Novell: Avmarsch 2500

Ett intensivt lågtryck ligger still över Eriksberg. Utsikter: ljus och skugga, solsken i regn.

Jag tänkte jag skulle bjuda på en novell idag, en stämningsdiger sak från ett framtida krig. Yoshi Medon är plutonchef i mirotanska armén; man har landsatt på en viss planet som varit ockuperad, hållen av den ödlelike fienden, av saurierna. Människan har alltså börjat befria den, tagit ett brohuvud, och under striderna har förre sergeant Medon tvingats ta befälet över den pluton där han ingår. Han blir konstituerad fänrik (får gradens befälsrätt men ej dess lön) och leder enheten till en förläggning. Efter viss konsolidering av linjerna är det så avmarsch igen, en viss fästning ska tas, fästningen Retoika i Fularegionen, och då händer detta:

---

Medon vaknade av en signal. Den var inbyggd i komlänken; han sträckte sig efter den och stängde av den. 0600, dags att gå upp. Han tände svävarlampan, gick upp ur sovsäcken, tog på sig underställ och stridsdräkt. Detta var uniformen, den magiska kameleontdräkten, en overall som stod emot splitter och gas och som kunde skifta färg; idag var det kod skog som gällde. Medon tog även på sig sina kängor och stängde magnetlåsen.

Knästående vid ryggväskan tog han upp en förpackning batterier, nickelhydrid. Han bröt förseglingen, tog ut en av de små men tunga ackarna och förpassade den i ett fack på sin laserkarbin. Han slog till ett reglage på vapnet, såg en indikatorlampa lysa och slog av igen. Vapnet hade pistolgrepp och främre handgrepp samt fällbart axelstöd. Det kunde bäras dels med ett handtag, dels med en gevärsrem. Under dess svarta hölje fanns rubin och excitor, och i mynningen en halvt ljusgenomsläpplig spegel.

Visslande på en melodi tog Medon på sig komlänken, den magiska armbandsdatorn med tusen funktioner; vad vore man utan den? Även denna drevs av ett batteri, nyuppladdat av en viss skärmikon att döma.

Dagens datum var 31 april 2567, dagen för anfallet mot saurierna i Fula, mot fästningen Retoika. Men Medon tänkte inte på detta fjärran sagoslott just nu utan tog på sig hjälmen; den var tudelad med gångjärn överst. Han satte den på sig, tillslöt halvorna och öppnade visiret.

Medon tog på sig stridsbältet, på vilket bars vattenflaska och närstridskniv. På ryggsidan satt batterienhet för dräkt och radio samt degaussenhet, lika med avmagnetisering; det hindrade blott från att soldaten drog till sig strålar. Allt skyddades av ett hölje av metallkeram, gröngrått. Han hängde på sig laserkarbinen och tog upp en karta, en ihopvikbar lapp på vilken kunde projiceras både bilder och text. Det var en väv av nanotekniska fibrer eller rör, så kallade kolnanorör; det hela drevs av en vibrerande kvartskristall. Med en tryckning på en virtuell knapp fick han arket att föreställa division Monterosas och Yogarts anfallsmål, fästningen Retoika. Med successiva knapptryckningar kom där fram kartor av divisionens, stridsgruppens, bataljonens, kompaniets och sist den egna plutonens mål. Medon stängde av kartan, vek ihop lappen och stoppade den i en benficka.

Man hade även karta i komlänken, så denna nanokarta var att betrakta som en back-up. Dock var komlänkens dipslay så liten, 5x5 cm, att ett ark av nanokartans storlek var att föredra. Det var en av lärdomarna från Avoosl, där man bara haft displaykartor.

Medon tog på sig ryggväskan. Den innehöll bland annat en flaska syrgas som kunde kopplas till hjälmen, för den händelse man aerosolbombades och luften sögs bort från marken. I övrigt innehöll den ett ombyte kläder, matkärl och reservbatterier. Medon kollade runt i tältet och upptäckte karbinbatterier som blivit över; han öppnade magnetlåset till en bröstficka, stoppade dem där och stängde låset, släckte svävarlampan och lämnade tältet. Sovsäcken och tältet skulle tas om hand av bataljonstrossen.

Medon gick ut i gryningen med sin blå himmel och sol; det var en lust att leva. Han gick till den öppna plan som fanns intill trossen. Där stod kompaniet uppställt. Han stegade fram till högerflygeln och sin egen pluton, sa: "Gruppcheferna till mig". Tre män lösgjorde sig från linjen, man gick lite avsides och konfererade.

- Något att rapportera? Är all materiel ilastad? sa Medon.

Alla nickade. Man hade varit uppe i flera timmar och förberett avfärden, varje soldat hade packat sin utrustning och stuvat den i respektive svävare.

- Var är mina grejor? frågade Medon. Korpral Rodney sa att de var i hans svävare, bag plus officerskista.

- Bra, sa Medon. Inget annat?

Han såg på de två andra gruppcheferna, furirerna Sahadeva och Demans. Lugna ansikten inramade av hjälmar som den han själv bar, uppfällda visir. De skakade på huvudena.

- Ja, det var väl allt då. Huvudsaken mannarna har skor på fötterna och vapnen med sig. Fall in i ledet.

Man anslöt kompaniet. Kapten Macduff anlände, det lämnades av och denne började tala:

- Det heter i en gammal urkund: "Soldatens väg är dödens väg." Vi har redan slagit in på den vägen, kan jag meddela. Så resan fortsätter. En resa börjar med att man tar ett steg, och den fortsätter med att man tar ännu ett steg. Visste ni det?

Skratt.

- Soldater, fortsatte Macduff, vi är en brödraskara: We few, we few and happy, we are a rank of brothers. Det är jag som leder er, jag torde alltså vara storebror. Så "bered er att dö och följ mig"...

Tystnad i ledet. De drygt 100 mannarna lyssnade oavvänt på vad deras kompanichef hade att säga.

- Vi ska gå ut där för att låta döda oss, fortsatte han, det är vad det handlar om. Och skulle någon överleva, så - tja, får han väl leva med det...

Nya skratt.

- Vi ska kämpa, och vi ska kämpa väl, sa kaptenen. Det är vad det handlar om.

Ett väl dödsfixerat tal tänkte Medon, man slogs väl för liv och frihet? Var var visionerna, de eldande parollerna, typ ”framåt för seger”?

Så tänkte han, Medon, men egentligen var han likadan själv: en hårding och bitvarg, en djävlar-anamma typ och sardonisk kaippare. En arketypisk legosoldat, en som gillade striden i sig, striden som självändamål. Han hade förvisso sina esoteriska intressen på sidan om, men detta gav honom knappast någon mjukare framtoning.

- Det om detta, sa Macduff. Vi marscherar iväg nu. Höger vänster om, marsch.

Kompaniet anslöt sina svävare, strömlinjeformade farkoster i grönt och grått. Man ilastade, steg och susade iväg genom skyarna mot anfallsmålet, fiendens fältförband.