måndag 24 augusti 2009

Antika historiker



Jag har nyligen skrivit om antika historiker, företrädesvis Plutarkos (se etikett "historia in nuce"). Det hela har tagits väl emot så här tänkte jag behandla Herodotos, Thukydides, Xenofon och några andra: en liten exposé över krönikörer och historiker från disciplinens barndom, "gamla greker" med andra ord.

---

Antikens historiker var lika mycket berättare och epiker som forskare och vetenskapsman. Som lekman kan man tendera att uppskatta det förra draget, historikern som berättare och epiker, men besittandet av en kritisk ådra gör inte historikern mindre läsbar, tvärtom, utan den vore han ju alls ingen historiker. I det följande blir det i varje fall en titt på antikens historiker där tyngdpunkten ligger på hur pass läsbara de är för en modern läsare, men därmed blir det som antytts ingen ensidig bild av historikern som epiker. Den antike historikerns roller som både berättare och forskare går inte att skilja åt, även om man som estet kanske skulle vilja det.

Vi kan börja med HERODOTOS, själve historieskrivningens fader. Jag måste säga att min entusiasm för hans verk falnat något, det är för mycket poänglösa anekdoter, för mycket avvikelser från ämnet, hur mycket han än hävdar att dessa avvikelser är del av en plan. Man har sagt om Plutarkos att denne var bättre på att samla material än sovra det, men detta stämmer bättre på Herodotos än Plutarkos om ni frågar mig.

Men klarar man av att följa det slingringa narrativet genom Herodotos' nio böcker (på svenska 2004 i Norstedts pocket) har man här förstås en guldgruva, inte bara historiskt utan även kulturhistoriskt, ty förutom om politiska händelser och drabbningar (Marathon, Thermopyle, Salamis, Plataea) kan man läsa om seder och bruk i det gamla Egypten, Persien, Mesopotamien, Etiopien och Skytien med mera. Att Herodotos saknar kritiskt sinnelag och återger allt han hört som sanning kan vara ett problem, även för en som läser det som underhållning, men här har någon påpekat att hans bok är en lysande exposé i antik mentalitet; hävdas det till exempel att indierna grävde guld med hjälp av stora myror har man förstås svårt att tro det, men detta var vad som berättades för Herodotos när han reste runt och hörde sig för om ett och annat, detta var sådant man trodde om fjärran länder på den tiden.

En typisk Herodotosanekdot är en i kapitlet om persiska seder. Perserna, hävdar han, dricker sig berusade då de ska fatta ett viktigt beslut; nästa dag granskar de beslutet, och om de fortfarande står för det så antas det, annars förkastas det. Omvänt så tas varje beslut fattade då de är nyktra under ny granskning när de är berusade...

Detta står att läsa i första boken av Herodotos' verk. Och visst är sådant roligt i lagoma doser. Men med lite modern källkritik slås benen undan för Herodotos på ett visst ställe, och det till det bättre anser jag. Det var ju denne mediske präst som kom på tronen efter Kambyses, iklädande sig rollen av dennes bror som mördats, men sedan kom Darius och störtade denne falske präst. Men detta är rent påhitt säger Thomsen, "djävulsk propagandakonst" som levt vidare i Perserriket så pass att Herodotos återger det hela som sanning; i själva verket var det Darius som var tronkrävaren. Modern källkritik har gett oss den sanna historien säger Thomsen, så med detta i bakhuvudet kan man hädanefter bläddra förbi denna långrandiga episod i Herodotos' tredje bok.

Herodotos följdes i tiden av THUKYDIDES, en mer kritisk historiker, enligt baksidestexten på den svenska utgåvan en som till det historiska skeendet fann andra förklaringar än gudarnas vilja, vilket kan ses som en markering åt Herodotos som frossar i omen och orakeltydningar. Thukydides' verk hyllas av fackfolk men är tyvärr inte så läsvänligt. Det sägs ju att när Harald Hjärne läste grekiska tipsade honom läraren att bara läsa halva Thukydides' historieverk, mer kunde ingen människa orka med... Detta kan ge fingervisning om en viss tungroddhet i verket ifråga, men överdrivet är det säkerligen; jag har bara ströläst boken men skulle gärna läsa hela Thukydides om jag en kväll befann mig på, säg, ett fjärran hotell och inget annat hade att tillgå som nattlektyr. För övrigt framhålls ju bland annat hans skildring av pesten i Athen som klassisk, världslitteraturens första pestskildring; det sägs att denna varit förlaga för andra dylika texter, till exempel från medeldtidens digerdöd. En av dem som så låtit inspireras var Boccaccio i "Decamerone" om jag inte minns fel.

Vad som bland annat talar emot Thukydides ur läsvänlig synpunkt är alla tal han återger (eller hittar på), det blir långrandigt. Vill man få en annan författares syn på peloponnesiska kriget rekommenderar jag Plutarkosutgåvan "The Rise and Fall of Athens"; biografierna om Perikles, Nikias, Alkibiades och Lysander täcker in perioden mer än väl. Nu kan inte Thukydides och Plutarkos jämföras rakt av; den förre hade ju varit med i förloppet han skildrar medan Plutarkos skrev om vad som för honom var gamla tider, sådant som det fanns en massa källor att välja och vraka bland. Jämför dock Thukydides' skildring av athenarnas öde efter Syrakusanederlaget med Plutarkos'; den förre konstaterar bara att athenarna spärrades in i ett stenbrott, försmäktade där och sedan såldes som slavar (sjunde boken), medan den senare (i Nikiasbiografin) kan berätta att athenarna led ett tag i gruvorna, men sedan befordrades till lyxslavar på grund av sin förmåga att recitera Euripides. Dylika upplysningar är vad som ger Plutarkos' texter guldkant och jag återkommer till honom.

Ännu en grekisk historiker var XENOFON som skrev om ett fälttåg han varit med om, ett misslyckat försök att fälla Perserriket över ända i slutet av 400-talet f Kr; den del jag läst handlar om återtåget hem till Grekland för den legoarmé det gäller, "de tappra 10 000". Den här ska man läsa om man vill ha en dag-för-dag-skildring av ett fälttåg, i så måtto en antik motsvarighet till Omar Bradleys "A Soldier's Story" där hans europeiska fälttåg tecknas med tämligen jordnära perspektiv. Xenofon har kallats den bästa antika fälthandboken; ett exempel härpå är bland annat fjärde boken då en viss höjd ska tas, där Xenofons yrkande på att man borde formera styrkan på kolonner istället för på linje är exemplariskt enkel och klar, krigsskoleaktig om man så vill.

Intressant i Xenofon är annars att man på återtåget från Mesopotamien träffar på Nineves ruiner, assyrierrikets gamla huvudstad. Av den bibliske Nahum kunde man tro att av staden inte lämnats sten på sten, men så var det alltså inte. Detta skildras i Xenofons tredje bok.

Om puniska krigen och Rom mot Makedonien kan man läsa hos POLYBIOS. Ur krigsvetenskaplig synvinkel är denne den mest trovärdige antikhistorikern säger Connolly; Livius, som utgick mycket från Polybios' verk, var i jämförelse bara en "armchair historian". Betecknande är bland annat hur Polybios om slaget vid Kynoskefalai säger att makedonierna vid ett moment fällde sina lansar, helt enligt den taktiska normen, men detta har Livius i sin XXXIII:e bok feltolkat som att de la ner sina lansar, med ad hoc-förklaringen att de var för tunga att slåss med.

Som läsning betraktat känner jag lika lite för Polybios och Livius, deras texter framstår för mig som "halvlevande"; det är sådant man kan läsa om man inget annat har för stunden, men inget man drömmer om att läsa direkt. Vad gäller Livius så besatt han väl viss utblick, men den tröttsamma huvudtendensen i hans verk är ändå att Rom alltid har rätt, romarna är evigt fredsälskande och fienden har alltid fel, alla ska hänge sig åt Roms goda vilja så blir allt bra... Det är bokstavligt talat segrarnas historieskrivning som jag varit inne på tidigare. Därför kan man till exempel glömma Penguins "Rome and the Mediterranean" (Livius' bok XXXI-XLV); annars är väl denne Livius bäst i början när han berättar om Roms äldsta tid, då han inte hade så mycket källor att följa så det var fritt fram att hitta på (q v Penguins "The Early History of Rome"). Den moderne historiker som tycker detta låter som helgerån, ska alltså komma ihåg att regeln för antikens historiker var att de skulle hitta på, de skulle fylla ut sitt narrativ efter eget skön; de var som sagt lika mycket berättare som forskare.

Vad gäller påhittade scener finner vi en berömd sådan hos Polybios. Det är från det tredje puniska kriget då Scipio Aemilianus ser det brinnande Kartago och reciterar Homeros, "en gång kommer den dag då det heliga Ilion faller", detta efter att själv ha beordrat stadens ödeläggande. Men, säger författaren, Scipio hade här haft Rom i tankarna, inte Kartago, markerande ödmjukhet i medgången. Nog är scenen påhittad, men det är en så bra scen att man måste prisa Polybios för den i alla fall.

2 kommentarer:

perraj sa...

Hmmm Xenofon ja, jag har läst det där och tror jag har boken i min ägo nånstans, har sökt den men inte hittat, är det måhända Kyrosexpeditionen du pratar om? Vill minnas att jag gillade den, det var dock många år sedan jag läste den, på 80-talet eller så...

Seneca är väl en av de där också? Mer filosof kanske, men jag vill dock minnas att jag har läst nåt av honom, som gav fina historiska inblickar...

Tack för ännu ett tungt inlägg...

Anonym sa...

Ja visst hette den "Kyrosexpeditionen" på svenska, Xenofons bok.

Vad gäller det du frågade om i förra inlägget, graden av frihet för antika författare, så har jag ett bra exempel på när det var tajt: när Augustus lät landsförvisa Ovidius till Svarta havet, för att denne skrivit sedeslös poesi med sin "Konsten att älska".

Denna bok framstår som rätt harmlös idag. Men det fanns alltså gränser för vad man kunde säga i Romarriket.

/svensson

Etiketter

A-Z (5) abb (4) abbX (1) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (10) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (235) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (287) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (31) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (61) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (170) pr (45) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (98) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)