torsdag 2 juli 2009

Camouflage: strandsatt (novell)


Gondavien har invaderat Mirotanien. Efter vissa framgångar har kriget gått i stå. En soldat på den gondaviska sidan, Camouflage, är strandsatt i en stad mellan fronterna. Han lever som en Robinson på en ö: staden ligger i ingenmansland och Camouflage är dess ende innevånare, den ende levande i denna strategiska anomali. Härmed en episod i denne krigsrobinsons vardag. Det är när han en dag är ute och går, passerar ett hus och får höra en telefon ringa... - Novellen ingår i en roman. Pdf:en till den hittar du här, fritt tillgänglig hos dropbox.



Nästa dag går han ut på sedvanlig promenad. Ett hus passeras; det är ett fyrvåningshus i rosa och ljusblå puts, voluter ovanför fönstren. En snygg detalj.

Plötsligt hörs ett märkligt ljud, dittills obekant i denna öde stad: en ringande telefon. Telefonen ringer och ringer utan att Camouflage går in och svarar - men signalen stör honom, så vad göra? Han går därifrån - och han kan fortfarande höra signalerna tills han viker om hörnet och når stillheten och tystnaden.

Det är tyst, det är lugnt. Endast molnen i skyn skvallrar om liv och rörelse – men vilken rörelse är det förresten, är det inte bara rörelsen som tillstånd?

På hemvägen passerar han huset åter. Det ringer fortfarande, en telefon i ett av rummet signalerar. Han funderar på att gå upp och svara; vad skulle man då få höra, kanske en röst som frågar om detta är Alfa Caesar? Och vad skulle man svara, kanske "hörbarhet nolla"? Något intelligent vill man ju säga –

Ring, klocka ring. Ringande telefon, pockande på att säga något; ring ring, bara du slog en signal, tysta den oro som mal. Han ignorerar återigen det hela, går vidare – men just när han kommit till sin egen port får han ett infall och återvänder; han rusar tillbaka till det rosa-och-ljusblå huset, hör telefonen och rusar uppför trapporna, söker sig till rätt lägenhet och går in. Han går i signalens riktning.

Då upphör den. Det slutar ringa.

Camouflage kommer till ett rum med en ensam apparat i svart bakelit, placerad på en pall i rummets mitt. Han lyfter luren, hör bara kopplingston.

Jaha, så kan det gå. Camouflage lägger på luren, rycker på axlarna och går därifrån. En meningslös episod – men på ett symboliskt plan är det betydelsefullt, det är som om en förbindelse med omvärlden upprättats på något sätt. Någon – fienden eller de egna – har staden under uppsikt, har den i sina ekvationer, räknar med den i sina kalkyler. Man spanar över den, ringer till den, så nu är det nog bara en tidsfråga innan denna anomali fylls ut och en armé åter tar den i besittning. Detta ingenmansland, detta tomrum ber om att bli uppfyllt; det är vår nu och det är offensivernas tid, snart söker sig pansartäterna hitåt igen, det vet han det känner han –

Och i väntan på det får man väl vandra runt här i staden bäst man vill, bland hieroglyfer som parkeringsplats, hotell, järnvägsstation och hyreshus – och omklädningsrum, träbänk, förvaringsskåp, maskinhall, betonggolv och vajer i taket – och fönster, flaska, verktygslåda, asfaltväg, trottoar, lagerbyggnad och kaffefabrik – bilhandel, grusplan, ogräs, containerterminal, industrihall, stängsel - trottoar, betongsilo, transformator, övergångsställe -




Relaterat
Camouflage, fri resurs
Den omöjliga friheten
En pansargrenadjärinfanterifänrik vid namn Camouflage
Strandsatt
Utbrytningen

Inga kommentarer: