torsdag 30 juli 2009

Lars Gustafsson och en tysk


Jag såg "Blackboard Djungle" igår. Från 1955. På svenska som "Vänd dem inte ryggen", med bland andra Glenn Ford och Sidney Poitier.

Den var inte så bra. För mycket elände och pekpinnar. Hellre då "Två år i varje klass" eller "Fame", om vi ska snacka filmer/TV-serier i skolmiljö. Och på den seriösa sidan har vi så klart "Hets" som ett paradnummer.

En dålig, "seriös" TV-skol-serie, var för sin del "Boston Public". Moralkakor och klichéer i varje sekund.

Solrosorna tar sig. Jag såg två stycken på Sankt Johannesgatan idag, radhusen på mitt distrikt.

Nu över till ännu en jämförelse, mitt kära subtema i Jüngeretiketten där jag jämför Silverräven med andra författare. Nu har turen kommit till vår egen Lars Gustafsson.

---

Det är lärda allusioner och hög nivå, läsaren förutsätts veta vad det handlar om. Inget förklaras i onödan för det är stilen som bär, inte någon drift att undervisa. Inte primärt.

Detta kan man säga om Lars Gustafsson, och Jünger tycks mig vara samma andas barn: att tillämpa denna höglärda stil, att hemvant ”röra sig i den europeiska bildningens urskogar”. Det är en stilnivå som medför vissa risker, som kan locka till parodi – men vinsterna är fler än förlusterna och alla kan nu inte vara ironiker och vardagsrealister.

Det må vara att Gustafsson är svensk och Jünger tysk, men båda kan sägas dela detta drag: frånvaro av tyskhat. Många, även och kanske framför allt tyskar, gjorde efter 1945 karriär på att hata all traditionell tysk kultur syns det mig. – De har vurmen för det tyska, hemvandheten i det tyska bildningsarvet gemensam: tysk filosofi och litteratur i först rummet men även en del konst och musik. Sådant var inte så vanligt bland övriga författare jag lärde känna i min ungdom.

Jünger och Gustafsson är båda bildade författare, och därmed saknar de viss folklig appeal. Folket i Wilflingen, Jüngers hembygd från 1950, var till exempel rätt oförstående inför det jüngerska författarskapets alla djup (men de gillade honom ändå, han var helt enkelt "författaren" i deras ögon, den lokale gurun). Och Gustafsson anför själv i någon dikt detta huruvida han själv inte ”är onödigt bildad”, ett kritikerord från 70-talets ökenvandring. – De har båda en aura av akademism, och att Jünger sedan inte stannade på akademin så länge medan Gustafsson är professor behöver vi inte bry oss om; bådas texter är fulla med referenser till idéer och böcker, till filosofer och författare, till barndomsminnen och naturfenomen, det sistnämnda i regel tolkat med någon sinnrik bild, filosofem eller reflektion. I en Gustafssontext talas till exempel om hur vissa bergarter kan ha uråldrigt vatten instängt i sig, en fascination inför geologin av samma art som när Jünger apropå ”Ensamma väktare” säger detta:
I Leipzigs mineralogiska institut såg jag en fotslång bergkristall som brutits ur det innersta av S:t Gotthard under tunnelborrningen – en mycket ensam och exklusiv materiens dröm. (”Äventyrshjärta 2”)

Noggranna iakttagelser, slående liknelser och spekulativa anspelningar, men med ett esoteriskt djup som hindrar det hela från att bli torrt pedanteri; där har vi ännu en likhet mellan våra båda författare. Deras tankedigra texter gör dem tacksamma att doktorera på (och skriva essäer om), de är ”authors’ authors” – detta i vart fall på senare tid, men tidare så uppväckte båda regelmässigt en viss animositet, viss ilska hos kritiker och författare, de har varit ”kontroversiella”. Men detta behöver vi inte uppehålla oss vid här, vi behöver inte ömka vare sig Gustafsson eller Jünger för att de grillats i pressen; hellre okänd än okänd, hellre hängd offentligt än i tysthet. Och minns vad Castanedas don Juan sa: ”Det man är arg på tycker man är viktigt”.

Gustafsson må vara en charmigare författare än Jünger, en mer lättläst, en sådan som ”bjussar” på sig mer än vad officeren-författaren Jünger gör. Gustafsson har humor, det visar han ofta; Jünger gör det mer sällan. Sedan skriver svensken poesi också medan Jünger enbart var lämpad för prosa. Och sedan har vi åldersskillnaden, med Gustafsson född fyrtio år senare. Men de har mer som skiljer än förenar anser jag. Båda är på sitt sätt frejdiga själar, ”författare utan ångest”; tänk på Gustafssontiteln ”Berättelser om lyckliga människor”, samt Jüngers diskreta men återkommande anmärkningar i dagböckerna hur han är lycklig, hur han njuter vardagens enkla ting, en passant och fullt ärligt tycks det mig.

Ta vidare fascinationen inför försokratikerna, de joniska naturfilosoferna, dessa ”de västliga upanishadfilosoferna” som sökte essensen i ett begrepp, vare sig i vatten eller luft eller logos. Jünger återkommer för sin del gång på gång till Herakleitos och nämner någonstans en anmärkning av brodern Fritz, nämligen att grekens ”fragment” var att se som aforismer och inget annat. Det är inga brottstycken och spillror, det är fulländade pärlor där naturens gåtor förevisas snarare än uttolkas; detta syns mig vara centralt i både den jüngerska och gustafssonska världsbilden, där ”det gåtfulla” och ”det egendomliga” sitter i högsätet. Därför skulle nog Jünger känna sig välkommen vid den brasa som avslutar denna Gustafssondikt:
O, Heraklit, så kort är dagen i november,
det mörknar över sjön, Din eld har börjat
synas starkare i mörkret, Du själv försvinner
in bland flackande skuggor. Med åldriga
tecken framträder de vanda stjärnbilderna
på himlen, rör novembers vind i vassens
spröda stänglar, som rör sig med allt
torrare ljud. Och över den västra himlen,
en fallande ängels spår som en skrift.
O Mäster Heraklit, det är tid att vi,
över elden, värmer ett krus!
(”Artesiska brunnar, cartesianska drömmar”, Sång XXII)

På en lite mer prosaisk punkt liknar Gustafsson och Jünger varandra: de uppträder båda som ”jag” i sina texter, de har gjort respektive författarjag synligt. Gustafsson har lyckats bäst: han är medveten om att författarjaget så att säga aldrig kan vara autentiskt, det blir alltid fiktivt även om man säger ”detta hände mig i januari 1959”. Må det så vara i en roman eller en dagbok.

De är synnerligen jämförbara, Jüngers respektive Gustafssons författarjag-i-texten: Jüngers stiliserade dagböcker känns ibland romanaktiga, och Gustafssons romaner ”Herr Gustafsson själv”, ”Tennisspelarna” och ”Sigismund” har självaste LG som berättare. Jünger har dock aldrig problematiserat sin författarroll i dagböckerna, och därför har det uppstått debatt huruvida han inte här eller där stiliserat sig för mycket, uppmålat sig som hjälte och ofelbart orakel med mera. Han tenderar att stå i vägen för verket ibland: man kan reta sig på dagböckernas författarpersona, allvetande och obskyr på samma gång, en typ som därtill uppträder som hjälte i själva texten. Gustafsson åter har mer självironi, mer humor och jouissance som jag antytt, kan leka med författarrollen, uppmåla sig själv som beläte men sedan sticka hål på det. Han kan berätta skenbart autentiskt men ändå storljuga. Vi som läsare får godta detta i och med att det är just romaner han skriver; nämnda titlar etiketteras som ”roman” vilket är ett slags fribrev för författaren att hitta på, dikta, fabla och berätta skrönor. Även om man berättar i jagform, har ett ”jag” identiskt med författarnamnet på omslaget.

Jünger är så klart inte omedveten om romanformens frihet, han har ju skrivit åtskilliga. I dessa må man anklaga honom för att ha alltför idealiska alter egon (kapten de Geer, Manuel Venator), men dessa figurer lever ändå av egen kraft syns det mig, de är inte bara speglingar av individen Jünger. Just därigenom att de uppdiktade har de sin egen verklighet, en omisskännlig gestaltkvalitet.

För övrigt ska Gustafsson ha yttrat "jag är alltid annorlunda", vilket blev titeln på en lärd studie över hans verk. Jünger skulle också kunna hävda att han är annorlunda, alltid originell; man tror ju ofta vid läsningen av hans verk att han är på väg in i klichéernas rike, men så lägger han om rodret och styr ut på nya, okända hav. Jünger och Gustafsson har, mer än många andra författare, denna förmåga att överraska, utan att det för den skull blir originalitetsraseri.

Så man kan säga: att läsa Jüngers och Gustafssons bästa texter är, på det hela taget, ett intellektuellt äventyr.

Relaterat
Kerubernas svärd
Bra bok
Målning: Albrecht Altdorfer

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (57) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (138) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)