fredag 3 juli 2009

Biografi: Takeda Shingen


Jag skriver texter om Japan. En av dem har jag publicerat här, om japansk science fiction. Och här kommer en till, en om 1500-talsdaimyon Takeda Shingen. Håll till godo.

Flöjten spelar en viss roll i japanskt liv. Man kommer här bland annat att tänka på munken Kahua, som kallats till mikadon för att undervisa denne om zen. Men munken stod bara tyst inför sin suverän – tills han tog fram sin flöjt, blåste en enkel ton, bugade och avlägsnade sig...

Sedan var det under Gempeikriget, striderna mellan Taira och Minamoto på 1100-talet. En duell utkämpades mellan Kumagai Naozane och Taira Atsumori, och den förre fick övertaget - men när han slet av sin vedersakare hjälmen såg han att denne endast var en 16-års pojke med förfinat hovutseende: vitsminkat ansikte och svärtade tänder. Kumagai veknade och ville ge honom fri, men samtidigt infann sig en massa Minamotoanhängare på platsen. Kumagai sa:

- Om du ändå måste dö, låt det bli av min hand. Jag ska se till att det bes böner för dig när du är död!

Ynglingen gick med på detta. Kumagai dödade honom, högg huvudet av liket som seden var.

När Kumagai tagit vara på huvudet och genomsökt likets kläder fann han en flöjt i bältet. Han hade förvisso hört flöjtmusik natten före och reflekterat över det faktum att ingen av de egna krigarna kunde spela flöjt, dessa osofistikerade Minamotos. Kumagai övergav senare krigarlivet helt och blev munk, och lediga tider fördrev han med att spela flöjt.

Ytterligare en flöjtstory är denna. Det var när daimyon Takeda Shingen 1573 belägrade Tokugawa Ieyasus borg Noda i Mikawaprovinsen. Försvararna höll i ett trängt läge på att dricka upp all saké för att den inte skulle falla i fiendens händer, och larmet från detta festande kunde höras av den belägrande styrkan. De fick också sin uppmärksamhet fångad av flöjttoner; de kom från en samuraj som satt på en bastion och spelade flöjt.

Shingen fick för sig att han skulle lyssna närmare på flöjtspelet, så han approcherade stället för att höra bättre. Då bar det sig inte bättre än att han upptäcktes av en vakt med musköt; denne la an, siktade och sköt mot Shingen, som träffades i huvudet och avled.

Takeda Shingen är annars mest berömd för sina strider mot en granne, Uesugi Kenshin. Man tvistade om en buffertzon mellan sina båda provinser, Echigo och Kai. Den största drabbningen mellan de båda var det så kallade fjärde slaget vid Kawanakajima, 1561. Vid ett tillfälle under detta ska en ryttare ha slagit sig fram till Shingens uppehållsplats där denne satt på sin fällstol. Inkräktaren var klädd i grönt med vit pannbindel (hachimaki), och det sägs att det var Uesugi Kenshin himself. Hur som helst anföll ryttaren Shingen, som försvarade sig mot fiendens svärdshugg genom att resa sig från sin stol och som skydd hålla upp sin solfjäder, en speciell strids-solfjäder med metallhölje.

Ett annat mellanhavande mellan Takeda och Uesugi var när den senare vid ett tillfälle fått slut på salt i sin provins. Shingen vägrade dra nytta av detta den andres trångmål, utan släppte igenom en salttransport. En storsint ande, arkaisk idealist och riddartyp: en pre-machiavellisk typ.

Ja, vem var han, Takeda Shingen? Var han "den bäste daimyo Japan aldrig haft"? Hans provins var stor och välordnad, och om inte "om" hade varit kunde han mycket väl ha blivit den som marscherat mot Kyoto för att ta makten i riket. Dock var Shingen kanske lite gammeldags; ridderligheten som den han visade i saltepisoden kanske var lite out of place i dessa dagar, det var det nakna våldet och utbredandet av makt som var dagens lösen. Machiavellism.

- - -

Shingen hade en välskött provins i sitt Kai men den låg lite avsides där i norra Honshu, omslutet av berg. Nyheter tenderade att nå dit lite senare, som detta med eldvapnen; Takedaklanen kom aldrig att använda dessa, till skillnad från bland andra Nobunaga som ju vann maktkampen. Det slumpar sig att Takedaklanen besegrades av just Nobunaga; Takeda hade en i och för sig stark här på 15 000 man med ett gott kavalleri, men det skulle inte förslå vid Nagashino 1575.

Detta år var Shingen död, hans son Katsuyori hade tagit över. Det skulle göras upp med Nobunaga, vars soldater marscherat ut från en borg i Mikawaprovinsen mot det närbelägna Nagashino. Varje soldat bar med sig spjälor till ett staket, som byggdes upp på valplatsen och bakom vilket Nobunagas musketörer grupperade.

Slaget började. Takeda med sina stolta traditioner kunde inte förmås till en försiktig strategi, utan anföll igen och igen med
kavalleri och infanteri. Stötestenen blev Nobunagas musketörer bakom sitt staket, men inte ens med en taktik som kallades "dödsskölden" lyckades Katusyoris mannar bryta igenom. Metoden gick ut på att första ledet skyddade det bakomvarande genom att utsätta sig för fiendens eld, följt av nästa och nästa och så vidare. Katsuyori fick slå till reträtt. När slaget var över hade han förlorat bortåt 10 000 man.

Det gick snabbt utför med klanen. Några år senare hade Katsuyori bara en handfull anhängare kvar; han flydde från bebodda trakter med sin familj och några medhjälpare, och vid ett avsides bergspass någonstans i Honshu hade de sitt sista fäste. Följeslagarna försvarade Katsuyori med fru och son medan Nobunagatrupper angrep dem. Katsuyoris fru tog så självmord, Katsuyori högg av hennes huvud och far och son begick sedan seppuku.

Takedaklanen hade för övrigt ett heraldiskt vapen (mon) med elementen berg, träd och vind. Detta uttyddes: stilla som trä, stadig som ett berg och snabb som vinden.

Att klanen föll hade enligt vissa djupare, mytologiska skäl. Det var nämligen så att Takeda Shingen förälskade sig i en ung flicka på ålderns höst och gifte sig med henne, men man tyckte att det hela verkade osunt och gissade att hon förvridit skallen på honom. När det så visade sig att resultatet av förbindelsen, Katsuyori, orsakade klanens fall, drog man slutsatsen att flickan hade varit en räv i kvinnohamn. Räven ses som ett ondskefullt väsen i japansk mytologi.

I Kurosawas "Kagemusha - spökgeneralen" förekommer denna Takedaklan. Jag vill minnas att man i en scen retirerar från en drabbning, men Shingen i arriärgardet rider upp på en klippa och blir stående där, uppsutten och präktig, för var och en att se. Fienden hejdas därmed i sitt förföljande, man slås av denna syn, detta Shingens personifierade mod, denna utstrålning. Han projicerar sin aura på hela det omgivande landskapet.

Relaterat
Drakens spegelbild (essäer 2009)
Kurosawafilmer
Amiral Togo
Eld och rörelse (noveller 2007)
Grönt ljus (dikter 2009)

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (17) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (60) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (141) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)