Jag har tidigare publicerat en text ur en kommande story, en uppföljare till "Eld och rörelse". Denna nya story skulle handla om en soldat strandsatt i en stad, som en Robinson på en ö: staden ligger i ingenmansland och han är dess ende innevånare, den ende levande i denna strategiska anomali.
Härmed ännu en episod i denne krigsrobinsons vardag, om denne CAMOUFLAGE som han kallas. Det är när han en dag är ute och går, passerar ett hus och får höra en telefon ringa...
Nästa dag går han ut på sedvanlig promenad. Ett hus passeras; det är ett fyrvåningshus i rosa och ljusblå puts, voluter ovanför fönstren. En snygg detalj.
Plötsligt hörs ett märkligt ljud hörs, dittills obekant i denna öde stad: en ringande telefon. Telefonen ringer och ringer utan att Camouflage går in och svarar - men signalen stör honom, så vad göra? Han går därifrån - och han kan fortfarande höra signalerna tills han viker om hörnet och når stillheten och tystnaden.
Det är tyst, det är lugnt. Endast molnen i skyn skvallrar om liv och rörelse – men vilken rörelse är det förresten, är det inte bara rörelsen som tillstånd?
På hemvägen passerar han huset åter. Det ringer fortfarande, en telefon i ett av rummet signalerar. Han funderar på att gå upp och svara; vad skulle man då få höra, kanske en röst som frågar om detta är Alfa Caesar? Och vad skulle man svara, kanske "hörbarhet nolla"? Något intelligent vill man ju säga –
Ring, klocka ring. Ringande telefon, pockande på att säga något; ring ring, bara du slog en signal, tysta den oro som mal. Han ignorerar återigen det hela, går vidare – men just när han kommit till sin egen port får han ett infall och återvänder; han rusar tillbaka till det rosa-och-ljusblå huset, hör telefonen och rusar uppför trapporna, söker sig till rätt lägenhet och går in. Han går i signalens riktning.
Då upphör den. Det slutar ringa.
Camouflage kommer till ett rum med en ensam apparat i svart bakelit, placerad på en pall i rummets mitt. Han lyfter luren, hör bara kopplingston.
Jaha, så kan det gå. Camouflage lägger på luren, rycker på axlarna och går därifrån. En meningslös episod – men på ett symboliskt plan är det betydelsefullt, det är som om en förbindelse med omvärlden upprättats på något sätt. Någon – fienden eller de egna – har staden under uppsikt, har den i sina ekvationer, räknar med den i sina kalkyler. Man spanar över den, ringer till den, så nu är det nog bara en tidsfråga innan denna anomali fylls ut och en armé åter tar den i besittning. Detta ingenmansland, detta tomrum ber om att bli uppfyllt; det är vår nu och det är offensivernas tid, snart söker sig pansartäterna hitåt igen, det vet han det känner han –
Och i väntan på det får man väl vandra runt här i staden bäst man vill, bland hieroglyfer som parkeringsplats, hotell, järnvägsstation och hyreshus – och omklädningsrum, träbänk, förvaringsskåp, maskinhall, betonggolv och vajer i taket – och fönster, flaska, verktygslåda, asfaltväg, trottoar, lagerbyggnad och kaffefabrik – bilhandel, grusplan, ogräs, containerterminal, industrihall, stängsel - trottoar, betongsilo, transformator, övergångsställe -
0 kommentarer:
Skicka en kommentar