaparna var inte rädda att läsaren skulle förlora tålamodet, flera sidor kunde gå utan att något hände, à la: huvudpersonen går genom ett landskap, solen silar genom grenverket på ett träd, bergslandskap breder ut sig till horisonten. Här rådde inget krav på action från ruta ett som i västerländska serier; detta var en fullmogen serie, en vuxen serie.

Det var mer som fängslade, som personskildringen som inte var av denna världen med minspel och nyanser. Det var realism men ändå stiliserat. Och det fanns actionscener med en symfonisk känsla, det fanns masscener, splittrad tid och omtagningar.

Det rör sig om serien "Ensamvargen och hans valp", författad av Kazuke Koike och tecknad av Goseki Kojima, som utgavs i Sverige en gång i tiden;. Redaktör var Horst Schröder och tidningens namn var, som antytt, "Samurai". Hela sagan om denne Itto Ogami och hans kamp för upprättelse hann man inte översätta, men den som så önskar kan skaffa sig amerikanska utgåvor. "Lone Wolf And Cub" heter den på engelska.

Serien har bland annat ett intressant idéinnehåll. Ta bara "Muren utan portar" där Ogami får i uppdrag att mörda en överstepräst, varför kan här kvitta. Han smyger sig på denne i ett tempel, ska till att hugga ner honom bakifrån där han sitter och mediterar - men då visar det sig att han inte kan göra det, hugget vill inte falla. Prästen förklarar sedan varför det inte gick: den som ska till att strida projicerar nämligen en aura, vare sig man är segerviss eller rädd, och ens motståndare måste göra detsamma, de projicerade aurorna måste förenas för att strid ska kunna uppstå. Men om motståndaren är helt harmonisk projiceras ingen aura; den stridslystnes aura slår tillbaka mot honom själv, vilket var precis vad som hände i detta fall.

Detta slår mig som höjden av visdom: "it takes two to tango" även i en strid. Man kommer att tänka på dörrvakter som tar udden av bråkiga personer genom att prata ner dem, vägra sätta hårt mot hårt vilket bara skulle uppmuntra bråkmakaren att slåss; nej lugnt och fint bara, vägra slåss på den andres villkor. Projicera ingen stöddig aura utan fånga mentalt upp den andres stötar genom att distrahera, inled en dialog. Vissa bättre dörrvakter använder denna metod, liksom poliser som ska förhindra bråk.

Jag kommer här också att tänka på tårtkastarna, ett fenomen som var i ropet för ett tag sedan. En löslig grupp med mål att trycka en tårta i nyllet på politiker och andra höjdare för att ta ner dem på jorden, en taktiskt sett lyckosam aktionsgrupp. Men varför upptäcktes de inte? Svar: de projicerade ingen aura. Aktuella livvakter tenderar att pejla in hotfulla personer, tunga attentatsmän, folk med ont i sinnet; dessa projicerar en aura. Men tårtkastaren är ju bara en pajas, han flyger under radarn.

Jag kommer också att tänka på taktiken med passivt motstånd som Gandhi lanserade. Vilken underbar metod om man vill göra sin motståndare konfys; inget skanderande, inget stenkastande, nej, bara sitta fredligt ner och sjunga sånger. En kravallpolis som ser en maskerad stenkastare däremot tänder direkt: där är hotet, där är fienden; deras respektive auror förenas och strid uppstår. Men vad göra med en person som kämpar med fromheten och harmonin som uttryck? Man forslar bort dem så klart, men någon tillfredsställelse av det hela torde inte polisen få, dessa demonstranter är ju lika glada såväl före som efter gripandet.

Vi går till en annan serie, "Köldens ankomst". Åter får Ogami ett uppdrag som lejd mördare, han ska döda en daimyo som byggt en borg vilket projekt sugit ut dennes provins. Till saken hör att daimyons län ligger på framlidne Takeda Shingens område; denne förbjöd uppförandet av borgar i sin provins, vilket föranlett några vasaller att leja Ogami för dådet. Denne gillar deras filosofi, som är att Takedaklanen vann sina segrar genom att "rycka fram som en snöstorm", inte genom att bygga borgar. Ogami utför dådet i borgens tronsal och kostar sedan på sig en föreläsning för daimyons anhängare: folket ska vara borgen, murarna och vallgraven, för krig vinns genom anfall och inte försvar: "Takeda Shingen levde hela sitt liv utan att gömma sig i en borg!"

Kloka ord. Och aktuella: Maginotlinjen, Eben Emael och Bodens fästning fungerade aldrig som avsett, moderna krig vinns inte genom att stänga in sig i fästningar!

Ogami träffar en gång på en man som stötts ut ur sin klan eftersom han vägrat att offra livet för att rädda en brinnande borg. Visst ska samurajer lyda anser denne ronin, men borgar kan byggas upp igen, människoliv är förgängliga. Intressant tolkning av begreppet lydnad, som ju är så centralt för samurajen.

Annat man minns är äventyret i gangsterstaden ("Jungfru, sköka") där Ogami räddar en flicka från att prostituera sig. Slutscenen är på bordellmammans kontor; hon bränner kontraktet och flickan är fri, och nu undrar hon om Ogami tänker döda henne. Nej, säger Ogami, men han drar sitt svärd och hugger sönder några dockor som står uppställda där på kontoret. Detta säger han att han gjorde för att uppfylla en gammal skökas sista önskan, en som kastades ut från bordellen ifråga då hon drabbades av sjukdom. Dockorna ifråga hade hår från döda prostituerade, kläder gjorda av deras dräkter. Den gamla skökan bad honom "döda" dem som symbolhandling. "Döda prostituerade kvinnors hat bor i de dockorna"...

Visst är "Ensamvargen" ibland en rätt våldsam serie. Men det är inte sedvanligt underhållningsvåld, det är tragik med i spelet. Man kan säga: det må rinna blod i serien, men det är inte teaterblod utan äkta blod: Stage blood is not enough! som Mishima sa.

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (57) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (138) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)